I våra fortsatta debatter om kvinnliga präster, homosexualitet, köns- och sexuella minoriteter och samkönade äktenskap får man vid en första anblick man intrycket att vi på den ena sidan har dem som håller sig till Bibelns oföränderliga budskap, på den andra dem som anpassar sig till det moderna samhällets förändringar, åsikter och värderingar. På den ena sidan står man rakryggad bland världens många vindkast, på den andra hukar man sig och vänder kappan efter vinden.
Betraktar vi saken ur ett vidare och längre perspektiv, kan vi få en lite mångsidigare bild. Då kan vi upptäcka hur våra motsättningar och debatter inrymmer ett centralt och dominerande teologiskt element, vars rötter sträcker sig ända till reformationstiden och som kan hjälpa oss att bättre förstå både vår diskussion och varandra.
Den nödvändiga uppdateringen
Frågan hur kyrkan ska aktualisera och konkretisera Bibelns budskap så att det oförändrat når och berör människan i varje ny tid har länge utgjort en allvarlig utmaning till kristendom och kyrka runtom i vår värld. Under åren och decennierna efter det andra världskriget blev den här saken speciellt angelägen.
Inom den romersk-katolska kyrkan ledde den här frågan till sammankallandet av Andra Vatikankonciliet under 1960-talet. Konciliets förpliktande och inspirerande motto var aggiornamento, uppdatering. Man ville uppdatera kyrkan, kristen tro och kristet liv med bevarande av det som är ursprungligt och äkta.
Inom andra kyrkor har vi kämpat med samma problematik, varvid uppfattningarna om förnyelse och kontinuitet har skapat motsättningar av olika slag. Hur förnya med bevarande av troheten mot och kontinuiteten med det ursprungliga? Likt Vatikankonciliet har vi alltså kämpat med frågan vad en rätt uppdatering av kyrkans tro och liv innebär.
Moderniteten en ny kontext för kyrkan
Det som härvid har skett inom kyrkorna har utgjort en fortsättning på en process som hade börjat betydligt tidigare. Frågan hur kyrkan ska möta förändringar inom kultur och samhälle fick särskild aktualitet och tyngd i och med den så kallade moderniteten, som på allvar gjorde sitt intåg i Västerlandet för drygt 100 år sedan.
Moderniteten innebar att inflytelserna från upplysningen, som hade präglat 1700-talet, började omgestalta kultur och samhälle på bred front. Synen på värld, samhälle och människa började i allt högre grad baseras på förnuft, erfarenhet och vetenskaplig forskning och kom sålunda att utmana traditionella föreställningar inom religion och kultur.
Synen på livet och arternas uppkomst och utveckling på vår planet började präglas av darwinismen.
Samhällssynen började präglas av franska revolutionens och arbetarrörelsens centrala värden frihet, jämlikhet och broderskap med krav på demokrati och jämställdhet för dem som enligt den gamla patriarkaliska och hierarkiska samhällssynen hade haft en underordnad ställning inom äktenskap, hem och arbetsliv.
Människosynen började på motsvarande sätt präglas av inflytelser från vetenskap och idéer om människovärde, jämlikhet och rättvisa.
Det här betydde att kyrkans möte med moderniteten kom att mera gälla etiska frågor än dogmatiska. Olikheter och motsättningar beträffande bibelsyn och bibeltolkning kom härvid att prägla många debatter.
Två sätt att uppdatera Bibelns budskap
Hur skulle man med Bibeln i hand möta denna modernitet, en bibel som bär tydliga likheter med sådana uppfattningar om värld, samhälle och människa som gällde vid tiden för dess tillkomst? Hur aktualisera Bibelns ursprungliga budskap i denna nya situation? Vilken typ av aggiornamento är bäst ämnad att respektera såväl Bibeln som de nya upptäckterna och uppfattningarna beträffande den konkreta och iakttagbara verkligheten? Det här var den allvarliga utmaning som moderniteten riktade till kyrkorna, en utmaning som har sin fortsättning i vår postmoderna tid.
Generellt sett har det i våra förhållanden getts två svar. Det ena svaret har erbjudits av den så kallade biblicismen, det andra av en historisk bibelsyn och en bibeltolkning med ett klart åtskiljande av lag och evangelium och ett beaktande av den så kallade naturliga lagen, vilken människan som Guds avbild har ett medvetande om.
Dessa två alternativ är sentida utlöpare av de två huvudgrenarna inom reformationen, det vill säga kalvinismen med sin biblicism och lutherdomen med sin tvåregementslära, i vilken ingår nämnda betoning av den naturliga lagen samt människans rationella anlag och medfödda känsla för sanning och rätt. Inom lutherskt kyrko- och fromhetsliv har det genom åren funnits inslag av biblicism genom arvet från 1600-talets ortodoxi och senare århundradens pietism, på senare tid också genom inflytelser från frikyrkligheten.
Biblicismen strävar att hålla fast vid Bibelns ordagranna innehåll inte endast i frågor gällande människans frälsning utan också i frågor gällande världsbild, samhällssyn, människosyn och etiska frågor över huvud. Också sådana ställen i Bibeln som uppvisar likheter med samtida föreställningar inom omgivande religioner och kulturer betraktas som delar av den för alla tider gällande gudomliga uppenbarelsen.
Tvåregementsläran kombinerad med en historisk bibelsyn tar däremot hänsyn till de bibliska böckernas historiska kontext och gör en skillnad mellan själva uppenbarelsen och dess yttre tidshistoriska dräkt. I stället för att hålla sig till de enskilda ordens bokstav strävar man här att beakta den sak som de tidsbundna orden och berättelserna pekar på och handlar om. Detta sammanhänger med Luthers syn på Bibeln som Guds ord. I hans skrifter är Guds ord, evangelium och löfte ofta rentav synonymer.
Tvåregementsläran, misstolkad, missbrukad och djupt komprometterad i Nazityskland, uttrycker den lutherska kristendomstolkningens uppfattning om hur Gud på ett tvåfaldigt sätt verkar och regerar i sin skapade värld, vilken har ockuperats av ondskans, syndens och dödens fördärvsmakter.
Inom det så kallade andliga regementet syftar Guds handlande till människans rättfärdiggörelse och frälsning. Här verkar Gud som befriare genom sin aktiva närvaro i evangeliets ord och sakramenten. Härvid använder han människor som sina tjänare i evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete och de troendes så kallade allmänna prästadöme. Det som på detta sätt hör till det andliga regementet utgör den kristna trons oföränderliga element.
I sitt världsliga regemente fortsätter Gud sitt verk som skapare genom att upprätthålla och förnya skapelsen med dess olika former av liv. Här verkar Gud genom sin andes aktiva närvaro i allt liv och genom att med sin lag skydda detta liv. ”Min fader verkar ännu i denna stund” sade Jesus när han i strid med gällande religiösa regler hade botat en sjuk man på en sabbat (Johannesevangeliet 5:17). De orden kunde sättas som ett motto över Guds fortgående världsliga regemente.
Också här använder Gud människor som sina tjänare i olika uppgifter och ämbeten. Detta är möjligt genom att han har skapat människan till sin avbild och därvid gett henne sinne för sanning och rätt, det vill säga förnuft och samvete. Trots att den här utrustningen är skadad av syndens fördärvsmakt möjliggör den ett medvetande om den i skapelsen nedlagda naturliga lagen (Romarbrevet 2:14,15; 7:21-23), den lag vars enskilda bud förtydligas och skärps i den bibliska uppenbarelsen och sammanfattas av Jesus och Paulus i budet om kärlek (Matteusevangeliet 22:36-40; Rom 13:9,10).
Den naturliga lagen kommer till uttryck i den så kallade gyllene regeln, som är gemensam för de stora världsreligionerna och som Jesus uttryckte med orden “Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem” (Matteusevangeliet 7:12). Inom den lutherska lärotraditionen har den gyllene regeln betraktats som en rationell och logisk regel, vilken sålunda utgör en bindande etisk norm för alla människor oberoende av tro.
Inom det världsliga regementet åligger det människan att med hjälp av förnuft och samvete pröva vad som i varje situation står i överensstämmelse med den naturliga lagen. Tillämpningen av denna lag är sålunda i princip föränderlig. Annars kan Guds vilja gällande kärlek, rättvisa och sanning inte iakttas och efterföljas i en värld med fortgående omvandling genom nya upptäckter och uppfinningar och fortgående sociala förändringar.
Två slags bibeltrohet
Biblicismen och en med tvåregementsläran förbunden bibelsyn och bibeltolkning har som sagt lett till två olika sätt att uppdatera Bibelns budskap. Härvid har man på vartdera hållet strävat till trohet mot Bibelns primära budskap i frågor gällande Guds viljas förverkligande ”på jorden så som i himlen”.
Vid denna gemensamma strävan till bibeltrohet har man varit oense om vad det är som oförändrat ska överföras till en ny tid och nya förhållanden. Med en förtydligande förenkling kan då konstateras att biblicismen försöker överföra orden så som de står, medan man på det andra hållet strävar att överföra den sak som de gamla orden pekar på och handlar om.
Jean Calvins (1509–1564) och Martin Luthers (1483–1546) olika syn på kyrko- och församlingsordningen är belysande i detta sammanhang. Calvin försökte skapa en församlingsordning som med sina olika ämbeten så noggrant som möjlighet motsvarar den ordning som enligt orden i Nya Testamentet rådde i de dåtida församlingarna, medan Luther strävade till en ordning med tro och kärlek som organiserande faktorer. Calvin gjorde en kopia, Luther gjorde en målning, där de stora och dominerande linjerna framhäver det väsentliga hos originalet. Påverkad av kalvinismen och luthersk ortodoxi försökte sig konung Karl IX på en liknande kopiering i Sverige på 1600-talet.
Det här är enligt min mening det vidare och längre perspektiv ur vilket det gäller att se och försöka förstå de senaste decenniernas motsättningar och debatter inom vår kyrka. Då torde det framgå vad det egentligen handlar om, nämligen om ett ganska dramatiskt möte mellan två huvudgrenar av protestantismens aggiornamento på finländsk mark.
I det följande försöker jag skissera den allmänna bild som jag ur det här perspektivet tycker mig få av det här mötet och av de konflikter som det har skapat.
Det bibliska budskapets uppdatering i frågan gällande kvinnliga präster
För en rätt förståelse av motsättningarna och debatten gällande kvinnan och prästämbetet är det viktigt att beakta att frågan aktualiserades i ett skede då modernitetens omvandling av människornas världsbild och värderingar hade hunnit skapa en mängd nya självklarheter som också gällde kvinnornas ställning – visserligen ännu ofullständigt förverkligade. Dessa självklarheter omfattades allmänt både av dem som hade en så kallad liberal och av dem som hade en mera konservativ livs- och samhällssyn.
Sådana självklarheter var framför allt människors lika värde, jämlikhet och jämställdhet i stället för den gamla patriarkala och hierarkiska människo- och samhällssynen med över- och underordning inom äktenskap, familj, arbetsliv och samhälle. På kristet håll fann man att dessa nya självklarheter överensstämde med det gudomliga kravet på rättvisa och med tron på människors jämlikhet och lika värde inför den Gud som har skapat dem till sin avbild.
Till det självklara hörde sålunda också inom kyrkan allmän och lika rösträtt, behörighet till samtliga yrken och ämbeten samt rätt att leda, tala och undervisa oberoende av kön. Prästämbetet var det enda undantaget från den självklara jämställdheten. Inom en del av våra väckelserörelser fanns det dock ledare och medlemmar som ansåg att den patriarkala ordningen fortsättningsvis bör gälla också inom äktenskapet.
Modernitetens nya ordning stod givetvis i skarp kontrast till det som stadgades om kvinnans ställning i Bibelns så kallade hustavlor (Efesierbrevet 5:51-6:9; Kolosserbrevet 3:18-4:1; Första Petrusbrevet 2:18-3:7). Där stod: ”I hustrur, underordnen eder edra män, såsom I underordnen eder Herren; ty en man är sin hustrus huvud, såsom Kristus är församlingens huvud…” (Ef 5:22,23, äldre översättning).
Enligt Bibelns apostoliska föreskrifter skulle hustavlornas underordning iakttas inte endast inom hem och familj utan också i församlingarna. Budet om underordning krävde där förbud för kvinnorna att offentligt tala och undervisa: ”Såsom kvinnorna tiga i alla andra de heligas församlingar, så må de ock tiga i edra församlingar. Det är dem icke tillstatt att tala, utan de böra underordna sig, såsom lagen bjuder” (Första Korintierbrevet 14:34; Första Moseboken 3:16; äldre övers.). Och: ”Kvinnan bör i stillhet låta sig undervisas och därvid helt underordna sig. Däremot kan jag icke tillstädja en kvinna att själv uppträda såsom lärare, ej heller att råda över sin man, fastmer må hon leva i stillhet” (Första Timoteusbrevet 2:11,12). Bud och förbud utgjorde alltså en oskiljaktig logisk helhet i tillämpningen av de apostoliska hustavlornas etik.
Martin Luther levde och verkade givetvis i ett patriarkaliskt samhälle. När han sammanställde hustavlan i sin lilla katekes med “några bibelspråk, genom vilka envar påminnes om de plikter, som äro förenade med hans stånd och syssla”, kunde han därför utan särskilda tolkningar och förklaringar använda de apostoliska hustavlornas bibelverser så som de stod i Bibeln.
Detta var läget när debatten om kvinnliga präster på allvar startade i vårt land. Hur skulle Bibelns budskap uppdateras i detta läge, där den allmänt omfattade jämlikheten och jämställdheten mellan könen hade raserat kvinnornas underordning och därmed också den bibliska motiveringen för tal- och undervisningsförbuden? Var det möjligt att fortsättningsvis upprätthålla dessa förbud, när den mycket tydliga och klara motivering som de vilade på i praktiken hade övergetts såväl av liberala som av majoriteten bland de konservativa?
Ordens uppdatering
Motståndet mot kvinnliga präster har i allmänhet baserats antingen på lågkyrklig biblicism eller på högkyrklig ämbetssyn, ibland på en kombination av dessa två. Inom våra nordiska folkkyrkor med sina väckelserörelser har motståndet till övervägande del byggt på arvet från biblicismen.
Den som härvid kom att spela en central roll som dominerande opinionsbildare var Göteborgsbiskopen Bo Giertz (1905–1998). I frågan gällande kvinnliga präster utgick han från en biblicistisk syn på Bibeln. Härvid synes han ha varit påverkad av det andliga arvet efter den inflytelserika väckelseledaren Henrik Schartau (1757–1825).
Bland annat i sin skrift Att tro som apostlarna”(1978) gav Bo Giertz ett representativt exempel på hur man på biblicistiskt håll har försökt argumentera mot kvinnliga präster i modernitetens samhälle och kyrka. Detta gjorde han genom en speciell uppdatering av de centrala bibelställena gällande kvinnans tal- och undervisningsförbud. Härvid betraktade han de nämnda bibelställena med sina tal- och undervisningsförbud som centrala och avgörande normer också för dagens kyrka.
Giertz försökte lösa problemet med budet om kvinnans underordning i en kyrka, som hade börjat tillämpa könens jämställdhet, dels genom att begränsa området för underordningsbudets och talförbudens giltighet, dels genom att ge några centrala ord gällande kvinnans underordnade ställning i församlingen en ny eller mycket snäv betydelse.
Budet om underordning ska enligt Giertz iakttas enbart inom kyrkan och hemmet. Inom kyrkan ska det här budet följas enbart vid församlingens huvudgudstjänst, inte annanstans. Följaktligen behöver inte heller förbuden att tala och undervisa iakttas annanstans än i högmässan. Orden tala och undervisa, som ingår i kvinnornas förbud, betyder härvid enligt Giertz enbart att predika, att tala till församlingen på Guds vägnar. Det är sålunda enbart kvinnornas predikan vid församlingens huvudgudstjänst som aposteln förbjuder. Övrigt talande och övrig undervisning är däremot tillåtna. Att Paulus med sitt förbud avsåg enbart predikan i huvudgudstjänsten framgår enligt Giertz av orden ”när ni samlas” (Första Korintierbrevet 14:26).
När Paulus hänvisade till ”Herrens bud” (Första Korintierbrevet 14:37) i avsnittet om ordningen i den korintiska församlingens gudstjänster, avsåg han enligt Giertz enbart kvinnornas tigande, inte den allmänna ordningen i församlingen såsom man under tidigare århundraden hade tolkat budet enligt reformatorerna Olaus och Laurentius Petris föreskrifter. De hade ansett att aposteln vid sin hänvisning till Herrens bud avsåg alla de förordningar gällande karismatikernas och kvinnornas beteende, vilka aposteln sammanfattade i de avslutande orden ”Låt allt ske värdigt och med ordning” (1 Kor 14:40). Han som inte är ”oordningens Gud utan fridens” (1 Kor 14:33) kräver ordning i församlingarna. Därför stod dessa ord om värdighet och ordning som motto för vår kyrkas första evangelisk-lutherska kyrkoordning av år 1571, som kom att få samma status som bekännelseskrifterna. Till god ordning räknades givetvis då ännu att en kvinna inte uppträder i offentliga sammanhang.
Också det centrala ordet underordning gav Giertz en ny betydelse. Det betyder inte att kvinnan ska gå in under och underordna sig mannen utan att man och kvinna gemensamt går in under en gudstjänstordning med en rollfördelning, där kvinnan inte predikar. Budet gäller alltså också mannen.
För att betona de apostoliska anvisningarnas oberoende av den kulturella kontexten begränsade Giertz bruket av ordet patriarkalism i detta sammanhang. Det som nu i efterhand ser ut som patriarkalism i apostelns föreskrifter ska enligt honom inte kallas patriarkalism. Det är en ordning som gäller enbart i Guds rike.
Genom att begränsa bud och förbud och ge centrala ord en begränsad eller helt ny betydelse försökte alltså Giertz så långt som möjligt anpassa dessa till den ställning som kvinnorna hade hunnit få i jämställdhetens samhälle och kyrka. Enligt biblicismens grundsyn måste apostelns ord givetvis efterföljas så som de står skrivna, men Giertz uppdaterade dem så att deras krav på kvinnornas underordning och tigande skulle passa in i den nya situation som moderniteten hade skapat. Modernitetens kontext krävde en modernisering av apostelns text, en retuschering av den moderna kopian av det gamla originalet. (I Teologisk Tidskrift 5-6/2016 gav jag en mera omfattande beskrivning och analys av Giertz´ argumentation.)
Det är ingen tillfällighet att det föreligger stora likheter mellan Giertz´ argumentation och debatten om kvinnliga präster här i Finland. Inom vår kyrka har vi haft en stark biblicistisk tradition, som går tillbaka på inflytelserna från den tyska biblicistiska teologen Johann Tobias Beck (1804–1878). ”Beckianismi” och ”raamatullinen suunta", den bibliska riktningen, hade för drygt hundra år sedan inflytelserika företrädare bland vår kyrkas teologer och ledare. Ärkebiskop Gustaf Johansson (1844–1930) var en av de ledande påverkarna också i den här frågan.
Det här är antagligen orsaken till att debatterna och de teologiska utredningarna gällande kvinnliga präster länge dominerades i vår kyrka av exegetiska utläggningar och dispyter om enskilda ords betydelse i de bibliska tal- och undervisningsförbuden. Det ledde till att diskussionen och saken stampade på stället under flera år. Först i ett senare skede började man betrakta frågan också ur en vidare systematisk-teologisk synvinkel. Detta skedde inte minst i det betänkande som låg till grund för det slutliga beslutet i 1986 års kyrkomöte.
Enligt vad jag har sett och förstått dominerar den biblicistiska och exegetiska infallsvinkeln argumentationen bland dem som fortsättningsvis motsätter sig kvinnliga präster, dock med vissa inslag av en ämbetsteologi som betonar den manliga dominansen i den kyrkliga traditionen. Härvid finns det som sagt uppenbara likheter med argumentationen hos biskop Giertz.
Sålunda har uppdateringen av de centrala bibelställena också hos oss dels skett genom en liknande begränsning av bud och förbud och dels genom liknande nytolkningar av centrala ord.
Också hos oss har budet om underordning begränsats till kyrkan och hemmet. Tal- och undervisningsförbuden har, såsom hos Giertz, begränsats till församlingens högmässa. Det talande och det undervisande som förbjuds i de apostoliska breven anses också hos oss avse enbart predikan i högmässan. Enligt den biblicistiska uppdateringen av talförbudet får sålunda en kvinna också hos oss predika och undervisa i alla andra sammanhang.
Paulus´ hänvisning till ”Herrens bud”, när han kräver ordning i korintiernas församlingsliv, har likaså begränsats till att gälla enbart kvinnornas beteende, inte alls karismatikernas, och sålunda inte den allmänna ordningen i församlingen. Apostelns föreskrifter om hur kvinnorna i Korint bör tiga och därigenom bete sig ”värdigt och med ordning” och inte skamligt har börjat ses som uttryck för en bestämd ämbetssyn, inte för en bestämd kvinnosyn. Härvid förutsätts alltså att det var på basis av sin ämbetssyn som Paulus krävde att kvinnorna ska tiga i församlingen. Apostelns föreskrifter rörande kvinnornas beteende i Korints församling överförs sålunda från hustavlornas patriarkaliska etik till ämbetsteologins område. Så kan bibelstället i fråga uppdateras med utelämnande av apostelns hänvisning till budet om underordning som motivering för förbudet att tala. Spänningen och motsättningen mellan Bibelns patriarkaliska text och modernitetens demokratiska kontext förmildras och minimeras.
Så här ter sig uppdateringen av Bibelns gamla text gällande kvinnans talande och undervisande i församlingen, när denna uppdatering sker på basis av en biblicistisk bibelsyn.
Sakens uppdatering
En uppdatering baserad på tvåregementslärans bibeltolkning beträffande synen på värld, samhälle och människa ser som sagt annorlunda ut. Här uppdateras inte de enskilda bibelorden utan den sak som orden pekar på och handlar om beträffande kvinnornas uppförande i de första kristna församlingarna.
Härvid beaktas det större sammanhang, den kontext där orden om kvinnornas underordning ingår som en organisk del. Detta större sammanhang är de ovan nämnda apostoliska hustavlorna med sina etiska föreskrifter. Hustavlornas etik handlar om hur man som kristen ska bete sig i ett familje- och arbetsliv som bär den tidens patriarkaliska struktur, alltså vad ett liv enligt kärlekens lag där innebär och kräver.
I den patriarkaliska familjestrukturen var husfadern, patriarken, ägare till hustrun, barnen och tjänstefolket såsom det sägs i det tionde budet i Mose lag (Andra Moseboken 20:17). Denna egendom skulle han ta hand om på det sätt som kärlekens lag förutsätter. Hustrun, barnen och tjänstefolket skulle i sin tur visa kärlek till husfadern genom underordning och lydnad. Tjänarna och slavarna skulle lyda och respektera sina herrar, ”inte bara de goda och hyggliga utan också de orättvisa” (Första Petrusbrevet 2:18). Så skulle budet om kärlek iakttas i de nära personliga relationerna inom ramen för ett patriarkaliskt familje- och arbetsliv.
Den här tillämpningen av budet om kärlek enligt de patriarkaliska hustavlornas etik är den sak som uppdateras när detta sker utgående från tvåregementslärans teologiska premisser.
Vid den här uppdateringen konstateras att den gamla tillämpningen av kärleksbudet i små patriarkaliska enheter med omedelbara personliga förhållanden inte motsvarar sitt syftemål i det moderna samhällets stora enheter med formella relationer mellan personer och grupper. Med sin ensidiga maktfördelning mellan över- och underordnade försätter den arbetarna och kvinnorna i en skyddslös och otrygg och sålunda orättvis situation.
Sålunda bör budet om kärlek uppdateras till ett krav på rättvisa i det moderna samhällets stora enheter och strukturer. Jesus sade ju att det viktigaste i Guds lag är ”rättvisa, barmhärtighet, trohet” (Matteusevangeliet 22:36–40). Enligt den här gudomliga lagen om en kärlek, som också bör tillämpas som rättvisa, gäller det alltså att i modernitetens samhälle och kyrka skapa strukturer och ämbeten som uppfyller detta rättvisekrav. Efter en sådan uppdatering av kärleksbudets tillämpning finns det inte längre plats för budet om underordning. Den av Gud i natur och bibel uppenbarade lagen har gett detta bud avsked, eftersom det i nuvarande förhållanden hindrar att budet om kärlek och rättvisa efterföljs.
När det bud om underordning som var den enda apostoliska motiveringen för kvinnornas tal- och undervisningsförbud sålunda är borta, öppnas dörren till evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete också för dem.
Det bibliska budskapets uppdatering i frågan gällande homosexualitet och äktenskap
Liksom beträffande frågan om kvinnliga präster hade moderniseringsprocessen hunnit skapa en helt ny situation inom kultur och samhälle också när frågan gällande homosexualiteten aktualiserades på allvar.
I vårt land hade homosexualiteten länge betraktats som en farlig smittosam sjukdom, vars spridning man ansåg borde i lag förhindras. Homosexuellt beteende var straffbart fram till 1971, då det avkriminaliserades. Först 1981 avlägsnades homosexualiteten från det statliga sjukdomsregistret.
Modernitetens rationella och vetenskapliga syn på människan och hennes sexuella läggning hade lett till att homosexualiteten hade börjat betraktas som ett med heterosexualiteten jämlikt och likvärdigt personlighetsdrag. Den här jämlikheten och likvärdigheten krävde givetvis i rättvisans namn jämställdhet för de två slagen av sexuell inriktning. Sålunda fick vi 2001 en lag om registrerat partnerskap och 2017 en lag om samkönat äktenskap.
Den här utvecklingen, som moderniteten hade inlett och påskyndat, blev givetvis en stor utmaning för vår kyrka och dess sexualetik. Hur skulle man med Bibeln i hand förhålla sig till den nya synen på sexualitet och äktenskap? Vi ställdes alltså inför en liknande fråga som kvinnornas nya jämställdhet hade aktualiserat. Hur ska Bibelns budskap uppdateras på den här punkten? Hur bör vår kyrkas aggiornamento här se ut?
I vår bibel är inställningen till homosexuellt beteende avvisande. Här avviker Bibeln inte från vad som i allmänhet ansågs inom den kulturella och religiösa kontexten vid tiden för dess tillkomst. Några uttalanden från Jesus gällande homosexuellt beteende har vi inte, men både i Gamla Testamentet och i ett par apostoliska brev är texten beträffande denna sak helt klar.
Den text som oftast hänvisas till i den inomkyrkliga debatten är orden i ett avsnitt i aposteln Paulus´ brev till romarna (Romarbrevet 1:18-32). Här gav aposteln en livfull beskrivning av vad människors gudlöshet hade lett till: ”Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män”. Detta berodde enligt aposteln på att människorna hade hemfallit åt ”föraktliga tänkesätt” och blivit uppfyllda av ”all slags orättfärdighet, elakhet, själviskhet och ondska”. Avslutningsvis konstaterade han att ”alla som lever så förtjänar döden”.
Paulus ansåg alltså att det homosexuella beteendet beror på ett fritt och medvetet val och att det har sin grund i gudlöshet, ondska, föraktligt tänkesätt och syndigt begär. Han ansåg alltså att det homosexuella beteendet bottnar i ett syndigt sinnelag. De homosexuella bär på en synd som de heterosexuella inte har och som gör att de med sitt beteende med rätta räknas till de omoraliska och fördömda.
I ett kulturellt läge, där människors lika värde och jämställdhet har blivit en självklarhet och där det har blivit viktigare att bli värderad för det man är än för vad man äger och gör, framstår givetvis den här uppfattningen om homosexualiteten och dess orsak som en allvarlig kränkning av de homosexuellas och andra sexuella minoriteters människovärde. Därom vittnar bland annat den stora uppslutningen kring de senaste årens pridemarscher med de regnbågsfärgade fanorna.
Det här är sålunda en ytterst allvarlig utmaning till en kyrka vars budskap handlar om människors lika värde och en inkluderande inställning till utsatta, föraktade och marginaliserade medmänniskor. Kräver troheten och lydnaden mot Bibeln att kyrkan på den här punkten trots allt måste bryta mot det som människor med sitt av Gud givna sinne för den naturliga lagen upplever som rättvist och kärleksfullt?
Uppdatering enligt biblicismen
I sitt svar på den här utmaningen betonar biblicismens företrädare framför allt två saker. De gör en distinktion mellan homosexuell läggning och utlevd, praktiserad homosexualitet, varvid endast den senare betraktas som synd. Denna speciella synd, som alltså åvilar enbart de homosexuella, ska dock inte ses som något hot mot jämställdheten, eftersom ”alla har syndat” (Romarbrevet 3:23) och kan bli upprättade av Guds nåd och förlåtelse. På syndens och den gudomliga nådens och förlåtelsens plan är sålunda alla jämställda.
Den här distinktionen mellan läggning och handling, som står i konflikt med den holistiska syn på homosexualiteten som Paulus företrädde i sitt brev till romarna, är i dagens läge allmänt utbredd bland homosexualitetens och de samkönade äktenskapens kritiker inom kyrkorna. Också inom vår kyrkas biskopskollegium, som jag själv har tillhört, har de gemensamma offentliga ställningstagandena till homosexualiteten (1966, 1984 och 2008) präglats av samma tudelning: Å ena sidan ett godkännande av den personliga homosexuella inriktningen med betoning av de homosexuellas människovärde och å andra sidan en kritisk hållning till den utlevda homosexualiteten. Våra offentliga ställningstaganden modifierades och mjukades stegvis upp med åren men kunde ändå inte dölja spåren av den biblicistiska stämpeln.
På samma sätt som beträffande kvinnliga präster uppdaterar alltså biblicismen det bibliska budskapet både genom att begränsa området för ordens giltighet och genom en nytolkning av ordens innebörd. Det syndiga begränsas till beteendet. På så sätt begränsas och förmildras alltså den radikala bibliska textens konflikt med modernitetens kontext.
Uppdatering enligt tvåregementsläran
Hur ter sig den här frågan för en tvåregementslära kombinerad med en historisk bibelsyn? Här utgår man från samma teologiska förutsättningar som ledde till den nya synen på kvinnans jämställdhet med mannen.
Till dessa förutsättningar hör tron på att Gud fortsätter sin skapargärning, förnyar sin skapelse och tar hand om den i samarbete med den människa som han har gett förnuft och samvete och sålunda gett förmågan och skyldigheten att i varje ny situation pröva vad som står i överensstämmelse med den kärlekens och rättvisans lag som han har nedlagt i sin skapelse.
Till denna skyldighet och kallelse hör att med förnuftets och erfarenhetens hjälp utforska allt som hör till skapelsen och dess liv. Endast så kan människan rätt ”vårda och bruka” (Första Moseboken 2:15) denna skapelse.
En ytterligare förutsättning är att frågor gällande människans fysiska och psykiska anatomi, hälsa och välfärd enligt kristen tro hör till första trosartikelns, skapelsens, alltså lagens och förnuftets område. På detta område sker förändring och utveckling på grund av nya erfarenheter, nya upptäckter och insikter.
Dessa förutsättningar betyder att man vid bedömningen av människans sexuella läggning och beteende är moraliskt skyldig att iaktta nya upptäckter och insikter gällande denna verklighet.
Dessa upptäckter och insikter beträffande homosexualiteten låter oss förstå att frågan gällande homosexualitetens yttersta orsaker är tämligen komplicerad. En del forskare betonar medfödda biologiska faktorer, andra betonar sociala faktorer.
En sak är dock tämligen klar, nämligen att den homosexuella läggningen inte är en följd av ett medvetet moraliskt val. Den är något givet i en människas liv. Människan är en mottagare av den här egenskapen oberoende av hur den har kommit till.
Detta innebär att den heterosexuella och den homosexuella läggningen från moralisk synpunkt är två jämställda personlighetsdrag. Den homosexuella kärleken är inte en vare sig kriminell eller sjuklig läggning såsom man länge trodde, inte heller en syndig begärelse såsom Paulus tillsammans med sin samtid förutsatte, utan en god och värdefull gåva jämställd med den heterosexuella.
Så får också den människa som har en homosexuell inriktning instämma i psalmistens ord: ”Dina händer har gjort mig och format mig… Jag tackar dig för dina mäktiga under… min kropp var inte förborgad för dig, när jag formades i det fördolda…”( Psaltaren 119:73; 139:14,15).
I samklang med psalmistens lovsång skrev påven Benedictus XVI i sin bok om den historiska Jesus att tanken att Gud har skapat varje enskild människa hör till Bibelns människosyn och att varje människa är en unik individ, skapad enligt Guds vilja sådan hon är. En motsvarande syn på människan gav kyrkofadern Augustinus uttryck för när han konstaterade att skapelseberättelsen kan sammanfattas i Skaparens försäkran och löfte: Amo, volo ut sis, Jag älskar, jag vill att du finns.
Det här innebär att den homosexuella människan ska betraktas som likvärdig och jämställd med den heterosexuella, inte endast på grund av nåd och förlåtelse utan på grund av den rättvisa som Guds lag om kärlek påbjuder. Rättvisan, inte enbart synden och nåden, ställer homo- och heterosexuella på samma plan.
Om Paulus vid sin kritik av homosexualiteten samtidigt också fördömer hänsynslös frigjordhet och kärlekslöshet i det sexuella beteendet, behöver denna sak givetvis ingen speciell uppdatering. En sådan dom över omoraliskt sexuellt beteende gäller oberoende av tid och situation – för att inte tala om ett sådant beteende som innebär ett hänsynslöst utnyttjande av en annan människa.
Här har jag inte beaktat andra köns- och sexuella minoriteter, men mycket av det ovannämnda torde ha sin tillämpning också på dem och deras situation.
Uppdatering av synen på äktenskapet
Också beträffande synen på äktenskapet gäller det att beakta den kulturella och sociala situation som hade hunnit uppstå då dess uppdatering aktualiserades. Även den kontexten var starkt påverkad av moderniteten, framför allt på två sätt.
Upplysningen med sin individualism hade på ett avgörande sätt förstärkt uppfattningen av äktenskapet som ett förbund upprättat genom en överenskommelse mellan två självständiga personer, inte genom något arrangemang mellan familjer och släkter. Denna syn på äktenskapets ingående och yttersta grund präglade starkt den situation där äktenskapssynen blev föremål för uppdatering.
Det andra sättet på vilket moderniteten har påverkat kontexten för en uppdatering av äktenskapssynen är givetvis dess bidrag till en ny syn på homosexualiteten. Den synen är den främsta orsaken till att uppdateringen överhuvudtaget aktualiserades och ledde till ett utvidgat äktenskapsbegrepp i vårt lands lagstiftning.
Hur ska vi inom kyrkan med Bibeln i hand möta den här situationen?
I Gamla Testamentets berättelser kunde mannen ha flera hustrur, särskilt om han var rik och hade en hög ställning. Självaste Abraham, denna trons särskilda förebild för alla tider, gjorde barn med sin slavinna. Biblicismen skulle alltså i princip kunna godkänna olika former av äktenskap inklusive månggifte. Så har man också gjort i några mindre kyrkor och samfund med en biblicistisk bibelsyn och ett patriarkaliskt ledarskap.
Inom de större kyrkorna har biblicismens företrädare däremot gjort ett val bland Bibelns äktenskapssyner och stannat för den monogama syn som dominerar i Nya Testamentet. Synen på äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna anses därför inte kräva någon revidering. Den statliga lagändringen avvisas alltså bestämt.
Hur ser då en uppdatering ut när man beaktar de teologiska utgångspunkterna för tvåregementsläran?
Liksom vid debatterna rörande kvinnliga präster och homosexualiteten ställs vi också här inför frågan om människan har rätt, rentav skyldighet, att ompröva sådant som är utsagt i Bibeln gällande människa och värld och etiska frågor över huvud. Har vi förutsättningar och kompetens att göra detta?
Också beträffande äktenskapssynen svarar tvåregementslärans företrädare med hänvisning till den naturliga lagen, vars krav är “skrivet i deras hjärtan” (Romarbrevet 2:15) och som människan såsom Guds avbild både kan och bör tolka och iaktta med hjälp av förnuft och samvete i varje ny situation.
Såsom jag i det föregående har konstaterat säger förnuft, vetenskap och samvete att en människas homosexuella inriktning i moraliskt avseende bör betraktas som likvärdig med en heterosexuell. En uppdatering av äktenskapssynen får följaktligen från etisk synpunkt inkludera också homosexuella förhållanden. Eftersom den naturliga och i Bibeln bekräftade lagen om kärlek och rättvisa inte tillåter någon diskriminering, kan dessa förhållanden få kyrklig välsignelse på samma villkor som heterosexuella.
En inklusiv äktenskapssyn, som möjliggör kyrklig vigsel, innehåller sålunda de tre gamla elementen gällande äktenskapets ingående, officiella stadfästelse och kyrkliga välsignelse:
Oberoende av sexuell inriktning har två personer ingått äktenskap genom att lova varandra kärlek, trohet och stöd i livet. Som representant för stat och samhälle stadfäster den vigselförrättande prästen detta förbund. Som representant för kyrkan välsignar prästen äktenskapet.
Detta är det fråga om
I ovanstående skiss har jag gjort ett försök att beskriva och analysera vad det ytterst är fråga om i vår diskussion om kvinnliga präster, homosexualitet, köns- och sexuella minoriteter och samkönade äktenskap. Inledningsvis konstaterade jag att om den här diskussionen betraktas ur ett snävt och kort perspektiv, begränsas uppmärksamheten och analysen till deltagarnas personliga egenskaper, motiv och mål. Den kritiska blicken riktas mera mot parterna i diskussionen än mot själva saken.
Härvid får man emellertid en ytlig bild av diskussionen och dess orsaker. Därför gäller det att gå under ytan genom att vidga och förlänga perspektivet. Då kan man få sådana kollektiva och strukturella faktorer i sikte, vilka möjliggör en djupare och klarare uppfattning om vad frågan ytterst gäller.
Då kan man först och främst se hur vår diskussion är en del av och ett skede i en omfattande och lång process rörande kyrkans möte med förändringar inom kultur och samhälle. Vid detta möte har en uppdatering av hela kyrkan med dess tro och liv blivit en kontinuerlig utmaning och nödvändighet. I närvarande läge kommer den här utmaningen från den så kallade moderniteten, en nutida utlöpare av 1700- talets upplysning.
För det andra kan man ur det vidare och längre perspektivet se hur det på protestantiskt håll har uppstått två olika typer av uppdatering, vilka visar sig vara sentida utlöpare av protestantismens två huvudgrenar, kalvinismen och lutherdomen.
För det tredje kan man ur det här perspektivet se hur vi bättre kan förstå vår diskussion och varandra, om vi beaktar hur vardera parten har sin speciella anknytning till detta vårt tudelade andliga och teologiska arv.
I vår diskussion gällande kvinnliga präster, homosexualitet och samkönade äktenskap kan vi nämligen iaktta två olika uppdateringar av det bibliska budskapet:
På det ena hållet försöker man i överensstämmelse med kalvinismens biblicism uppdatera Bibelns enskilda ord.
På det andra hållet försöker man i enlighet med den lutherska tvåregementslärans teologiska förutsättningar uppdatera tillämpningen av det kärlekens bud som Gud har uppenbarat i den naturliga lagen och Bibeln.
Härvid beaktar vardera parten den nya situation och kontext som moderniteten har skapat, men på olika sätt:
Biblicismen beaktar den nya kontexten dels genom att begränsa området för några centrala ords giltighet, dels genom att begränsa eller ändra de här ordens betydelse.
Tvåregementsläran beaktar för sin del den nya kontexten genom att ändra den gamla tillämpningen av det kärlekens bud som är uppenbarat i den naturliga lagen och Bibeln.
Jag tror och hoppas att en vidare och längre aspekt på den förda diskussionen kan vara till hjälp i fortsättningen.
