Idag har Beni Karjalainen goda vänner och en sambo. Han studerar matematik och farmaci vid Helsingfors universitet och livet känns bra. Men i högstadiet mådde han dåligt.
– Själv har jag alltid studerat mycket, så jag satte mig helt enkelt framför datorn eller boken och isolerade mig själv. Jag blev också mobbad i högstadiet, och tyvärr också i gymnasiet. Både fysiskt och psykiskt var jag ensam.
Han tog tag i saken genom att diskutera med en psykolog, gå i terapi och prata med vänner.
– Jag testade också meditation, men det var inte min grej. I många år var jag väldigt aktiv i Matteus församlings ungdomsarbete. Där kände jag mig välkommen och fick vara mig själv.
Våga börja prata med andra
På grund av mobbningen drabbades Beni Karjalainen av en depression, som också krävde medicinering.
– Det var bra att jag fick hjälp innan saker gick riktigt på tok.
Vem kände du att du fick mest stöd av?
– Innan jag började gå i terapi var jag ganska ensam. Jag hade en så kallad vän, som kunde vara otrevlig bakom ryggen på mig. Den vännen hjälpte ändå lite, och i terapin började jag jobba med mig själv. I gymnasiet träffade jag mina nuvarande bästa vänner. Med dem har jag kommit igenom lite tyngre perioder.
Hur fick du vänner?
– Man måste tvinga sig själv ut ur sin bekvämlighetszon och börja tala med människor. En av mina nuvarande bästa vänner träffade jag så att jag bara satte mig vid ett bord, utan att känna någon som satt där. Jag började bara diskutera, som om jag känt alla. Resultatet var att jag fick en bästa vän.
– Jag tänkte: jag känner ingen här. Det finns ingen orsak att låta bli.
Han vill säga att det är viktigt att våga erkänna för sig själv att man är ensam.
– När man är i ensamheten vågar man inte erkänna att man är i den. Du måste verkligen förstå att du är ensam, att du mest sitter ensam hemma. Om du inte erkänner att du är ensam kan du inte börja resan till att komma till ett bättre ställe.
Vad är ditt tips till föräldrar? Vad kan de göra?
– Det enda sättet att få kontakt med ett barn är att föräldern diskuterar med barnet, rakt. Men föräldrar försöker lätt tvinga fram en diskussion. Om man blir tvingad att diskutera något som känns obekvämt blir det bara värre.
– Föräldern kan säga till exempel: Tala med mig när du känner dig bekväm med det. Även om en förälder vet att den unga har vissa symtom går det inte att pressa någon att berätta – det är något som den unga måste förstå själv.
