Än finns det en värld.
Den lever trots makter av död och fördärv.
Ty Ordet blev motsagt, Guds skapelseord,
och redan satt yxan i livsträdets rot,
men räddningen sändes oss ovanifrån:
Guds enfödde son.
I dessa dagar, då stormakternas ledare träffas och världens nyhetsförmedlare serverar de senaste ordvändningarna i ett spännande maktspel, och världen liksom ”håller andan”, har Olof Hartmans underbara psalmtext blivit mer aktuell än någonsin.
Psalmen 170 i vår psalmbok berättar om ett annat ord – Skapelseordet, Försoningsordet. I psalmen finns hela frälsningshistorien och kyrkans uppdrag i världen samlad i en enda psalmtext. Den innehåller mycken symbolik, den är djuplodande, rytmisk och mycket själavårdande. Det centrala budskapet är, att Gud vill försoning med sin skapelse.
De av världens ledare som i dessa dagar varit samlade runt förhandlingsbordet är alla ense om att de vill ha fred och försoning. Vägen till fred är komplicerad, svårframkomlig, men den enda hållbara vägen att gå.
Att lyssna och se på nyheter, kan vara nog så ångestskapande. Och ändå måste vi följa med vad som händer i världen omkring oss. När maktlösheten griper tag i oss och det kan vara svårt att se vägar framåt, kan det vara till hjälp att söka lösningar ur historien.
När yttre nöd möts av en inre glöd kan den kanaliseras i diakoni, som ju är Kyrkans arbete för de allra mest utsatta. I tider av hungersnöd, krig och farsoter stiger diakonihistoriens starka kvinnor i vårt land fram som goda förebilder. Flera av dem bar på egna svåra sorger och förluster, men de bars av en tro, för att de själva fått uppleva sig burna, och de svarade med försoningens ord.
Psalmbokens nummer 170 – läs den! Sjung den! Låt dig vårdas av textens djup, rytm, och kraften i de ord som frigör. Ordet som hjälper oss att mitt i en söndrig och osäker värld kunna lyfta försoningens kalk och säga: ”Än finns det en värld!”