Han lämnade Östtyskland som barn:  ”Man lär sig av lidande, men man lär sig också mycket av glädje”

Personligt.

Migrationsforskaren Tobias Pötzsch växte upp i Östtyskland och Kanada, och har nu bott över halva livet i Finland. Han har upplevt rasism och orättvisor, men också skönhet, lycka och jämlikhet.

1.4.2025 kl. 15:45

När Tobias ”Tobbe” Pötzsch var tio år, i slutet av 70-talet, lämnade hans familj Östtyskland.

– Beskedet var att vi låter er gå, men ni måste vara ute inom sex månader och ni kan aldrig komma tillbaka. Min mamma grät hela tågresan till gränsen.

Hans pappa var präst, och det var huvudorsaken till att familjen ansökt om att få lämna landet. Han var övervakad och misstänkliggjord.

– Jag var ett av två barn i hela skolan som inte hörde till den kommunistiska ungdomsorganisationen. Att stanna kvar skulle ha begränsat mina livsval – jag hade antagligen inte kunnat studera. Men vem vet. Jag har ofta funderat på hur mitt liv skulle ha sett ut om jag stannat i Östtyskland och blivit exempelvis rörmokare. Det skulle också ha varit intressant.

De flyttade till Calgary i Kanada, eftersom hans mammas bror bodde där och kunde hjälpa dem.

– För mig kändes det som ett stort äventyr, men för mamma var det svårt. Hon lämnade hela sin familj efter sig. Dagen efter att vi anlänt till Kanada fick hon ett samtal om att hennes mamma hade dött.

Hans mamma bar också på ett tidigare migrationstrauma.

– Hennes familj bodde i Schlesien, i den del som idag hör till Polen. De flydde kriget och gick i tre veckor, en familj med åtta barn, och ett barn blev bortrövat på vägen – men återvände senare till familjen. När de anlände till Östtyskland var de inte välkomna. Migrationsberättelsen är en del av mitt liv och säkert en orsak till att jag forskar i migration idag.


Integrerade sig på svenska

Han har ofta senare tänkt på hur tungt och svårt det var att börja i en skola i Kanada och inte förstå ett ord. Men som barn tänker man inte så mycket på sådant: man bara gör det som måste göras.

– Och jag kände mig välkommen i Kanada. Det hade säkert också att göra med att vi var de ”rätta” migranterna. Vi var vita, vi kom fram ett europeiskt land. Vi hade rätt religion, det fanns inga stora kulturella skillnader.

Efter gymnasiet flyttade han till Edmonton för att studera pedagogik. En orsak till att han ville bli lärare var att han hade haft en underbar lärare när han började skolan i Östtyskland.

Men efter några år av jobb fick han för sig att resa utomlands för några år. En av hans vänner hade gift sig med en flicka från Finland. Varför inte resa dit?

– Året efter att jag kom hit träffade jag min fru Sanna, som är från Åland. Därför integrerade jag mig på svenska istället för på finska. Det har jag inte ångrat. Jag hade jättebra motivation att lära mig svenska: Jag satt med Hbl och med ordboken, och slog upp de ord jag inte kunde. Vissa språk bara tilltalar en. När jag först besökte Åland var det första gången jag kände en tillhörighet i Finland.


Rasism och orättvisa

Han jobbade med ett internationellt utbildningsprogram vid en yrkeshögskola i Esbo. Han stannade, och koordinerade programmet i nästan fjorton år.

– Men under åren blev stämningen på skolan allt mer rasistisk, och det var något både studerande och lärare märkte av. Hela programmet blev ifrågasatt, vi blev misstänkliggjorda och fick varken de resurser eller den information vi behövde.

Andra lärare skrev till administrationen och tyckte att skolan borde sluta ta emot afrikanska studerande för att de är ”akademiskt och intellektuellt underlägsna”. Vid ett möte med andra yrkeshögskolor med internationella program kom man till att man inte rekryterar studerande från vissa länder eftersom de ”ändå inte får jobb i Finland”.

– Jag hade en svart kompis som också var lärare, och vi protesterade ganska högljutt. Han sa: Vad ska jag säga till mitt barn? Jag tror inte att de andra lärarna tyckte att de var rasistiska, men det de sa var rasistiskt. Och vi blev utmålade som besvärliga, sådana som skapar problem. Det blev bara svårare och svårare och jag mådde oerhört dåligt. Min fru sa: du måste därifrån.

Han märker att han fortfarande har svårt att släppa känslan av orättvisa.

– Det frustrerar mig att folk inte själva inser att de begår rasistiska handlingar som borde få konsekvenser. Det leder också lätt till en situation där man börjar ifrågasätta sig själv: Kanske det är jag som är galen? Kanske jag har fel, kanske det här är normalt beteende? Därför var det så viktigt att vi hade en grupp på arbetsplatsen som stödde varandra, att vi höll ihop. Annars hade jag aldrig orkat.

Också hans fru Sanna var ett viktigt stöd.

– Hon är det bästa som hänt mig. Vi har varit gifta i 25,5 år, och det blir bara bättre. Vi skrattar massor. Hon är väldigt bra på att hitta människor som är socialt utsatta, hon har lärt mig att se sådant som jag tidigare förbisåg.


Man lär sig också av glädje

Krisen slutade med att Tobias Pötzsch blev doktorand vid Svenska social- och kommunalhögskolan, och senare universitetslektor.

– Jag jobbade oerhört hårt för att förbereda mig, och jag fick jobbet. Det var som en lotterivinst.

Men den tunga perioden hade också ett pris. Innan han lämnade jobbet på yrkeshögskolan gick han igenom en burnout. Under den perioden blev hans tro viktigare för honom.

Han börjar varje morgon med att läsa Dagens lösen och Stinissens Idag är Guds dag.

– Jag försöker reservera 30–45 minuter för mitt andaktsliv varje dag. Jag hade den här stunden som tröst och vägledning när jag blev utbränd – den blev mycket viktigare då. Stinissen har tanken att man lär sig mest av lidandet. Jag vet inte om jag håller med om det, men man lär sig en hel del. Själv tycker jag att man lär sig ganska mycket också av glädje.

Han trivs fortfarande väldigt bra i Finland, och han gillar att bo relativt nära Tyskland.

– Jag tycker också om det nordiska. Det är härligt att sitta på möten med människor från Danmark och Norge och Sverige, och inse att de flesta förstår varandra. Jag tycker också om det socialdemokratiska välfärdssystemet, tanken att det är allas uppgift att ta hand om varandra. Naturen är också en orsak. Vintrarna är dessutom mildare i Finland än Kanada: I Edmonton fanns det veckor då det var minus 30.


Vi lever i en tid då det händer mycket världspolitiskt, inte minst med tanke på migration. Känner du existentiell ångest över det?

– Ja, jag känner det som på tyska kallas weltschmerz. Häromveckan var jag i München på en konferens som handlade om migrationspolitik i Europa. Vi skulle berätta hur det ser ut för migranter i våra länder, och det var oerhört sorgligt. Den samhälleliga attityden har hårdnat överallt.

Han överlever sin weltschmerz genom att forska i migration, minimera sitt nyhetsintag – och cykla.

– Det är motvikt, jag sätter mig på cykeln och trampar. Jag tränar ju också, så det är inte alltid ett nöje. Men med cykling finns det ganska mycket att koncentrera sig på, man kan inte fundera så mycket på annat.

Ibland går han också i kyrkan, men inte så ofta som förr. Han har problem med den fromma skenhelighet han ibland har upplevt.

– Jag tycker om att diskutera de stora frågorna. Vem är jag? Vart är jag på väg? Vad är meningen? Även om man kommer till olika slutsatser är det intressant att befatta sig med det. Mina föräldrar sa alltid: lita inte på myndigheter, granska alltid allting och vad kritisk. När jag ser på Jesus liv i Bibeln får jag syn på samhällskritiken och att han står upp för de svaga. Det var viktigt för mina föräldrar och är viktigt för mig.

Han gillar också att Jesus inte väjde för det obekväma: att umgås med människor som andra stöter ut från gemenskapen.

– Om man verkligen omfamnar det kristna budskapet tycker jag man borde inse att kärleks- och inkluderingstanken gäller alla.


Tobias ”Tobbe” Pötzsch

Universitetslektor i socialt arbete och forskardoktor.

Bor i Munkshöjden i Helsingfors med sin fru Sanna.

Har familj i Kanada och i Tyskland.

Om att president Trump vill ta över Kanada: Det kommer inte att ske.

Motto: Gör dina portar vida. ”För mig handlar det om att ge mer av sig själv, vara närvarande och inkluderande.”

Text och foto: Sofia Torvalds


FETMA. En gynekolog diskuterar hennes fetma medan han undersöker henne. Bantningskurer. Skam. Varuhus som nästan aldrig har kläder i hennes storlek. Raisa Omaheimo skrev en bok om det som nästan är förbjudet: att vara fet. 10.6.2025 kl. 10:19

SAMKÖNAD VIGSEL. Biskoparna fick tack för sin vägledning och sin "medmänsklighet och sitt bejakande av kärleken mellan människor". 10.6.2025 kl. 14:31

PINGSTKONFERENS. Stefan Sigfrids är pingstpastor i fjärde generation. Förra veckan var han programchef för Världspingstkonferensen med över 6 000 deltagare i Helsingfors. 10.6.2025 kl. 10:35

BORGÅ STIFT. I Borgå domkyrka vigdes på söndagen fyra personer till tjänst i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. 9.6.2025 kl. 19:43

SAMKÖNAD VIGSEL. Finlandssvenska laestadianer och evangeliska skrev på protestuppropet. Folkmissionen driver utvecklingen. 9.6.2025 kl. 14:00

KORSHOLMS SVENSKA FÖRSAMLING. Kyrkoherde Mats Björklund var den enda sökande till kaplanstjänsten i Korsholms svenska församling. 6.6.2025 kl. 13:58

musik. Som barn ritade operasångerskan Monica Groop i psalmboken medan mamman Astrid Riska spelade orgel i Berghälls kyrka. – Hon har varit min lärare och min Alma mater. Jag har henne att tacka för hela min karriär. 5.6.2025 kl. 19:46

SAMKÖNAD VIGSEL. Biskopsmötet ger nu i praktiken grönt ljus för samkönade vigslar i kyrkan – trots att kyrkomötet säger nej. Bara åtta av tio biskopar står bakom den "pastorala anvisningen" om saken. 5.6.2025 kl. 11:18

pingstkyrkan. Världspingstkonferensen med 6 000 gäster från 97 länder möts i Helsingfors under pingstveckan. 4.6.2025 kl. 14:36

FÖRSAMLINGSLIV. Då Pedersöre församlings manskör samlas till övning pratar de väder, vind och världsförbättring över laxsmörgåsen i pausen. Men då de sjunger är det allvar. – Det är inte alltid så lätt för karlar att prata om tro, men sjunga går bra, säger Henrik Östman. 2.6.2025 kl. 16:37

samer. Ärkebiskopen böjde sitt huvud tre gånger i den liturgiska ångergesten och bad på kyrkans vägnar det samiska folket om förlåtelse. Kyrkan har inte alltid handlat rätt i Sápmi. Med vad händer nu? 2.6.2025 kl. 10:00

SAMER I KYRKAN. Kyrkan vill ibland framstå som den största av syndare och berätta hemska historier om sig själv från förr. Men det som räknas är var kyrkan står inför samernas framtid, säger den samiska teologen Lovisa Mienna Sjöberg. 2.6.2025 kl. 10:00

den blomstertid. Har du någonsin undrat hur ”Den blomstertid nu kommer” skulle låta på Vörådialekt? Nu behöver du inte undra längre. 30.5.2025 kl. 14:52

Kolumn. Vår första bön i lidandet ska inte i första hand vara att Gud tar oss ur lidandet – utan att vi bjuder in honom att vandra med oss genom det. 30.5.2025 kl. 13:35

Replot. Hans Boije har i sommar hållit i rodret i Replot i nästan 1,5 år – nu är det dags att dra vidare och låta ny krafter ta över. 30.5.2025 kl. 13:17

FETMA. En gynekolog diskuterar hennes fetma medan han undersöker henne. Bantningskurer. Skam. Varuhus som nästan aldrig har kläder i hennes storlek. Raisa Omaheimo skrev en bok om det som nästan är förbjudet: att vara fet. 10.6.2025 kl. 10:19

SAMKÖNAD VIGSEL. Biskoparna fick tack för sin vägledning och sin "medmänsklighet och sitt bejakande av kärleken mellan människor". 10.6.2025 kl. 14:31

PINGSTKONFERENS. Stefan Sigfrids är pingstpastor i fjärde generation. Förra veckan var han programchef för Världspingstkonferensen med över 6 000 deltagare i Helsingfors. 10.6.2025 kl. 10:35

BORGÅ STIFT. I Borgå domkyrka vigdes på söndagen fyra personer till tjänst i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. 9.6.2025 kl. 19:43

SAMKÖNAD VIGSEL. Finlandssvenska laestadianer och evangeliska skrev på protestuppropet. Folkmissionen driver utvecklingen. 9.6.2025 kl. 14:00