Omkring ett dussin gånger per år träffas lägerkören Evangelicum. Niklas Lindvik har varit medlem i kören i över fyrtio år, och varit dirigent i över trettio. Vi talar om det som till en början hette Evangeliska Ungas ungdomskör.
Kören blev till av en slump på ett läger i Vasa 1971, då en kantor, närmast för att ha lägerprogram, halade fram fyrstämmiga körarr.
– Vi är troligen stiftets äldsta ungdomskör. Deltagarantalet har varierat: som mest cirka 150 på sjuttiotalet, mellan 50 och 100 under lång tid, med en dipp till 15–20 på 2010-talet. Nu var cirka 50 anmälda till lägret för en dryg vecka sedan.
Var kommer körmedlemmarna ifrån?
– Tyngdpunkten är Österbotten, men kören har alltid haft sångare från hela Svenskfinland. Till senaste läger kom folk från hela Österbotten, Åboland, Helsingfors och till och med en ålänning.
Hur ofta övar kören?
– Vi övar inte veckovis eller månadsvis, utan har ett par tvådagars körläger per termin med övernattning. I snitt blir det en träff per månad, ibland med endagsövningar.
Finns det stämledare eller lokala övningsgrupper mellan lägren?
– Nej. Vi har inga stämledare eller lokala grupper som övar regelbundet. Det har funnits det förr, men det är lite projektkänsla över det hela. Det är sällan ens samma människor på en övning till en annan.
Hur började din egen musikaliska resa?
– Jag är uppvuxen i (evangeliska) Slefs tradition via familjen och började spela på en elorgel hemma på 70-talet, lärde mig ackord på gehör och spelade kristna sånger. Jag har gått musikinstitut, Evangeliska folkhögskolans musiklinje och fem års yrkesmusikerlinje i Jakobstad. Jag välsignades till körledare för Evangelicum 1993 och har fortsatt sen dess. I dag är jag biträdande rektor folkhögskolan och musiksekreterare för (evangelieföreningen) Slef.
Vilken är målgruppen för din kör?
– Man får vara med när man har börjat i högstadiet och många är med upp till 30, men de flesta droppar av mellan 20 och 25. Vissa är med ett år, andra i tio.
Vad är körens musikstil?
– Vi är ingen renodlad gospelkör, fast vi sjunger gospel. Det är mycket lovsång, nya arrangemang av gamla väckelsesånger, en blandning av svängigt och lugnt. Vi sjunger mest på svenska, mycket på engelska, och ibland på exotiska språk, afrikanska inslag från missionsarbetet och så.
Finns det en nordisk, evangelisk musiktradition?
– Ja och nej. Det låter mycket som annan kristen musik, men vi gräver ofta i sångskatter som Sionsharpan och gör nya arrangemang av gamla väckelsesånger. Norden, och av någon anledning Norge, är en stor inspirationskälla för oss.
Rock och rap kan man numera få höra i en del kyrkor?
– Det är ingenting vi har vi har testat på.
Är kören en inkastare för Slef?
– Både och. Det finns de som kommer med i kören och sedan i verksamheten i övrigt och får vänner för livet här. Andra börjar på andra vägar jobba för Slef och hittar kören på det sättet.
Era texter känns rätt så teologiskt medvetna?
– Ja, vi värnar om ett tydligt kristet, Jesuscentrerat budskap. Vi lägger stor vikt vid att texterna är bra, det är en viktig tradition.