Jag talar med Katarina Gäddnäs, församlingspastor och sjukhuspräst, en dag efter hennes pappa Paul Gäddnäs begravning. Hon har övernattat i gamla prästgården på Kökar. Hon är trött.
– Det var jättefint, men också jättetungt.
De fick veta att Paul var sjuk 52 dagar innan han dog. Han hade cancer som spridit sig till njurarna och levern.
– Som sjukhuspräst anade jag att det inte fanns något att göra.
Hon förrättade sin pappas begravning på Kökar en söndag i mars. Hon åkte direkt från en pastoralkurs hem till Mariehamn innan hon skulle vidare till Kökar, och efter gudstjänsten beklagade hon sig över att hon hade stopp i avloppet därhemma, det gick inte att laga mat.
– När jag kom hem ringde en äldre församlingsbo till mig och sa att han jobbat med avlopp i trettio år och nu har jag ju inte en pappa att ringa. Så kom han hem till oss och låg dubbelvikt och fixade vårt avlopp i två timmar.
Den öppna sorgen skapar en sådan generositet hos folk. Minnesstunden på Kökar samlade över hundra personer. Hennes mamma bakade Ålandspannkaka och Philip Hällund som bor i prästgården gjorde fisksoppa och biskop emeritus Lennart Koskinen stod och hackade potatis.
– Alla ville göra någonting. Kökarborna är fantastiska på att hjälpa till och visa praktisk omsorg när det behövs. Vi har burits på en våg av omtanke.
Men nu är hon, som sagt, väldigt, väldigt trött.
– När det kommer en kris eller en sjukdom går man på adrenalin för att orka. När allt är över kommer den stora tröttheten.
Jag tror att vi alla bär på sorger som vi inte sörjt tillräckligt. Vi väjer undan sorgen för den känns som en tung, svart gegga att krafsa sig igenom. Hur ska vi få tag på vår sorg?
– Jag tror att en sorg aktualiserar alla gamla sorger, sådana som varit svåra att bära, omfatta eller acceptera.
Också för henne själv har gammal sorg ploppat upp nu när hennes pappa dog. Nu sörjde hon sådant som hon inte kunnat sörja offentligt.
– Det har varit viktigt för mig att just nu gå en kurs där jag specialiserar mig på själavård. Där har jag kunnat lyfta fram gamla saker som jag släpat på och sörjt. Där måste man arbeta igenom och lysa på allt som man bär på – det är bra men ansträngande.
Sorg tar tid
Katarina Gäddnäs tror att de flesta av oss inte inser att sorg verkligen tar tid. Lång tid.
– Man tröstar ju sörjande med att det inte alltid kommer att kännas så. Visserligen kommer din kära människa aldrig tillbaka men du kommer inte alltid vara så ledsen och förtvivlad.
Hon tycker det är bra att säga ut det, eftersom det finns människor som i desperationen efter en sorg går ner sig och börjar dricka, de gör vad som helst för att lindra ångesten.
– Det är lättare om man vet att sorgen är naturlig och att det inte alltid kommer att kännas på samma sätt.
Samtidigt: när en människa fattas så fattas hon. Det kan ta flera år att sörja klart, saknaden finns kvar för alltid. Det första året är värst, men inte är det lätt andra året heller.
– Det brast för mig när de spelade Kökars brudvals på skolan, vid minnesstunden efter min pappas begravning. Jag är ju 52 år och tror inte att jag kommer att gifta mig igen. Men just då tänkte jag bara: Åh, om jag gifter mig igen får jag inte dansa brudvals med min pappa, det är för alltid för sent för det.
Samtidigt är hon vuxen. Hon har internaliserat sina föräldrar, sin pappas kärleksfulla blick.
– Allt han lärt mig, alla mina värderingar. Jag har vuxit upp i hans blick och den kan ingen ta ifrån mig, någonsin.
Jag har ofta tänkt att det var dumt att göra oss av med det svarta sorgbandet, eller med de där viktorianska sorgesmyckena med flätat hår från den döda infällt i gagat.
– Ja, absolut. När jag har sorgegrupper tänker jag ofta att den som sörjer borde få bära svart armbindel i flera år, så att folk skulle vara lite snällare och försiktigare med en.
I sitt jobb som sjukhuspräst förlorar hon människor varje vecka.
– Jag vill inte rusa vidare när jag hör att någon dött. Jag vill stanna på stegen, jag tänder ett ljus, jag har bönestenar på mitt sjukhusaltare. Och så sätter jag ännu en sten i skålen. Jag tror att vårt behov av symboler och symbolhandlingar är stort. Jag tänker på pappa: själaringningen, kortegen efter kistan när han kom hem till Kökar. Allt det där finns där av en anledning. Det finns ett behov och det behovet har inte försvunnit någonstans.
