Sjutton år efter att sonen Eetu dog dök de armösa kvinnorna upp i Susanna Sinivirtas målningar.

"Det var som om mina händer var avhuggna"

Konst.

Susanna Sinivirta förlorade sitt barn. Sjutton år senare började hon måla kvinnor utan armar. – För mig är sorgens färg en silvrig nyans av grått.

23.6.2025 kl. 13:02

Susanna Sinivirta växte upp i Eskilstuna, där hennes pappa var pastor i en finsk pingstförsamling. Hon älskade att bo där.

– Ofta reser jag i mitt sinne tillbaka till skogarna och vyerna vi hade där. Om någon säger ”gullviva” eller ”snödroppe” så ser jag min mammas trädgård framför mig. Mycket av den estetik jag har i mig kommer därifrån.

När hon skulle börja högstadiet flyttade familjen till Finland. Det var inte lätt. I flera år längtade hon tillbaka till Sverige, och hennes föräldrar lät henne ofta resa tillbaka och hälsa på sina vänner.

– Det är skillnad på hur man uttalar Susanna på svenska och på finska. När vi flyttade och jag började tala mer finska måste jag använda helt andra muskler i munnen än jag gjort tidigare.

Idag tänker hon att den svenska Susanna är annorlunda än den finska Susanna. Det kan bero på att hon var ett barn när familjen bodde i Sverige.

– I Finland kom tonåren och vuxenlivet. Men det är en rikedom att ha många kulturer i sig. Jag upplevde den svenska kulturen som lättare, inte så melankolisk som den finska. Den svenska kulturen uppmuntrar inte till melankoli. Men jag är en person som lätt blir melankolisk.

Hela sitt liv har Susanna Sinivirta ritat och målat.

– När jag var 16–17 år bad jag till Gud: Om du vill ha något att göra med min talang, om du vill göra något med den, så är jag redo.

Några år senare började hon jobba med grafiska uppdrag för en missionsorganisation. I 20 år har hon jobbat med grafisk formgivning som företagare. Under de senaste åren, när barnen blivit större, har hennes eget målande fått allt mer utrymme.

– Jag tycker om att behandla känslor och svåra saker genom att ge dem en form eller färg. Jag måste få ut det genom att måla.

Ofta börjar det med att hon tänker på färger. Hurdan färg har sorgen?

– För mig är sorgen en blågrå färg, lite silveraktig. Det finns ju inget rätt och fel i konst, vilket är skönt. Det är bara viktigt att få ut klumparna man har inuti.

Sjutton år efter att hennes förstfödda son Eetu dog i ett medfött hjärtfel började hon måla kvinnokroppar med avhuggna armar.

– Genast efter att han dött målade jag i ett litet skissblock: arga linjer med svart tusch. Jag kände starkt att mina händer var avhuggna. Rent fysiskt hade jag inte någon att bära på, jag var tom. Det kändes att jag inte behövde mina händer.

Sjutton år senare började bilderna leva i henne och hon började måla armlösa kvinnor. Det hjälpte.

– Eetu var fyra månader när han dog. Det var mitt livs svåraste tid. Men just då, när han dog, kändes Gud och himlen så nära. Frågorna kom senare.

Varför? undrade hon. Är det någon idé att be när det ändå inte hjälper? Det var ju så många som bad för Eetu, vänner i hela världen.

– Då kom en känsla av att jag inte vill be. Men efter ett tag började jag be Fader vår. Jag tänkte att allt ju finns i den bönen. Under en lång tid var det den enda bön jag bad.

Den svåraste raden i Fader vår är ”ske din vilja”.

– Det var den rad jag upprepade för mig själv de sista dagarna, innan Eetu dog. Vi var så trötta på att sitta på intensiven. Och jag såg ju hur han led. Då sa jag: Gud, gör vad du vill. Ske din vilja. Jag orkar inte strida mer.

– Det var en lättnad.

Bara 1,5 år efter Eetu föddes deras andra son, Onni (som betyder lycka). Ganska snabbt efter det kom Noomi.

– På det viset fick jag mycket lycka i mitt liv ganska snabbt efter sorgen. Men jag var lite på tårna. Jag känner fortfarande att jag bär på en rädsla som sitter väldigt djupt inne i mig: någonting kan hända mina barn. Jag är inte skyddad.

Men sedan många år tillbaka ber hon igen, också med egna ord och inte bara Fader vår.

– Det är liksom små bönepustningar, en ganska tystlåten bön. Men jag känner att jag återfått min tillit till Gud. Jag tar med honom in i min rädsla.

Hon har ingen förklaring på varför just deras Eetu måste dö. Det enda hon vet är att man måste tillåta det som sker – och man har ju inte heller något val.

– Jag tänker på det finska ordet sallimus, säger hon.

På svenska heter det försyn, ett ord som kan vara synonymt med öde, men också med omtanke.

– Jag tänker att livet inte bara är sorgligt, det är också vackert och bra och fyllt av välsignelser. Det blir ändå någon form av balans. Jag tänker också att det bara är en liten tid vi lever här. Varför skulle jag klara den tiden utan blåmärken och svårigheter? Bibeln lovar oss inget lätt liv.

Men samtidigt talar Bibeln om ljuset och om en framtid då allt är bra.

– Vi är på väg dit, och under vägen sker det saker. Men Gud har sagt att han är med oss varje dag, och det klänger jag mig fast vid.

I juni har hon en utställning i Kråkö, Borgå. Den heter ”Fåglarna sjunger även idag”.

– Fåglar ger mig hopp. De är ihärdiga. De bekymrar sig inte. Någonstans i världen sjunger de alltid.

Än hinner du! Utställningen ”Fåglarna sjunger även idag” öppen till 29.6.2025.

Galleri Skolan, Båtbyggarvägen 5, Kråkö (Borgå)

Öppet onsdag–söndag kl. 12–20

Sofia Torvalds


våga fråga. Kyrkpressens expert: Säg "ledsaga", i stället för "överlämna". 2.2.2016 kl. 11:37

wasa teater. Vad är godhet? Frågan gnager i mitt huvud då jag ser pjäsen Acts of goodness på Wasa teater. Det är, som publiken märker, inte någon lätt fråga att besvara. 2.2.2016 kl. 11:25

stiftsfullmäktige. Vilket är uppdraget och vad vill du jobba för? Kandidaterna i valet till stiftsfullmäktige berättar om sina visioner för stiftet. 2.2.2016 kl. 09:59

Tuulikki Koivunen-Bylund. Tuulikki Koivunen Bylund, emeritusbiskop i Svenska kyrkan, är en av fyra författare som skrivit under en debattartikel om dödshjälp i Dagens Nyheter. 1.2.2016 kl. 16:08

biskopsmötet. Fler stift, färre stift eller rent av bara tre stift? En arbetsgrupp presenterade förra veckan den rapport de jobbat med i två år. 1.2.2016 kl. 16:12

Kyrkoherden i Esse, Kaj Granlund är delvis tjänstledig i vår för att utveckla och sälja resurshanteringsprogrammet Katrina till Sverige. 1.2.2016 kl. 15:58

Många av kandidaterna till kyrkomötet är beredda att ge upp vigselrätten – men motiven varierar. Däremot finns det en beställning på ett starkare stift. 28.1.2016 kl. 00:00

Teologiska fakulteten. De teologiska utbildningarna i landet drabbas av regeringens nedskärningar.– Vi lägger om studierna, säger Mikael Lindfelt vid ÅA. 26.1.2016 kl. 13:08

ida-maria wikström. Mer eller mindre hela livet har Ida-Maria Wikström utkämpat en kamp mot orealistiska prestationskrav. 28.1.2016 kl. 00:00

våga fråga. "När ni har talat om problemet på det här sättet kommer ni så småningom fram till att ni båda har ansvar för hur ni hanterar situationen." 26.1.2016 kl. 12:28

ungdomens kyrkodagar. Det är dags att bli konsekvent, anser unga i kyrkan. 25.1.2016 kl. 15:14

Peter Blumenthal, den enda sökande till kyrkoherdetjänsten i Saltvik har förklarats obehörig för jobbet. 22.1.2016 kl. 16:08

Flyktingarbetet kräver anställda, det är inget man gör med vänster hand, visar erfarenheter från olika församlingar. 21.1.2016 kl. 11:10

Svenska samskolan i Tammerfors. Tre obligatoriska gymnasiekurser i religion minskar till två i augusti.– Undervisningen handlar om kunskap, inte om att tro eller inte tro, säger läraren Sabina Lindholm. 21.1.2016 kl. 08:05

Terapi. Borgå folkakademi och Samaria Akademin ordnar en gemensam tvåspråkig utbildning i kristen lösningsfokuserad terapi. Behovet av ”kortterapi” är stort, enligt arrangörerna. 19.1.2016 kl. 11:00

KYRKANS FÖRVALTNING. Stat och kommun har förenklat sin förvaltning. Men den utvecklingen har inte nått kyrkan. Den uppfattningen har Olav Jern i Vasa. 22.7.2022 kl. 08:00

KYRKANS FRAMTID. För ett år sedan blev Edgar Vickstöm präst efter en lång karriär bland annat som bankdirektör. Ett år senare är han förbryllad och lite bekymrad. En kyrka som handskas med personal, tid och pengar borde våga tänka på effektivitet. Men varför vet kyrkan inte ens om den har ett mål? 20.7.2022 kl. 19:12

BRÖLLOP. I mitten på 50-talet bestämde sig Lumparlands marthor att skramla ihop till en brudkrona till kommunens flickor. Till det behövdes 200 gram silver och 13 000 mark. Men när man ville skänka den till församlingen sade dåvarande pastorn nej tack. Några årtionden senare hittade den ändå till kyrkans förvar. Nu har den dammats av för en historisk tillbakablick. 21.7.2022 kl. 15:00

beslutsfattande. I början av juni sände Kyrkpressens redaktion iväg en enkät till alla församlings- och kyrkorådsmedlemmar i Borgå stift, och fick in 180 svar. En av frågorna lydde så här: Kyrkans lagstiftning ger kyrkoherden en stor roll i församlingens beslutsfattande. Tycker du att den är för stor? 6.7.2022 kl. 17:41

Personligt. – Och sen låta sig slukas av dem innan man kan komma upp till ljuset igen, säger My Ström. 7.7.2022 kl. 19:58