Diskrimineringsombudsman Kristina Stenman blickar några decennier bakåt i tiden och ger råd till sitt yngre jag.

Diskrimineringsombudsman Kristina Stenman: "Våga visa din osäkerhet"

ETT GOTT RÅD.

Kristina Stenman önskar att hon som 20-åring förstått att alla människor bär på bekymmer.

10.5.2024 kl. 13:55

Sommaren då Kristina Stenman fyllde 20 år hade hon precis kommit hem till Finland efter ett år i USA. Där hade hon studerat statskunskap och fredsforskning.

Miljön på universitetet var internationell och många av hennes kurskamrater var politiskt engagerade. Ett gynnsamt klimat för en framtida diskrimineringsombudsman kan man tänka.

Väl hemma i Finland fortsatte studierna, men nu vid Helsingfors universitet där hon förkovrade sig i engelsk filo­logi och kulturantropologi. Men Kristina, 20 år, kände sig lite vilsen.

– Helsingfors universitet var ju jättestort och jag visste inte riktigt vad jag ville. Det var ett grubblande år för mig.

Grubblerierna ledde henne till studier i juridik. Det var mer praktiskt och konkret, och passade henne bättre. När hon ser tillbaka på den här tiden kan hon ana ett litet skifte i sin personlighet. Under skoltiden var hon blygare, mer perfektionistisk.

– Under året i USA insåg jag att alla mina studiekompisar inte alltid visste vad de pratade om även om de pratade mycket. Det lättade upp min egen inställning till hur jag såg på mig själv.

Det förstärktes under de kommande åren. Hon lärde sig att lyssna på sig själv och blev bättre på att göra val som kändes rätt. Samtidigt växte intresset för samhällsfrågor.



Vad skulle du ge för råd till Kristina 20 år? Vad skulle du säga till henne?

– Jag skulle ge henne rådet att grubbla mindre. Säga att saker ofta löser sig. Det rådet skulle jag i och för sig också ge till Kristina 61 år.

– Men jag hade ibland sådana där lite vemodiga och sorgsna känslor. Det hör på ett sätt till när man är ung. Jag undrade hur det skulle gå för mig och jag grubblade över mitt förhållande till andra människor, jag undrade vad andra tänkte om mig.

I efterhand önskar hon att hon sett på sig själv med en nådigare blick. Men också att hon i större utsträckning förstått att alla människor har sina bekymmer och motgångar. Att inget liv bara är enkelt.

– Jag bar delvis på en osäkerhet, och delvis hade jag en stark känsla av att man ska göra rätt saker i livet. Det kunde ibland göra mig lite obeslutsam.

Tankarna snurrade ofta kring om hon presterade tillräckligt bra och om hon passade in. Under skoltiden behövde hon sällan kämpa för bra resultat, men i den akademiska världen var det inte lika lätt att ta sig fram. Det ledde till en frustration.

– Jag var inte alls någon lysande juridikstuderande.



Vilka råd skulle du ge till de som nu är 20 år?

– Att våga drömma, också då saker inte går som man tänkt. Själv var jag ett poäng ifrån gränsen första gången jag sökte in till juridik. Men man måste lyssna på sig själv och se till att ha sådana vänner som man alltid kan prata med.

– Det låter hemskt lättvindigt, för det är inte något som man bara kan ”setill”. Men alla människor behöver vänner. Om man vågar ge lite av sig själv och sin egen osäkerhet kan man också vara en jättebra vän för någon annan.



Finns det något du är särskilt stolt över att ditt 20-åriga jag gjorde?

– Jag är jätteglad över att jag tog steget och att mina föräldrar uppmuntrade mig till det där året i USA. Det var en jättebra tid för mig. Det tog bort en viss ängslighet. Jag klarade mig, och jag trivdes!

Hon är också glad över att hon tillät sig själv att leta sig fram längs sin studieväg. Det är samtidigt något hon kan känna en viss oro över i dag, att unga inte tillåts utforska, inte har råd att studera något år extra.

– För det är bra att man söker lite då man är ung. Livet behöver inte gå spikrakt. Under studietiden träffade jag min man, jag blev färdig, jag har fått ha jätteintressanta jobb och jag har fått bli mamma.

– Det är kanske så att jag nu, 40 år senare, ser vägen. Den är lite snirklig men den går framåt.

Text: Rebecca Pettersson
Foto: privat/Markku Lempinen


hemleverans. När fotbollsträningarna lades ner började Pargas IF:s frivilliga köra ut varor till äldre som behöver hjälp med att handla mat. 7.4.2020 kl. 15:16

gospel. Vi tog oss ett snack med dirigenten Elna Romberg, och frågade hur det är att leda en gospelkör på distans. 6.4.2020 kl. 15:44

biskopens påskhälsning. Så här tänkte vi nog inte att vi skulle fira påsk. Vi blev alla begränsade på något sätt. 6.4.2020 kl. 16:55

Mansroller. Novellformatet lockade fram berättelser om att växa upp och om de spår uppväxten lämnar i oss. Axel Åhman har skrivit om människor i Österbotten som försöker leva upp till förväntningar som de tror att omgivningen ställer på dem. 7.4.2020 kl. 14:12

Påsktraditioner. Skådespelaren Tobias Zilliacus säger att det fanns en tyngd i att spela Jesus även om han inte själv är troende. Den här våren har coronaläget pausat hans arbete och påsken blir inte samma avbrott som vanligt. 7.4.2020 kl. 10:00

långfredagen. "Den här våren har vi fått avstå från mycket som vi brukar se som självklart." 7.4.2020 kl. 00:01

PÅSK. Hur förbereder du dig för påsken i epidemitider? Vi bad några personer berätta hur livet ser ut när vardagen är satt på undantag. 5.4.2020 kl. 10:59

Coronapandemin. Finska Missionssällskapet inleder samarbetsförhandlingar som berör hela personalen. 1.4.2020 kl. 15:44

Coronapandemin. Det finns gratis hjälp för familjen också under undantagstillståndet via kyrkans familjerådgivning. 1.4.2020 kl. 14:43

kyrkans samtalstjänst. Ensamhet, relationsproblem och självkänsla, är sådant som människor grubblar över. Frågor om coronaviruset har också dykt upp nu. 1.4.2020 kl. 13:35

samarbetsförhandlingar. Vasa kyrkliga samfällighet inleder samarbetsförhandlingar med hela personalen. Förhandlingarna kan leda till omorganisering av arbetsuppgifterna eller permitteringar. 27.3.2020 kl. 13:02

arv. Vad som formar oss är något Ann-Luise Bertell grubblat mycket på, inte minst i sin senaste roman Heiman. En berättelse som fångar in österbottnisk mentalitet, krigets antihjältar, elände och livsmod. Förlagan till huvudpersonen Elof är hennes egen farfar. – Hans själ log mot min, säger hon. 27.3.2020 kl. 12:38

tv-gudstjänst. På söndag sänds en tv-gudstjänst med temat “Hoppet bär oss” och predikan av biskop Bo-Göran Åstrand. 27.3.2020 kl. 13:47

stödtelefon. HelsingforsMission startar en ny telefontjänst, Lyssnande örat, för svenskspråkiga seniorer runt om i landet. 26.3.2020 kl. 14:10

utmattning. Två gånger har Sanna Karlsson blivit utmattad, två gånger har hon återvänt till arbetslivet. – Jag har lärt mig att allt inte behöver vara perfekt. Det räcker om det är tillräckligt bra. 26.3.2020 kl. 11:55

jul. Mark Levengood bär på en längtan om någon som bär en när man inte själv orkar. – Det finns ögonblick där jag uppfattar julen som ett mirakel. 23.12.2023 kl. 18:58

FÖRSONING. Sann försoning innebär ett erkännande av rättvisan och av maktdynamiken, anser man inom organisationen Musalaha. Därför utmanar man det som sker i Israel och Gaza just nu. – Just nu behövs försoning mer än någonsin, säger Wasim Nasser. 19.12.2023 kl. 10:00

JULGEMENSKAP. Du är inte ensam om att vara ensam och vi är alla lite fattiga, åtminstone i anden. Det fastslår pastor Markus Österlund. 18.12.2023 kl. 15:59

domkapitlet. Två prostar och pensionerade kyrkoherdar, Anders Store och Timo Saitajoki, jobbar nästa år halvtid som kaplaner i Kronoby, där prästbristen är stor. 15.12.2023 kl. 10:37

UTNÄMNING. Elefteria Apostolidou valdes till årets präst bland annat för sitt arbete bland kvinnor, för kyrkans synlighet på sociala medier och för sina stads-pilgrimsvandringar. – Det känns jätteskönt att få erkänsla för det arbete jag gjort, säger hon. 14.12.2023 kl. 12:59