Då Benita Finne blev antagen till en missionärsutbildning startade en process där hon ifrågasatte Guds existens.

Benita Finne: "Från den dagen fick själva kärnan i tron växa fram"

LIV.

Benita Finnes vägg i hemmet i Bennäs, Pedersöre hänger en färgglad tavla. Tavlans ram är mycket oansenlig, den syns knappt. För henne illustrerar tavlan det kristna livet. Tidigare var de yttre ramarna det viktiga. Nu är det innehållet – liv, frihet, glädje.

26.10.2022 kl. 19:00

Som barn satt Benita Finne ofta inklämd mellan mamma och pappa i ett överfullt bönehus i Bennäs och lyssnade på predikanterna.

– Där upplevde jag glädje, värme och trygghet.

Som tonåring gick hon med i församlingens ungdomsarbete.

– Där förvandlades tro till lagiskhet och moralismen fick sin boning i mig. Jag uppfattade undervisningen på ett sätt som förtog glädjen i att vara kristen. Tron blev för mig ett regelverk, du bör, skall, får inte. Den blev en ram på en tavla. Ramen blev så dominerande att jag inte såg tavlan.

Hon ville vara en perfekt kristen och tolkade allting utifrån det.

– Så fel det kan bli. Tack och lov att det är annorlunda i dag. Med fokus på kärnan formas ramen av sig själv.

Som ung, nyutexaminerad lärare sökte hon till Finska Missionssällskapets missionärsutbildning och blev antagen.

– Då ställde jag mig tre frågor om min drivkraft: Är det äventyrslust? Är det dåligt samvete? Är det kärlek till Gud?

Svaren på de två första frågorna var jakande. Men den tredje frågan startade en lång process.

– Jag insåg att jag hade en slags huvudets tro, men jag hade ingen relation till Gud. Jag ifrågasatte allt jag lärt mig om honom, till och med hans existens. Det var en tung tid som följde.


Liv, frihet och glädje

I det läget fann hon det bäst att tacka nej till missionärsutbildningen.

– För att göra en lång historia kort kom jag mig via omvägar till en kristen ungdomskonferens i Danmark. Där mötte jag ungdomar som varken liknade eller uppförde sig som jag uppfattat att kristna ungdomar borde göra.

Det som dittills för henne varit ord utan verklighet präglade hela konferensen: liv, frihet och glädje.

– Det var det jag själv längtade efter och därför sökte jag någon att samtala med. Deltagarna på konferensen representerade många samfund och som lutheran ville jag tala med en präst.

I folkvimlet såg hon en man i prästskjorta, gick fram till honom och frågade om de kunde samtala. Det visade sig att han var präst i Svenska kyrkan.

– Jag tänkte att honom måste jag kunna lita på. Jag berättade om den kamp jag förde och att jag ifrågasatt allt, till och med om jag ens är kristen.

Prästen frågade om hon någonsin överlåtit sig till Jesus.

– Att överlåta sig till Jesus? Det var något jag aldrig hade hört talas om att man kan göra. Han förklarade att det inte är något märkligt. Det innebär att man bjuder in Jesus i sitt hjärta och ber att han ska bli herre i ens liv. Efter ett långt samtal ledde han mig i en överlåtelsebön.

Det hände inget dramatiskt men det var en viktig markering.

– Från den dagen började tavlan, själva kärnan i tron, växa fram medan ramen blev allt tunnare.

Konferensen hade ordnats av UMU, Ungdom med uppgift, och efter konferensen återvände hon till Danmark för att gå UMU:s lärjungaträningsskola.

– Efter utbildningen som bland annat innefattade en missionsresa till Frankfurt, skulle teamet resa med Transsibiriska järnvägen vidare till Japan. Jag ville följa med. Jag ville inte återvända till Finland. Olika omständigheter gjorde dock att jag, efter mycket bön, insåg att jag skulle återvända hem.

Det var inte lätt att komma hem. Hon fick jobb som lärare i Jakobstad.

Även om missionen inte blev Benita Finnes heltidskall lever intresset att hjälpa nödställda kvar. Medan hon var lärare engagerade hon sig i att samla in kläder till Stikli församling i Lettland. Sedan hon gick i pension gör hon korttidsinsatser.

– Jag är ofta i Stockholm och passar då på att besöka Sankta Clara kyrka, nära Sergels torg i stadens absoluta centrum. Första gången jag kom in där möttes jag av en anda av bön och lovsång. Äktheten, värmen och glädjen är påtaglig och omsorgen om alla tilltufsade är verklig. Jag kände mig hemma. Det är en dynamisk församling med Jesus i centrum, där många kommer till tro.

Senaste höst gjorde Benita Finne en tre månaders praktik i Sankta Clara.

– Jag gjorde allt från att tvätta kyrkbänkarna till att leda en Alphagrupp med Eva, som jag lärt känna där. Ibland höll jag aftonandakt för uteliggarna som övernattade i kyrkans utrymmen.

När Carl-Erik Sahlgren, kyrkoherden i Sankta Clara, gick i pension 2012 flyttade han med sin hustru Overa till hennes hemby Marangu i Tanzania. Där öppnade de Mokicco (Mount Kilimanjaro Children’s Care Organization), ett hjälparbete för fattiga och föräldralösa barn och unga samt för änkor. Efter Carl-Eriks död i november 2021 leder Overa arbetet. Till sin hjälp har hon en styrelse.

– Jag träffade Carl-Erik flera gånger och jag kände till Mocicco. Men det var pensionerade diakonen Inga Pagréus, som arbetat med Carl-Erik, som gav mig tanken att åka dit. Jag ville inte åka ensam så jag frågade Eva om hon följer med. På stående fot svarade hon ja.


Har vi skapat ett omänskligt samhälle?

Resan gjorde de i vår. Under sex veckor hjälpte de till i skolan.

– Vi umgicks med barnen, sjöng med dem och höll lektioner i engelska. Carl-Erik var övertygad om att språkkunskaper ger större möjligheter i framtiden. Vi undervisade även en ytterst heterogen grupp i åldern mellan 7 och 70 år.

Mokicco anser att barn och unga mår bäst om de får växa upp i trygga hem med föräldrar och syskon. Därför har 130 föräldralösa och fattiga barn sitt hem i en av de 26 så kallade Mokicco-familjerna. Mokicco ger också förskoleundervisning, inte enbart för de 130 barnen utan även för andra barn som inte annars skulle ha möjlighet till skolgång.

– Mokicco har också en yrkesskola i en by ute på landet. Där ges tills vidare utbildning enbart i sömnad, men förhoppningen är att skolan ska kunna starta utbildningslinjer inom byggnad och IT, om bara finansiering och personal ordnas.

Organisationen erhåller inga statsbidrag utan alla pengar kommer in från frivilliga understödjare. Familjerna sätter dock en ära i att själva bidra till försörjningen av barnen och har därför startat upp olika småföretag. De frivilliga understöden kommer främst från Sverige.

– Overa är en exceptionell kvinna. Hon är också präst och håller gudstjänst i kapellet nära sitt hem nästan varje söndag. Efteråt stannar folk kvar och förväntar sig både mat och tid för samtal. På vardagarna undervisar hon vid prästseminariet och lördagar när hon borde ha vilodag söks hon vanligtvis upp av någon som vill samtala om sina svårigheter.

Efter vistelsen i Tanzania är Benita Finne tacksam över att ha blivit född i Finland.

– Jag är tacksam över rent vatten, bekvämt hem, bra mat, fina vägar, gratis skolgång, bra sjukvård, ren natur, olika årstider, ett fungerande samhälle. Visst har vi utmaningar här, men jämfört med fattigdomen i Tanzania tycker jag inte att våra är så stora.

– Det finns mycket gott i Tanzania, såsom avsaknaden av stress. Där talar man med varandra, inte med telefonen. Och jag hörde inget om utbrändhet eller panikångest. Har vi i vår välfärd skapat ett omänskligt samhälle?

Sången, dansen och glädjen under gudstjänsterna är något hon bär med sig och saknar här. Likaså de många barnen som var med och aktiverades under gudstjänsterna.

– Men visst frågar jag mig varför våra livsbetingelser är så otroligt olika? Beror det på korruptionen? Är det kvarlevor från kolonialismen?

Text och foto: Johan Sandberg


profilen. Som tonåring ville Elefteria Apostolidou byta tillbaka till den ortodoxa kyrkan som hon döpts i. Men istället blev hon konfirmerad, blev hjälpledare, skrev religion i studenten och sökte in till teologin. En måndagsmorgon i butikskassan visste hon: Jag vill bli präst. 16.12.2019 kl. 16:13

Depression. Vi är alla beroende av något, vi är alla missbrukare, säger Matti Aspvik. 13.12.2019 kl. 17:25

präst. Han var pastor i en uppmärksammad och framgångsrik pingstförsamling i Malmö. Men ändå saknades något. Det var startskottet för en resa som ledde till Luther och till Evangeliska-Fosterlands Stiftelsen, EFS. Idag är Magnus Persson prästvigd och anställd av EFS. 13.12.2019 kl. 16:05

Esse. En donation på ett sexsiffrigt belopp av två privatpersoner har gett församlingshemmet i Esse en orgel. 13.12.2019 kl. 11:12

film. I Guds namn är en film om den lilla människan som farit illa i den ståtliga institutionen – och som trettio år senare kämpar för upprättelse och för att rättvisa ska skipas. 13.12.2019 kl. 15:28

julklappar. Julklapparna måste inte vara ett hot mot miljön eller plånboken, säger den gröna bloggaren Julia Degerth. Men hon vet att det inte är en enkel fråga. 12.12.2019 kl. 15:11

profilen. Jonas Jansson tycker om att prata med Gud och med sina grannar. Han skulle vilja att alla fick känna sig duktiga och fina. – Det viktigaste är att visa omtanke och bära varandras bördor. 13.12.2019 kl. 12:56

förtjänstmedalj. Kyrkostyrelsen har beviljat Pro ecclesia-utmärkelse till fyra personer. En av dem är Stina Lindgård som är kyrkoherde i Agricola svenska församling. 10.12.2019 kl. 17:28

lediga tjänster. Två tjänster har varit lediganslagna i stiftet och en sökande vardera. 10.12.2019 kl. 16:45

julafton. I Matteus och Petrus församlingar sträcker sig julaftonens gemenskap ännu längre än julbönen. I Matteus firar man tillsammans i kyrkan och i Petrus hemma hos kyrkoherden. 12.12.2019 kl. 00:01

samlare. Man ska inte samla skatter på jorden, men tänk om sakerna är terapi, lek, möten och känslobehållare? 7.12.2019 kl. 11:13

Borgå. Borgå kyrkliga samfällighets omstridda fastighetsstrategi har återremitterats till gemensamma kyrkorådet. – Nu får församlingsråden i lugn och ro säga vad de tycker om fastighetsläget, säger domprosten Mats Lindgård. 5.12.2019 kl. 15:42

engagemang. Det nedläggningshotade Café Torpet i Södra Haga i Helsingfors får en fortsättning tack vare en förening som grundats av lokala invånare som vill ha kvar caféet. 4.12.2019 kl. 14:27

delaktighet. – Kyrkans delegation för tillgänglighet och funktionsvariationer konstaterade för några veckor sedan att vi gör historia eftersom det inte finns något motsvarande ännu i de nordiska kyrkorna, säger Katri Suhonen och hänvisar till Aktivt delaktig – Kyrkans handlingsprogram 2019–2024. 3.12.2019 kl. 16:32

kyrkoherdeinstallation. Mycket människor, mycket värme och adventsstämning. Det var söndagen i Sibbo i ett nötskal då församlingen fick en ny kyrkoherde i Camilla Ekholm. Samtidig gjorde också nya kaplanen Helena Rönnberg också sin första arbetsdag. 1.12.2019 kl. 20:09

musik. Två händelser som mänskligt sett inte var förnuftiga bevisade för ”Banjo-Ben” Ben Clark att Gud ledde honom. 21.7.2023 kl. 21:59

Solf. Johan Kanckos och Camilla Svevar har sökt kyrkoherdetjänsten i Solf. De fick svara på några frågor om sig själva och sin syn på Solf och kyrkoherdejobbet. 31.5.2023 kl. 16:52

NÄRPES. Också i år är väskan packad och redo för lägerområdet Fridskär. – Det är en jättehärlig gemenskap, säger Kajsa Åbacka, som är hjälpledare i Närpes församling. 14.6.2023 kl. 16:49

VITTNESBÖRD. Han kom till Jakobstad för att göra målen som ska vinna matcherna för Jaro. Men för David Carty är det minst lika viktigt att vinna själar för Gud. 5.7.2023 kl. 19:00

Franciskusfest. Franciskusfesten på Hamnö, Kökar, är sommarens förvandlande händelse, ett återkommande mirakel på världens vackraste plats. I år var temat ”Glädje, lek och helig dårskap”. När vi bryter upp säger vi: Nästa år på Kökar! 2.7.2023 kl. 13:50