”Genom släktforskningen har en ny värld med berättelser öppnat sig för mig”

Kolumn.

I många år kände jag att jag inte hörde hemma någonstans. Jag växte upp i södra Afrika, dit mina farföräldrar hade åkt för missionsarbete. När vi flyttade tillbaka till Finland hade jag länge svårt att svara på frågan varifrån jag kommer.

11.3.2025 kl. 13:30

Ogärna ville jag göra mig märkvärdig genom att berätta den långa historien med Afrikaspåret. Istället svarade jag att mina föräldrar bor i Mellannyland eller att jag är född i Esbo, trots att min släkt inte har minsta anknytning till dessa orter.

Länge tyckte jag att jag kunde liknas vid en ampelväxt med luftrötter, istället för en perenn med djupa rötter. Mig kunde man flytta mellan fönster, eller från ett hus till ett annat, med luftrötter där jag råkade hamna. Känslan av rotlöshet var påtaglig långt upp i medelåldern.



Släktforskningshobbyn började när jag i stundens inspiration sökte upp kyrkböcker på nätet och hittade farfars farfars namn i kommunionboken. Men några klick öppnade sig en ny värld. Logiken i anteckningarna var så tydlig att jag på några timmar kunde rita ut generationer av släktingar. Släktforskarföreningar har gjort de flesta handlingar lätttillgängliga för alla, långt innan digiterande blev obligatoriskt för församlingarna. Numera kan man läsa kyrkböckerna och skattelängderna bekvämt i hemsoffan.

"Berättelser om människor som byggt sitt liv och rest sig efter motgångar.”

Genom släktforskningen har en ny värld med berättelser öppnat sig. Berättelser om människor som byggt sitt liv och rest sig efter motgångar. Berättelser om människor som vågat ta båten, tåget eller studenten. Och om människor som låtit sig inspireras av ny teknik och nya tankar och andliga vindar.



Under resan har känslan av rotlöshet försvunnit. Numera har jag hundratals personer i mitt släktträd. Det har visat sig att rötterna har spridning i hela Svenskfinland med starka utstickare i Savolax och Tavastland. Under ytan av det urbana samhället vet jag nu att mina rötter ligger djupt i den finska myllan.

Åsa Westerlund är överläkare samt barnbarns barnbarns barnbarns barnbarn till Katarina från Pörsänmäki.


KLIMATKRISEN. KP-redaktören Rebecca Pettersson bevittnar en soluppgång hon aldrig borde ha sett. Det blir början till en ekologisk skuldspiral, och jakten på ett hopp som håller. 4.6.2024 kl. 09:46

SAMKÖNADE PAR. Jenny Jansson var delegat vid Metodistkyrkans generalkonferens när samfundet fattade beslut om att godkänna samkönade vigslar. 3.6.2024 kl. 20:28

INGERMANLANDS KYRKA. Den ingermanländska kyrkans präster skapar förvirring bland kyrkfolket, säger ärkebiskop Tapio Luoma. I vems mässa går man, till vilken kyrka blir ens barn döpt? 3.6.2024 kl. 10:00

STIFTSFULLMÄKTIGE. Anita Ismark fortsätter leda stiftsfullmäktige. Missnöje med att den konservativare kandidatlistan blev illa representerad i personvalen. 30.5.2024 kl. 18:45

SOMMARLÄGER. – Arrangörerna får akta sig, för jag tror det kommer mer folk i år än ifjol då de som avvaktade får höra att lägret funkar bra i Nykarleby också, tror Anna Finell. 29.5.2024 kl. 20:04

kyrkomusiker. Fiona Chow är ny kantor i Borgå svenska domkyrkoförsamling. Under pandemin hade hon tråkigt medan kyrkorna stod tomma. Det var en perfekt tid att öva orgel! Och så blev hon kyrkomusiker. 10.2.2025 kl. 11:48

FÖRFÖLJELSE. 380 miljoner kristna i världen blir förföljda och diskriminerade, skriver Open Doors i sin senaste årsrapport. Finländare som turistar i Turkiet, Marocko, Egypten eller Vietnam tänker kanske inte ens på det. 7.2.2025 kl. 18:47

Personligt. Simon Westerlund har alltid fascinerats av berättelser – från barndomens sagor till historiens stora skeenden. Hans resa har tagit honom från från studier i historia till läraryrket, och från den Evangelisk-lutherska kyrkan till den ortodoxa tron. 29.1.2025 kl. 15:41

KYRKOR I USA. Varumärket Proud Boys har betecknats stå för rasistisk nyfascism och våld i USA. Nu ägs rörelsens namn av en afroamerikansk kyrka i Washington som de vandaliserat. 7.2.2025 kl. 13:03

ANDLIG TORKA. Ivern är borta. Gud är tyst och bönen en ansträngning. Någon gång bestämde vi oss för att tro, kanske nyligen eller kanske för trettio år sedan. Det var så fint på den tiden! Det var så lätt att be. Vi var så ivriga. Vi tänkte att vi hade listat ut allt: så här skulle det härefter vara i vårt liv, så här helt och kärleksfullt och hängivet. Vi tänkte att det skulle vara lätt. Vi tänkte att vi hade hittat hem. 6.2.2025 kl. 12:10