Flickan hette Sofia och var född i 1852 i en fiskarfamilj på en bakgård neråt hamnarna i Helsingfors. I kvarteren ska sjöbusar ofta ha kunnat ha ett vilt och våldsamt leverne med kort stubin; det här var på den tiden i stadskärnans utkant.
Släktforskaren och historikern Alexandra Ramsay tar Sofia som ett exempel på hur människoöden och livsvillkor går att följa genom vårt lands viktigaste historiska dokument om enskilda personer – kyrkböckerna. Här blir också prästernas betydelse tydlig.
År 1865 och 1866 blir Sofias föräldrar varnade av prästen för att de är våldsamma och vanvårdar den 14-åriga dottern.
Anteckningen är gjord i kommunionboken. I dess kolumner är föräldrarna ingalunda hopplöst gudlösa kyrkskolkare utan går tvärtom i kyrkan ganska ofta. I kommunionboken, ofta kyrkböckernas huvudbok, antecknas varje gång de har tagit emot nattvarden.
– Kyrkböckerna är 100 procent viktiga när man ska släktforska. Vill man veta vem som är vems barn så är det den absolut säkraste källan, säger Alexandra Ramsay.
Utdrag ur en kommunionbok för centrala kvarter i Helsingfors 1866.
Prästerna ofta på de svagas sida
I 1680 års svenska kyrkolag stadgas för första gången om att församlingarna ska börja med folkbokföring.
– Och det förbättrades hela tiden. År 1721, när Sverige i det stora nordiska kriget hade förlorat människor i krig och svält, blev man noggrannare med att räkna befolkningen. Och särskilt anteckna vad folk dog av, för att kanske kunna göra någonting åt det, säger Alexandra Ramsay.
I kyrkböckerna antecknas med tiden förutom vem som tillhörde hushållet också hur man har klarat sig i läsförhör, om man kunde läsa och skriva och senare till och med vaccinationer.
I öppna kolumner antecknas sjukdom, handikapp, moraliska förseelser eller domar för brott. Här kunde också antecknas när en person hade absolverats för en synd och fått Guds förlåtelse.
Behövde kyrkan själv den här informationen eller betjänade man bara kronan?
– Kyrkan behövde den också. Själavården, läs- och skrivkunnigheten och kunskapen om Guds ord var en del av deras uppgift, och att övervaka moralen. Men det kom också till skärningspunkter: hur mycket skulle prästen underrätta de världsliga myndigheterna om det han visste?
Alexandra Ramsay har många exempel på att prästerna också skyddade sina får.
Om höstarna skulle den världsliga maktens mantalslängder – grunden för vem som skulle betala skatt eller tas ut till militärtjänst – sammanställas. Då kunde prästerna ofta vara med och tala för de fattigas och mindre bemedlades sak, säger hon.
Alexandra Ramsay tycker att kyrkan får plus i boken för sin mångsidighet i gångna tiders samhälle.
Också ifråga om samlevnadsmoralen har Alexandra Ramsay belägg ur forskning om att prästerna utgjorde en buffert.
– Sex utanför äktenskapet var förbjudet i lag till 1926 men få fall av lönskaläge och hor slutade ändå i rättssalen. Prästerna tog själva hand om saken genom ett enskilt samtal, säger Alexandra Ramsay.
Rättegång kunde det snarast bli för att någon annan ville det. En gravid flickas släktingar kunde vilja ha hjälp med att barnet skulle få försörjning. Eller så kunde en rättegång vara ett sätt att bli av med tjänstefolk eller underlydande som upplevdes som besvärliga.
Hur heltäckande finns kyrkböcker kvar, från till exempel från 200 år tillbaka?
– Om vi räknar från 1810 så finns det mesta kvar. Det kan ha varit någon enskild kyrkobrand och då förstördes kyrkböcker. Mer besvärliga är Stora ofreden och Lilla ofreden på 1700-talet.
– Då brändes kyrkor och papper kom bort. De kunde grävas ner i något kärr där de inte klarade sig. Tumregeln i Finland är att man kommer ungefär till 1740-talet men längre bakåt har kyrkböckerna ofta brunnit, säger Alexandra Ramsay.
I svenskspråkiga trakter brann prästgårdar särskilt i den åländska skärgården under 1808–09
års krig. I kyrkbränder bland annat i Åbo 1827, på Sveaborg 1855, i Helsinge 1893 eller i åländska Sund 1921 kan material ha gått upp i eld.
Efter branden i Sankt Lars kyrka i Helsinge (Vanda) kunde man ändå senare hitta kopior av kyrkböckerna och rekonstruera en hel del, säger Alexandra Ramsay.
I församlingarna tror hon det ofta var prästfruarna som skötte om att fylla i kyrkböckerna; större församlingar kunde ha anställda skrivare.
Mormonerna gjorde mikrofilmer
Alexandra Ramsay rör sig vant i entréhallen till Riksarkivet i Helsingfors. Här i innandömena av det här huset i stadsdelen Kronohagen förvaras i dag en stor del av landets kyrkböcker.
Kyrkböcker i original får släktforskare inte längre bläddra i. Ända sedan 1950-talet är de fotade på mikrofilmer och mikrokort.
– Församlingarna måste inte ge sina kyrkböcker till Riksarkivet. Så jag har läst gamla, riktiga kyrkböcker i till exempel Pernå, säger Alexandra Ramsay.
I ett jätteprojekt lät mormonkyrkan i USA åren 1948–55 mikrofilma över 10 miljoner uppslag i finländska kyrkböcker. Mormoner kan döpa sig i döda anhörigas ställe om de anhöriga inte varit mormoner, och är därför ofta ivriga släktforskare. I den vevan fick finländska arkiv också för 80 år kopior av filmerna.
Gamla handstilar i kyrkböckerna är svårlästa för en nybörjare. Frivilliga har därför genom åren gjort så kallade ”svarta böcker” där man dechiffrerat gamla handstilar och skrivit rent äldre kyrkböcker från 1600- och 1700-talet. Senare har man också matat in information ur kyrkböcker i sökbara databaser som hela tiden utvecklas och utökas på nätet.
Vilken bild av kyrkan har du fått av att bläddra i kyrkböcker? Det är kontroll, men också omsorg. Plus eller minus?
– Plus. Kyrkan var så mångsidig. Prästgårdarna har också en så intressant kulturhistoria som ofta har blivit förträngd.
Sträng fördömande vokabulär
Fiskardottern Sofia hade inget lätt liv. Den som har råkat forskat i hennes öde har därnäst fått följa henne i en annan av kyrkböckerna i en församling, barnboken.
Den praxisen hade församlingarna i dåvarande Borgå-Viborgs stift och en del församlingar i Åboland. Barnboken var en skild förteckning över barn som ännu inte hade blivit konfirmerade.
Sofia blev aldrig konfirmerad. I boken står det om henne när hon är 14 år gammal: ”Stammar, varnad för liderlighet 13.12.1866.”
– Jag blir så upprörd! Vilken 14 åring har ett ”liderligt” beteende? Jag skulle tro att hon blev sexuellt utnyttjad. I kyrkboken använder prästen alltid en bestämd sträng vokabulär. Men han hade kanske inget bättre ord för det.
Hobby som exploderat
Kyrkböcker, domböcker och en hel mängd andra liknande dokument har i dag digitaliserats och finns på nätet. Släktforskning, som tidigare var någonting som bara en liten elit sysslade med i finare familjer, har sedan 1970-talet exploderat till en varmanshobby över hela världen, säger Alexandra Ramsay.
– Det har också lett till att man har slutat skämmas över så kallad ”anspråkslös bakgrund”, att det bara finns pigor och drängar i ens familj. Människor har fått en identitet och hittat sina rötter. Och inom familjer har man kanske fört viktiga samtal som har behövt föras.
Prästen såg, och skrev ner
Sofia från Nylandsgatan kommer aldrig längre än till barnboken och lär sig möjligen aldrig läsa och skriva. Bara ett av hennes fem syskon konfirmeras och lever till vuxen ålder. I barnboken antecknas att Sofia flyttar till stadens fattighus.
– Det låg i Kronohagen, ungefär i backen på Snellmansgatan där Soc&kom ligger i dag, säger Alexandra Ramsay.
Där dör Sofia 19 år gammal en tidig höstdag i september 1871. Då antecknas hon först med en snabb anteckning i en kladd, en bok där prästerna bara gjorde snabba, osorterade anteckningar i sin brådska. Också de böckerna kan finnas bevarade och vara värdefulla källor de också.
Och till sist skrev någon rent Sofias namn med fin handstil i en annan av de klassiska kyrkböckerna, dödsboken, Där införs också med sirliga bokstäver hennes dödsorsak: lungsot.
Sofia Wilhelmina, 19 år, död i lungsot 1871 på fattighuset nära nuvarande Soc & Kom i Helsingfors.
Alexandra Ramsay tror att den som har fört bok över det man i församlingen visste om Sofias korta liv var Helsingfors svenskspråkiga församlings kyrkoherde Arvid Snellman.
Till skillnad från andra präster i församlingen var han uppenbart socialt engagerad. Men det var inte mycket han heller kunde göra för Sofia, säger Alexandra Ramsay.
– Men hon blev sedd.
Alexandra Ramsay är aktiv i föreningen Helsingfors släktforskare. Den är grundad 1973 och firade i vår sitt 50-årsjubileum.
