Det sprudlar av liv på Riddaregatan i gamla stan i Tallinn (Reval). S:t Mikaels svenska församling har lockat till sig ett tjugotal barn som går i söndagsskola i samband med Kyrkpressens besök.
Vid ett av borden invid sakristian pågår läxläsning. Vid ett annat bord förlustar sig barnen med mobilspel. En halv timme senare står de små liven andäktigt i samlad tropp vid entrén till kyrksalen.
– Det finns ett sug efter traditioner i det här landet. Estland blev berövat på sina kyrkliga traditioner under den sovjetiska ockupationen och nu pågår återuppbyggnaden, säger Patrik Göransson, kyrkoherde för S:t Mikaels församling.
Göransson är född och uppväxt i Sverige, men har varit kyrkoherde för den svenska församlingen i Tallinn i över två decennier. De första skriftliga källorna om den svenska församlingen i Reval är från 1531. I dag har församlingen cirka 400 medlemmar. De flesta av dem är estlandssvenskar.
– Vi har fler dop än begravningar i vår församling. Återväxten är stabil. Varje gång en äldre församlingsmedlem dör och det ordnas begravning träffar jag den avlidnas yngre släktingar. En del av dem vill engagera sig i vår församling, säger Göransson.
Revitalisering och minnesvård
Till skillnad från nuvarande sedvänjor i Finland och Sverige kan en estnisk begravning ta flera dagar i anspråk.
– Vi har förrättningar enligt det gamla konceptet med kistläggning och riter som hjälper de anhöriga att hantera sorgen. Det inbegriper välsignelser och andakter såväl i hemmen som i kyrkan. Då lär man känna folk.
Revitaliseringen av det kyrkliga livet på svenska i Estland kretsar bland annat kring återuppbyggnaden av kapell, kyrkor och prästgårdar som förstördes av den ryska ockupationsmakten 1940–1991.
– Vi har jobbat hårt med att renovera kapellen på Stora Rågö och Nargö. Vår församling är därtill aktiv på Ormsö och Runö, i synnerhet under sommarhalvåret.
Patrik Göransson har axlat rollen som en estlandssvensk kulturbärare. Han håller en lång rad kyrkliga förrättningar i den estniska arkipelagen, besöker församlingsmedlemmar i förskingringen och har en central funktion i samband med till exempel Olofsdagarna på Ormsö och den estlandssvenska sång- och dansfesten i Hapsal.
– Vi återställer kyrkogårdar som vandaliserades under det sovjetiska väldet. Arbetet går ut på att fastställa vem som äger gravarna, restaurera gravstenar och idka minnesvård.
–––––––––––––––
Estlands religiösa landskap i dag
– 58 procent av estländarna är konfessionslösa.
– 29 procent av landets befolkning uppger att de har en religiös övertygelse.
– Cirka 25 procent hör till ett religiöst samfund.
– År 2000 uppgav 14 procent att de var lutheraner. Nu är andelen 8 procent.
– År 2000 var 14 procent av befolkningen ortodoxa. Nu är andelen 16 procent.
– 9,2 procent är ateister.
–––––––––––––––
Estniska svenskbygder på tapeten
Just nu är Göransson aktuell som författare i en antologi om det svenska kyrklivet i Estland. Essän publiceras av det estniska nationalmuseet i samband med en stor utställning om estlandssvensk kultur. Utställningen ”Estlandssvenskar – strandade och rotade” öppnar den 24 maj och kan beskådas i Tartu (Dorpat) till och med juni 2026.
Som ett led i församlingens kulturhistoriska arbete har Göransson tagit initiativet till ett nytryck av den revalska psalmboken från 1695. Nytrycket har i sin tur inspirerat musikern Sofia Joons att arrangera och sjunga estlandssvenska koraler som kommer att klinga i finska och estniska kyrkor i höst.
Enligt kyrkohistoriker Riho Saard vid Tallinns universitet har kyrkans starka ställning bland estlandssvenskarna en given förklaring.
”Det handlar om kulturella traditioner och identitet. Den lutherska kyrkan i Estland grundade ett eget svenskt prosteri redan 1921”, skriver han i ett mejl till Kyrkpressen.
Han får medhåll av Lea Altnurme, professor i religionssociologi vid Tartu universitet.
– Jag antar att den lutherska kyrkan stöder estlandssvenskarnas identitet och att kyrkan av samma anledning har en så stor betydelse för estlandssvenskarnas kultur, säger Altnurme.
Patrik Göransson ser den svenska församlingens folkliga förankring som en delförklaring till kyrkans starka ställning bland estlandssvenskarna.
– På de estniska öarna uppfattades den svenska församlingen som en folkkyrka.
Myter och massavhopp
Varför har landets estniskspråkiga majoritet då till stora delar övergivit kyrkan? Vi låter frågan gå till Riho Saard.
”Tron på Gud sviktade redan i början av 1900-talet i takt med att folkbildningen stärktes. Diskussionen kring teodicéproblematiken bidrog också till utvecklingen. Under den sovjetiska ockupationen av Estland bröts de kyrkliga traditionerna”, skriver Saard.
Med teodicéproblemet avses det motsägelsefulla i tanken om Guds godhet och allsmäktighet samtidigt som det finns ondska och lidande i världen.
Lea Altnurme skriver inte under Riho Saards teori.
– Under början av 1900-talet fanns det flera aktörer som spred myter om kristendomen som en främmande och våldsam religion som saknade folklig förankring i Estland. Det bidrog till utvecklingen. Massavhoppen från kyrkan började under den sovjetiska ockupationen, säger Altnurme.
Endast en tiondel är ateister
Enligt Altnurme hörde omkring 80 procent av den estniska befolkningen till kyrkan ännu på 1920-talet. I dag uppger 58 procent av estländarna att de är konfessionslösa, enligt Eesti Statistika. Endast 29 procent meddelar att de har en religiös övertygelse och en fjärdedel av estländarna säger sig tillhöra ett religiöst samfund. Cirka 9,2 procent uppger att de är ateister. Andelen konfessionslösa estländare har vuxit från 40 till 58 procent de senaste 25 åren.
– Esterna är religiösa, men på sitt eget individuella sätt. Den individuella religiositeten bygger ofta på en kombination av andlig sinnlighet, naturreligion och inslag av kristendom, säger Altnurme.
Till naturreligionens väsen hör att vissa fysiska platser blir föremål för gudomlig dyrkan.
– Det finns många heliga platser i Estland som i folktron är besjälade och gudomliga. Det finns till och med appar som hjälper dig att hitta dessa platser. Naturreligionen lever sida vid sida med kristendomen. Tyvärr talas det inte så mycket om den här typen av andlighet, säger Altnurme.
Enligt Riho Saard kan statistiken leda oss vilse.
”Intresset för religiositet och existentiella frågor har inte försvunnit någonstans i Estland. Människan har psykologiska böjelser som uppmuntrar till religiöst tänkande”, skriver Saard.
Tror inte på religiös väckelse
Andelen estländare som uppger att de har en religiös övertygelse har varit på samma nivå de senaste tre åren.
– Jag tror inte på ett uppsving för den kristna kyrkan eller att vi får se en religiös nyväckelse i Estland. Där avviker Estland från sina grannländer Finland och Sverige, säger Altnurme.
S:t Mikaels församling avviker från trenden.
– Vi ordnar numera veckomässa på estniska varje onsdag från Mikaelidagen till påsk. I det sammanhanget ser vi ett växande antal unga som deltar i gudstjänsterna. Det kommer nya intresserade som vi inte har sett till tidigare. Det är en glädjande utveckling, säger Göransson.
Han ser inte sekulariseringen som ett hot mot kristendomen i Estland.
– Kyrkan har fortfarande ett stort inflytande i Estland. Ingen protesterar mot skolgudstjänster såsom man gör i till exempel Finland och Sverige.
Det politiska etablissemanget i Estland vill inte heller hålla kyrkan på armlängds avstånd.
– Estlands president Alar Karis samarbetar regelbundet med den estniska evangelisk-lutherska kyrkans ärkebiskop Urmas Viilma, säger Göransson.
I Finland slits den evangelisk-lutherska kyrkan itu på grund av tvister kring synen på samkönade vigslar. Så är det inte i Estland.
– De samkönade vigslarna är en icke-fråga här i Estland eftersom prästerskapet i regel inte har vigselrätt. Vi präster kan ansöka om rätten att viga par, men det kräver så mycket pappersarbete att de flesta låter bli, säger Göransson.
Hur ser du på kyrkans framtid i Estland?
– Gud har instiftat kyrkan. Det är inte i våra händer.
