Sedan augusti i fjol har Nykarleby församling upplåtit församlingshemmet i Munsala för en kristen ukrainsk gemenskap. Här samlas nu mellan tjugo och fyrtio personer till gudstjänst varje söndag.
– Jag predikar ständigt om Kristi lidande, inte bara till påsk. Tack vare sitt lidande på korset får vi människor förlåtelse för våra synder och evigt liv. Nu firar vi Kristi uppståndelse från de döda då kyrkan får förkunna: Jesus lever!
När Ryssland anföll Ukraina den 24 februari ifjol arbetade Oleksandr Pokas på ett bygge i Kiev.
– Klockan fem på morgonen kom de första tecknen på att kriget startat. Då körde vi genast hem till Romny, berättar han.
I Romny som ligger i norra Ukraina, mellan Charkiv och Kiev, väntade familjen, hustrun Tetiana och de fyra barnen. Där fanns också den baptistförsamling där Oleksandr var hjälppastor, ungdomspastor och predikade.
– Dagen efter att vi kom hem började ryssarna ockupera staden. Vi såg dem komma i sina tanks och vi visste inte vad vi skulle göra. De var farligt att röra sig ute på stan som ryssarna höll på att belägra, och det fanns platser som man inte kunde passera. Vi var några i församlingen som samlades hemma i vårt kök för bön.
Kort efter att de samlats for strömmen.
– Med tanke på barnens säkerhet ville vi lämna landet. Men vi hade också kyrkan och församlingen att tänka på. Några församlingsmedlemmar lämnade staden och några stannade kvar.
Först visste de inte vart de skulle ta vägen.
– Vi bad för saken i två veckor. Då fick vi inbjudan att komma till Munsala.
Till saken hör att Oleksandr arbetade en säsong på en pälsfarm i Munsala 2019. När Ryssland anföll Ukraina ringde familjen han jobbat för och bjöd in dem.
– De sade att här finns hus och allt färdigt. Här finns också kristna och församlingar.
Kontakten till Munsala fick han genom sina vänner som kom till Oravais för att jobba efter att Ryssland ockuperade Krim 2014.
– Men när jag kom hem från Finland 2019 sade jag åt Tetiana att nu vill jag inte åka utomlands mera. Då började jag jobba i byggnadsbranschen. Så gick en tid och nu sitter jag här i all fall.
Beslutet att lämna Romny underlättades av att allt fler församlingsmedlemmar lämnade staden. När beslutet att åka var taget bommade de igen sitt hus, täckte de över fönstren och tog de tre yngsta barnen i åldern 9, 11 och 16 med sig i bilen. Först körde de söderut för att sedan svänga väster- och norrut.
Den äldsta dottern, 20, är gift och stannade kvar i Ukraina tillsammans med sin man.
Är ni oroliga för henne?
– Nu är det lite tryggare i regionen för ryssarna är inte längre kvar där. Men visst oroar vi oss för henne och för våra föräldrar som är kvar i Ukraina, och vi försöker hjälpa dem så mycket som möjligt.
Den 14 mars 2022 kom Oleksandr och Tetiana och de tre barnen till i Finland.
Männen får i regel inte lämna Ukraina. Men familjefäder med minderåriga barn är undantagna. Den äldsta dotterns man är studerande. Studerande mobiliseras heller inte.
– I början var det lite tungt innan vi hittade kontakter och en församlingsgemenskap. Vi ville få kontakt med andra troende. Vi besökte baptistkyrkan i Hirvlax och berättade att vi är flera ukrainare här som planerar att börja samlas. Vi började be hemma hos oss för en plats att samlas på.
Oleksandr körde runt i och visade Tetiana vilka kyrkor som finns här. Via farmarfamiljen fick de kontakt med Mats Edman, kyrkoherde i Nykarleby.
– Vi träffades för att samtala. Mats var positiv till att vi fick samlas i församlingshemmet i Munsala. När jag frågade vad vi ska betala för att det svarade han: inget.
Till första mötet för ukrainarna i området i augusti ifjol kom tjugo personer. Till en början samlades de två gånger per månad.
– Sedan kom ett önskemål om att samlas oftare, så vi började samlas varje söndag klockan tio. Vi är mellan tjugo och fyrtio personer från området mellan Vasa och Nykarleby. Samlingen är öppen för alla. Guds ord är till för alla och vi vill att alla ska få del av det. Vi är glada över alla som kommer.
Samlingarna hålls på både ukrainska och ryska. Några ryssar är också med i gemenskapen.
– Det är klart vi ser lidandet som Ryssland förde till vårt land, men folk förblir tålmodiga. Vi ber för läget i stället. Varje söndag ber vi för Ukraina, för fred och att Herren ska beskydda vår suveränitet och vårt folk och för att ockupanten ska lämna vårt territorium.
Oleksandr säger också att de protestantiska kyrkorna i Ukraina ofta reser till fronten för att distribuera humanitärt bistånd till civila och soldater. Också gemenskapen i Munsala är med om att stöda detta arbete ekonomiskt.
Protestantiska traditioner
Några större skillnader mellan ukrainarnas möten i Munsala och de baptistiska mötena i Svenskfinland finns inte, förutom språket. Göran Näs, som tolkar Oleksandr och Tetiana, deltar ibland i mötena.
– Det är mycket sång under mötena och ofta har de två predikningar, säger han.
Oleksandr ansvarar för att organisera mötena, men de är tre ukrainare som delar på predikoturerna.
– Det är inte så viktigt om de är pastorer eller inte. Det viktigaste är att de förkunnar ett evangelium som är sant och i enlighet med Guds ord, säger Oleksandr.
Det är heller inga stora skillnader mellan påskfirandet i församlingen Romny och här i Finland.
– Vi är ju protestanter precis som Martin Luther. Men påskdagen är en stor fest för oss och vi samlas, predikar och tackar Herren för att han uppstått.
Påsken firas en vecka tidigare i Ukraina än i Finland. Det beror på kalendern, i den ortodoxa världen firar man också jul vid en annan tidpunkt än i väst, den 7 januari.
– Folk får ju välja när de firar. Datum är inte viktiga, det viktiga är att vi markerar Kristus. I vår kyrka och i vår familj firar vi julen den 25 december.
Den här påsken ska den ukrainska församlingen fira tillsammans i Munsala baptistförsamling i Hirvlax. Där firade de också julgudstjänst tillsammans.
Längtar ni tillbaka till Ukraina?
– Vi vill ju förstås återvända dit. Vi har ju alla släktingar och våra föräldrar kvar där. Just nu är det problematiskt även om kriget inte direkt berör vår stad. Det är svårt att få jobb.
Tetianas mamma bor på Krim och henne kan man inte besöka.
– Vi kan inte ens skicka pengar åt henne. Finland ses inte som ett vänligt sinnat land av Ryssland just nu.
Båda har fått jobb i Jeppo. Oleksandr jobbar på en betongstation medan Tetiana städar. De tre barnen går i Zachariasskolan i Nykarleby där de huvudsakligen lär sig svenska.
– Barnen trivs väldigt bra i skolan och vill vi inte avbryta skolgången. Just nu tänker vi stanna.
Han ser också gemenskapen i Munsala som ett uppdrag som ska skötas. Flera av ukrainarna som samlas har bott här i många år och slagit ner bopålarna här.
– Vi strävar inte efter att organisera en kyrka utan att bygga upp varandra i tron. Som aposteln Paulus skrev – uppgiften är att predika evangelium. Vår verksamhet går ut på att fler ska lära känna Herren.
– Det är svårt att veta vad som kommer att ske i framtiden. Eftersom vi är troende lämnar vi också tanken på att återvända till Ukraina i Herrens hand.
Oleksandr och Tetiana är mycket tacksamma för all hjälp de fått.
– Familjen som bjöd in oss ha varit väldigt hjälpsamma på alla vis. De har hjälpt oss med information, att skaffa arbete och med allt vi behövt. Vi är också tacksamma till det finska folket, Munsalaborna och Nykarleby församling för att vi blivit emottagna.
