I 45 år har enäggstvillingarna Britt-Mari och Gun-Helen Andtfolk rest land och rike runt för att sjunga andliga sånger. För dem är texterna viktiga. Det ska finna substans i innehållet och de sjunger gärna om himlen och Jesus.
I maj i år passerade de en magisk gräns. De har uppträtt över 1 500 gånger sedan de debuterade i Karstula år 1978. Deras storasyster studerade vid folkhögskolan på orten och i samband med skolans vårfest blev Britt-Mari och Gun-Helen vidtalade för att uppträda tillsammans med sin storasyster.
– Vi sjöng på svenska så de förstod ju inget, säger Britt-Mari.
Hösten därpå flyttade tvillingarnas storasyster till Åbo för att studera och systrarnas trio blev en duo. Så har det fortsatt, och tvillingarna har noggrant fört dagbok och plitat ner varje uppträdande de gjort.
I juni blev Britt-Mari och Gun-Helen 61 år.
– Då vi är ute och sjunger brukar Gun-Helen säga att om ni tycker Britt-Mari ser gammal ut så är det för att hon är sju minuter äldre än jag, säger Britt-Mari.
Hittills har tron hållit
Det är mycket humor kring köksbordet i Pensala, men också mycket integritet. De båda systrarna är öppna och välkomnande, men då vi pratar om tuffare saker blir orden färre.
Evangeliföreningen, Slef, är deras andliga hem och har alltid varit det. Bönehuset i Pensala besökte de redan som barn tillsammans med sina föräldrar, och senare har de fortsatt gå dit på egen hand. Hittills har tron hållit för dem båda.
– Då det kommer svårigheter så börjar man ju nog, kanske inte direkt ifrågasätta eller tvivla, men … säger Britt-Mari.
– Man märker att man behöver Jesus mer då det är svårare tider, fyller Gun-Helen i.
I 30 år har Gun-Helen haft magproblem. Exakt vad det beror på har inga läkare kunnat hjälpa henne med. De fysiska åkommorna har fått psykiska konsekvenser. Hon har varit deprimerad i flera omgångar. Även om musiken varit en stor del av hennes liv har det inte
alltid varit lätt att uppträda.
– Då jag varit deprimerad har jag tyckt att det varit ganska tungt. Jag har sagt att under ett uppträdande var det nästan som att jag gav mina sista krafter, säger hon.
Under de mörka perioderna har både Britt-Mari och troende vänner varit ett stort stöd för Gun-Helen.
För Britt-Mari har musiken och de sociala sammanhangen vid mötena snarare haft en läkande kraft.
– Då man är lite down kan det vara inspirerande att åka ut och sjunga lite. Man kan känna sig styrkt även om man var trött innan. Jag tycker jättemycket om att sjunga och spela. Att folk kommer fram och säger att vi har så bra texter och innehåll i sångerna blir en sporre till att fortsätta. Vi tycker det är jätteviktigt att välja sånger med gott innehåll, säger hon.
Tillsammans har systrarna gjort flera inspelningar. Börje Nylund i Kronoby har varit producent, och deras senaste skiva ”Kristus har gjort allt” kom ut så sent som 2021.
Tjänande som gett 15 000 i avkastning
Vid sidan av sitt musicerande säljer systrarna gamla böcker för missionens räkning. Det har de gjort i omkring femton år och under de åren har de samlat ihop nästan 15 000 euro till Slef:s missionsarbete.
Böckerna får de från dödsbon, gamla bönehusbibliotek och av privatpersoner. Om de ramlar över något fynd på loppis ser de till att haffa det också.
Britt-Mari konstruerar korsord till såväl Kyrkpressen som andra tidningar och Gun-Helen pärlar vackra smycken som hon knyter för hand.
De är med andra ord fullt sysselsatta, men vid sidan av fritiden hinner de faktiskt också jobba. Gun-Helen är stödhandläggare på Landsbygdskansliet i Jeppo medan Britt-Mari jobbar i Andelsbankens kundtjänst.
Både jobb och en del hobbyer ägnar de sig alltså åt var för sig, men systrarna lever nära varandra. De bor tillsammans, musicerar tillsammans och säljer böcker tillsammans. De är ett litet kollektiv.
Vi pratar om hur det är att leva så nära varandra.
– Vi vet ju inte om något annat så det går nog bra, säger Britt-Mari.
”Vi är ganska bundna till varandra”
För fem år sedan var systrarna med om en dramatisk älgkrock. De körde längs strandvägen på väg till en spelning i Molpe då något grått svepte över vägen. Britt-Mari som satt vid ratten hann inte ens uppfatta att det var en älg innan det smällde.
Av bilen blev inte mycket kvar och de fick båda frakturer och blev ordentligt omtumlade. Efter att de krockat med älgen åkte bilen ner i vägrenen och träffade en stor sten. Det hade kunnat gå hur som helst, men de klarade sig.
– En bekant ringde efteråt och sa att det var bra att vi båda klarade oss, för om en av oss dött hade nog den andra gått bort av sorg efteråt. Vi sa att vi tror nog det vi också. Vi är ganska bundna till varandra, säger Gun-Helen.
– Det var nog ett äventyr man skulle ha klarat sig utan, säger Britt-Mari.
Systrarna är båda utbildade studentmerkonomer och har följts åt nästan hela livet.
– Då jag var deprimerad första gången gick jag till en psykolog som sa att det skulle vara bra om vi frigjorde oss lite från varandra. Det har vi nog inte gjort, men vi har varit på olika arbetsplatser nästan hela livet, säger Gun-Helen.
– Många räknar oss som ett kollektiv.
Britt-Mari konstaterar att de har bekanta som känt dem nästan hela livet, men som likväl inte kan skilja på dem. Det tar de ändå med ro. De är vana.
Ett 40 år gammalt ungdomssträngband
Men systrarna är mer än en duo, så också musikaliskt. Inom evangeliföreningen har det funnits en stark tradition av strängband och i början av 80-talet tog tvillingarnas generation över strängbandet i Pensala. Det började gå under namnet Pensala ungdomssträngband.
– Med tiden försvann det där ”ungdoms” så nu heter det bara Pensala strängband, säger Britt-Mari.
För drygt 20 år sedan startade de också en gitarrgrupp vid namn Salem tillsammans med några andra muntra damer. Namnet är en sammanblandning av första bokstavens i medlemmarnas namn, och a:et står för Andtfolk.
– En av medlemmarna, hon vars namn börjar på M, har slutat. Vi brukar skoja och säga att vi ändå inte bara ville heta Sale, säger Gun-Helen.
Systrar med scenvana
Innan vi skiljs åt plockar Britt-Mari fram gitarren och så stämmer de upp. Även om de betonar att de är amatörer så märks det att systrarna Andtfolk har scenvana. Britt-Mari tar några toner på för att de ska hitta sina stämmor, och så är de igång.
Under lönnen i sin trädgård framför de Han har öppnat pärleporten, och de ler under hela den lilla privatkonserten. Systrarna vet hur man fångar en publik. Hela vägen hem från Pensala nynnar jag på psalmer och gamla väckelsesånger.
