– Vi är upptagna av den fullkomliga döden, säger Hilkka Olkinuora.

"Så mycket som rivs itu av smärtan" – prästen Hilkka Olkinuora vill öppna för eutanasi

eutanasi.

Hilkka Olkinuora vill inte vara någon dödsängel. Men hon vill att människor lagligt ska kunna ha möjligheten att dö värdigt.

22.3.2023 kl. 16:18

När gammelfasters man Olavi, en stor och stark bonde, låg på sin dödsbädd i Lavinto by i Hausjärvi på femtiotalet, bara fyrtio år gammal – då sjöng han.

– Han hade en vacker röst och när han sjöng så hörde hela byn. Då visste alla: nu har Olavi smärtor.

Hilkka Olkinuora var kanske sju år då; hon är 74 i dag. Men hon minns hur hon efterOlavis död och begravning smet in med de vuxna i det som hade varit hans sjukrum. Där betraktade bybor och släktingar en tom järnsäng med grova stolpar. Under sina sista dagar hade han av smärta böjt och vridit stolparna krokiga.

Hilkka Olkinuora, som är präst sedan 25 år tillbaka, har sedan dess ansett att eutanasi, eller en hjälp att ta sitt liv, behöver vara en möjlighet för den sista sträckan fram till döden.

– Jag har aldrig tagit någon partibok, och jag har inte velat gå i bräschen för det här heller. Jag vill att den döende människan vet att jag som präst kommer på hennes villkor, totalt på hennes villkor.

Men det har bara blivit så, precis som inom läkarkåren, att ordet sprids, säger hon. Man vet att Hilkka Olkinuora inte kastar sten i den här frågan. Så det är ofta hon som blir kallad till döende som vill diskutera eutanasi.

Ruiner efter ett lidande

Kyrkpressen träffar Hilkka Olkinuora i en sak­ristia i Esbo kyrka. Utanför, i en strålande vårvinterdag, strömmar gäster till en av de förrättningar hon fortfarande brukar åta sig, i vän- och bekantskapskretsen. Men vi har tid.

– Det kan hända att jag begraver folk som har lidit sig till döds eller som har begått självmord för att de inte har fått dödshjälp. Och jag ser på de mänskliga ruinerna efter det lidande den döende har lämnat bakom sig bland de anhöriga.

– Där finns ingenting av att andas ut. Det enda de ser är en förvriden gestalt i kistan, inte den människa de älskade.

Hon har talat med långtradarförare som har sett döende köra emot deras tunga fordon. Och familjen har vetat att de har gjort det för att de inte fick plats på ett hospice.

– Den vanliga tiden på ett hospice är bara några dagar. Man kommer dit i sista stund och har hunnit lida hur mycket som helst innan. Men samhället sparar och ger inte servicesedlar.

Dödsapotek i väskor och lådor

Eutanasin finns redan överallt, säger Hilkka Olki­nuora, och människor har förberett sig med hemgjorda medel.

Också bland läkare säger hon att det i tysthet blir känt med vilken medicinering och vilka vårdval man med en tyst nick ”befriar någon från plågor”.

– Många människor har ett dödsapotek hemma och det finns äldre som har visat dem för någon präst som de vet att inte dömer dem – kolla en gammal mormors handväska eller nattygsbordslåda. Men det är ofta otroligt amatörmässigt, piller man har samlat ihop som eventuellt inte alls räcker till för att döda. En del försöker och misslyckas.

Hilkka Olkinuora talade för något år sedan om dödsapoteken i en finsk veckotidning. Efteråt hörde åtminstone 50 personer av sig och frågade hur man gör.

– Jag kunde naturligtvis bara säga: tala med din läkare. Jag är ingen dödsängel eller någon Mengele. Men jag vet att jag själv får hjälp om jag behöver. Och barnen vet det.

Kyrkan säger nej

Virpi Sipola arbetar vid Kyrkostyrelsen. Den evangelisk-lutherska kyrkan säger entydigt nej till eutanasi och anser att den palliativa, smärtlindrande vården behöver utvecklas vidare.

Som diakonissa, präst, pedagog och sakkunnig är hon förvånad över att också många läkare nu har vänt i eutanasifrågan.

Inom läkarkåren har bland andra Juha Hänninen, pensionerad som överläkare vid hospicet Terho­hemmet, starkt tagit ställning för eutanasi. Vid samma hem i Helsingfors var Virpi Sipola själv hospicepräst i tio år.

Mycket angelägnare anser hon att vore att arbeta för en trygg terminalvård för alla.

– Det är ofta i anslutning till de stora universitetssjukhusen och vid de få hospicehem i Finland som ännu inte har torkat in som det finns de bästa resurserna till palliativ vård, säger Virpi Sipola.

– Vi kan inte på förhand veta hur det på riktigt kännsa att vara döende, säger Virpi Sipola.


Vad förstår vår nation till sist med att dö?

För tiden vid livets slut ska det också finnas resurser inte bara för den medicinska vården, utan också för det ”psykosociala”.

Kyrkpressen talar med några av landets 120 sjukhuspräster som säger att den tiden också ofta bär med sig existentiellt lidande. Det är ångest och känslomässig smärta, inte över den fysiska sjukdomen, utan till exempel över brustna relationer eller insikten att all ens tid tar slut.

– Men ändå kan vi inte på förhand veta hur det känns på riktigt att vara döende. Vad kommer att hända mig då? säger Virpi Sipola.

En eutanasilag befarar hon att skulle kunna leda till samma praxis som i till exempel Belgien eller Nederländerna där också psykiskt sjuka numera kan få eutanasi.

– Det är ett sluttande plan som förändrar vår gemensamma förståelse som nation för vad det är att dö, säger Virpi Sipola.

Borde man ha kurser för allmänheten om hur det är att dö?

– Det är alldeles sant. Och det finns sådana Ars moriendi-tillfällen (latin för ”konsten att dö”) eller Death Café-träffar, säger Virpi Sipola.

Om man har en övertygelse om sin rätt att få bestämma om sin död, ska man inte då få göra det?

– Så är det ju förstås. I Finland har vi åsiktsfrihet, så om det är ens övertygelse så i princip ja. Men döden berör inte bara den som dör utan också hennes närmaste. Att dö är inte en fråga om självbestämmanderätt, säger Virpi Sipola vid Kyrkostyrelsen.

Ledsaga varandra till död och nytt liv

Hilkka Olkinuora betecknar kyrkans och Kristdemokraternas argument i eutanasifrågan som skrämseltaktik. Även om några skulle kunna välja eutanasi, eller assisterad död, tror hon att få skulle få välja det. Hon säger också att hon blir arg över dem som ställer en smärtlindring och palliativ vård mot varandra.

– När döendet får sin gilla gång på ett vackert, respektfullt, ärligt sätt så blir det som man säger på finska saattohoito, att ledsagas i döden. Att vi säger ”nu kan du gå, jag ser att du är färdig”. Att vi ger den döende lov att lämna oss. Att vi klarar oss vidare, fast vi sörjer. Att den som dör ledsagar oss andra till ett nytt liv. Men så kan smärtan komma och förstöra allt det där och riva det itu.

Samtidigt värjer Hilkka Olkinuora sig mot tanken om det fullkomliga livet och en fullkomlig död, en closure eller ett dramatiskt slutspektakel med alla anhöriga närvarande.

– Det kan vara väldigt stilla också, med bara typ läkaren och prästen närvarande. Man kan dö på så många sätt.

Det är dags att klä om till alba för förrättningen intill i kyrkan i Esbo; också det råkar vara en jordfästning.

– Det tänker jag tala om här inne i kyrksalen också. Att livet alltid är och förblir ett fragment.

Hilkka Olkinuora insisterar på ett lästips: Linn Ullmans bok Nåd (2003) om en man som övertalar sin fru att få eutanasi – kan enligt henne läsas oberoende av vad man anser i själva frågan.


– – –


EUTANASI – begreppen och de som jobbar för den

DNR. Återuppliva inte (do not resuscitate). Vid ett hjärtstopp återupplivas patienten inte. Antecknas i patientjournalen.

Dödshjälp. Omfattar både aktiv eutanasi och läkarassisterad död.

Eutanasi. Patientens liv avslutas på hens egen önskan med en injektion. Förutsätter
obotlig sjukdom och outhärdlig smärta. Eutanasirörelsen vill inkludera patienter med psykisk sjukdom eller funktionshinder.

Kompetens. En patient som ber om eutanasi bör kunna förstå sitt beslut. Ingen kan fatta beslutet för en annan.

Medicinskt assisterad död. Patienten sväljer själv en dödlig dos, eller öppnar dropp som leder till att hen dör.

Palliativ vård. Lindrande vård i sjukdomens slutskede. Pågår så länge det behövs.

Palliativ sedation. Patienten sövs ner, ofta för att lindra smärta, ångest eller förvirring. Pågår sällan mer än tre dygn innan man dör.

Passiv eutanasi. Maskiner och näringstillförsel stängs av, vilket försnabbar patientens död.

Terminalvård. Vård som lindrar sjukdomssymtom och stöder de anhöriga. Inleds omkring en månad innan man sannolikt dör.

Vårdvilja. Skriven eller muntlig önskan om vård man vill avstå från. Kan lagras i Kanta.

Återstående livslängd/prognos. Bygger på allmän statistik om sjukdomen. Eutanasirörelsen vill att tiden ska vara möjligast kort för eutanasi.

Eutanasirörelsen i Finland är organiserad i föreningen OAK (tidigare Exitus sedan 1993). Ordförande är läkaren Juha Hänninen, svenskspråkiga aktiva Stefan Wallin, Kaj Kunnas, Sixten Korkman. Ordlistan är sammanställd av föreningens material.

Text och foto: Jan-Erik Andelin


Kyrka. Över 800 av stiftets ungdomar samlades till tårtkalas i Tammerfors när Höstdagarna firade 60 år i helgen. Se bilder! 7.11.2010 kl. 00:00

Kyrka. På söndagen firas en tvåspråkig Tomasmässa i Mikael Agricolakyrkan i Helsingfors. 7.11.2010 kl. 00:00

Kultur. Snart finns UK-låtar från tre decennier inspelade på skiva. Projektets primus motor Joakim Palmén utlovar fräscha men respektfulla nyarrangemang. 6.11.2010 kl. 00:00

Kyrka. Den här helgen samlas över 800 finlandssvenska ungdomar till Höstdagar i Tammerfors. Temat för årets dagar är SKÖN. Tanken är att genom tal, andakter, gudstjänster, verkstäder och musik få Höstdagsdeltagarna att se skönheten i sig själva och omkring sig. 5.11.2010 kl. 00:00

Kultur. Bröderna Karamazov har format Patrick Wingren. Det märkte han när han nyligen läste Fjodor Dostojevskijs bok för andra gången. 5.11.2010 kl. 00:00

Kyrka. Bara förhandsröstningen har hittills inbringat lika många röster som det totala deltagande i föregående församlingsval. 4.11.2010 kl. 00:00

Människa. Den finlandssvenska kulturen är viktig, och ekumeniken. Viktigast är gudskontakten. 4.11.2010 kl. 00:00

Kyrka. Förhandsröstningen är fortsättningsvis mycket livlig. Till exempel i Borgå svenska domkyrkoförsamling hade under de två första röstningsdagarna avgetts långt flera förhandsröster än det totala antalet förhandsröster för fyra år sedan. 4.11.2010 kl. 00:00

Kyrka. Över 200 000 personer har redan använt sig av kandidattestet som hjälper en att hitta en lämplig kandidat att rösta på i församlingsvalet. Över 2 miljoner sidladdningar har registrerats sedan testet togs i bruk den 25 oktober. 4.11.2010 kl. 00:00

Kultur. Församlingsvalets projektsekreterare Kari Kanala lever i spännande tider – på många sätt. 4.11.2010 kl. 00:00

Nina Österholm. Nu när vi firat Kyrkpressens 40-årsfest i två omgångar, både i Vasa och Helsingfors, så är det väl dags att börja invänta krisen. 40-årskris, läser jag på nätet, är en av många etiketter på grubblerier man kan hamna i när man ser över sitt liv, vad man gjort och inte gjort, vad man hade velat göra och inte minst vad man ska göra under den tid man har kvar här på jorden. 4.11.2010 kl. 00:00

Ledare. I dagens samhälle och on-linetidsuppfattning har växelverkan mellan vardag och helg suddats ut. Hos oss är allt alltid öppet, i ett ständigt och sekundsnabbt nu. Ändå vittnar ljushaven på kyrkogårdarna under den dubbelhelg som kommer att vi fortfarande vill minnas och reflektera. 4.11.2010 kl. 00:00

Kultur. Våra recensenter har läst Österbotten-antologin - ur österbottnisk och nyländsk vinkel. 3.11.2010 kl. 00:00

Kyrka. Domkapitlet förordar i första hand Borgå för det svenska servicecentret. Också Vasa anses möjligt beroende på var de finska centralerna placeras. 3.11.2010 kl. 00:00

Kyrka. En klar majoritet, knappt 60 procent, anser att det är för lätt att skriva ut sig ur kyrkan. Frågan ställdes på Kyrkpressens webbsidor där drygt 250 besökare besvarat enkäten. 3.11.2010 kl. 00:00

mammalandet. Att vara mamma är att träna sig i ofullkomlighet. Att vara mamma är att vara starkast i världen. Två mammor med olika lång erfarenhet skriver om hur de klarat livets svåraste och vackraste uppdrag. 9.5.2020 kl. 18:00

anvisningar. Sommarens läger kommer att kräva mycket extrajobb i församlingarna, men biskop Bo-Göran Åstrand tror att det jobbet är värt att göras. – Den här sommarverksamheten är särskilt viktig nu med tanke på familjerna, barnen och ungdomarna. 8.5.2020 kl. 14:53

faderskap. När pandemin slog till började Karstein Volle teckna en serie om sitt liv. Den handlade om en pojke som miste sin mamma i cancer, och växte upp till en vuxen man som saknar sin pappa oerhört. Den handlade om avund, men också om att klara av svåra saker utan att bli rädd eller bitter. 8.5.2020 kl. 14:34

val. Val av prästassessor till domkapitlet har genomförts i prosterierna i Borgå stift. Av de fem kandidaterna har Monica Heikel-Nyberg flest röster enligt det preliminära resultatet. 7.5.2020 kl. 15:45

gospel. Nina Pakkanen leder en gospelkör där 300 personer sjunger tillsammans utan noter och lyssnar in varandra. Coronaviruset satte stopp för de vanliga övningarna och nu sjunger man tillsammans över nätet i stället. Men det ger inte samma upplevelse. 7.5.2020 kl. 12:39