Johanna Holmäng bor i Forsby, men kring tio dagar i månaden arbetar hon i Umeå.

Hon möter stor längtan varje dag

FÖRLOSSNING.

Redan som sjuåring visste Johanna Holmäng att hon ville bli barnmorska. Hennes jobb är hennes kall. Varje dag möter hon stor förväntan, men vissa gånger också bottenlös förtvivlan. – Ibland måste jag gå från sorgens rum in i glädjens, då är det inte lätt att hålla masken, säger hon.

28.9.2022 kl. 13:31

Johanna Holmäng bor med sin man och familjens fyra barn i Forsby, jobbar som barnmorska i Umeå kring tio dagar i månaden och är dessutom kommunens styrelseordförande i Pedersöre. Målmedvetenheten är inte att ta miste på.

– Jag kommer ihåg en rast i årskurs två. Vår lärare frågade vad vi skulle bli, och jag svarade att jag ska bli barnmorska. Jag var barnmorska när jag föddes och jag förblir barnmorska tills jag dör.

Hon vet inte om det är någon som kallar på henne, men hon vet att det var tänkt att hon ska vara barnmorska. Hon har kommit ihop sig med jobbcoacher ibland när de säger att man inte får vara sitt jobb.

– Och jag vet att det finns andra som känner som jag. Jag måste känna yrket i mitt hjärta och mina händer för att kunna bemöta dem som föder.

Johanna Holmäng har jobbat som barnmorska i sjutton år på tio olika förlossningssjukhus i Sverige och Finland.

– Det är en otrolig ynnest att se en ny familj bildas. Oftast är det kärlek vid första ögonkastet.

Ingen dag är den andra lik på hennes jobb. Även om de flesta graviditeter och förlossningar går bra så kan kasten ibland bli tvära.

Ibland går jag från sorgens rum in i glädjens, då är det inte lätt att hålla masken.

– Det är fruktansvärt när man inte hittar hjärtljuden eller om babyn dör under förlossningen. Det är svårt att hitta ord för det.

Livet och döden kan gå hand i hand under ett arbetspass. Under den ena förlossningen kan lyckan vara total, unden den andra chocken och förtvivlan.

– Ibland går jag från sorgens rum in i glädjens, då är det inte lätt att hålla masken. Att hitta sorgen i den situationen är inte svårt, men att hitta glädjen är mycket svårare.

Då är kollegernas stöd a och o, liksom ett fungerande chefsskap och hjälp av en kurator vid behov.

– Och så är det viktigt att bara börja på igen, att inte bli kvar och älta.

Hon har en grundtro och säger att tron kan vara en tröst i arbetet, både för henne själv och för de par som har en tro.

– Men jag möter besvikelse också. Den Gud vi tror på, hur kunde han låta det här ske?

Hon går inte in i den diskussionen som professionell, då låter hon kompetenta sjukhuspräster ta över.

– Men det är klart att jag också själv undrar hur det kunde få ske. Vissa saker rår inte vi människor på. Men det vi rår på ska vi göra. Vi ska använda den hjärna vi fått, statistik och hjälpmedel.

Hon tänker till exempel på vikten av preventivmedel där ytterligare en graviditet kunde innebära fara för kvinnans liv, eller livsnödvändiga blodtransfusioner, vilket inte alla religioner tillåter.

Efter att det värsta hänt

Johanna Holmäng har, liksom många kolleger, också förrättat nöddop.

– Det är på många sätt en absurd situation. Men det känns bra i sådana fall att som församlingsmedlem veta lite hur ett dop går till.

När en baby dör får föräldrarna all tid de behöver på sjukhuset. De får ett eget rum, och babyn läggs i en specialsäng, madrasserad med kylklampar.

I sådana fall är det allra viktigaste som barnmorska att ha mod att gå in i situationen.

– Familjen kan stanna en vecka på sjukhuset om de så behöver, tills de är redo att ta adjö.

– I sådana fall är det allra viktigaste som barnmorska att ha mod att gå in i situationen, att våga prata, att bejaka det som händer.

Hon är också mån om att föräldrarna ska få ha babyn nära, även om den första reaktionen kan vara att de inte vågar eller vill.

– Jag säger kanske ”se så fin hon är” och pratar också om babyn med namn.

Slutligen ordnas en andakt i sjukhusets kapell om föräldrarna vill det.

Urkraften

Både när det gäller död och fysisk smärta måste hon som barnmorska våga bejaka det som händer.

– Ibland säger jag till mig själv: Det här är inte farligt, Johanna. Nu gör du ditt jobb!

– När en kvinna föder har hon så ont som hon aldrig någonsin haft. När de säger ”jag dör” måste jag bejaka det, gå med dem i det, men sedan sätta stopp.

Hon pratar med stor entusiasm om kvinnokroppen.

Det är en ynnest att se en ny familj bildas, anser Johanna Holmäng. Foto: Privat

– Jag kan fortfarande känna ”Wow!” när jag ser vilken urkraft som sköljer genom kvinnans kropp. Kvinnor kan föda barn, bara ingen får dem att tro något annat. Jag behövs egentligen inte, men jag är där som stöd.

Hon uppmuntrar kvinnor att själva ta emot babyn, att ta tag i kroppen och dra ut den i världen.

– Jag tror det är viktigt. Och det första babyn ska möta är mammans hud, inga styva papperslakan.

Det gäller att inte svamla

Johanna Holmäng vill alltid se till att föderskans partner känner sig delaktig i förlossningen. Ibland är ledsagaren också en vän eller släkting.

– Papporna är rädda och oroliga. Män är vana vid att lösa problem. Jag brukar säga: ”Det här rår du inte på, men lita på oss i personalen och lita på kroppens fantastiska förmåga att föda. Hon kommer att ha så ont som hon aldrig haft, men det är normalt.” Det gäller att inte svamla. Och så ger jag dem uppgifter. Det kan vara att värma en vetedyna eller massera på ett visst sätt.

Vissa pappor är aktiva och engagerade, andra vågar eller vill inte.

– Vi kan heller aldrig veta vilken slags relation paret har. Det är inte alltid rosenrött även om de får en baby tillsammans.

De roliga anekdoterna är också många när man rör sig i förlossningarnas värld. Johanna Holmäng kommer speciellt ihåg en pappa som hon precis efter förlossningen bad vakta babyn som låg på skötbordet så länge hon själv hjälpte mamman i duschen.

När jag kom ut kände jag en tydlig bränd lukt.

– När jag kom ut kände jag en tydlig bränd lukt. Pappan var lång och ovanför skötbordet hängde värmelampor. Det rök redan om hans hår, men han märkte inte alls att hans huvud höll på att bli svett av lamporna, han var så hypnotiserad av babyn som låg på skötbordet och skrek.

När familjen ska hem väntar något nytt.

– På BB är det tryggt, och plötsligt ska man sända ut dem i samhället där de ska klara sig själva. Det är väldigt motstridiga känslor.

Johanna Holmäng säger att kvinnor kan föda, om ingen får dem att tro annorlunda. Hon själv behövs bara som stöd. Foto: Privat

Hur upplevde du det att föda själv, när du sett så mycket i ditt jobb?

– Det var som att komma hem! Jag var helt trygg med allt på Jakobstads BB, och det var fantastiskt att ha vänner och kolleger med sig.

Hon var bara 25 när hon fick sitt första barn, då kände hon den naiva och stora glädjen.

– Men när jag väntade barn tre och fyra, tvillingar som i dag är 10, hade jag svårt att hitta glädjen, jag såg mest bekymmer och visste att det är en riskgraviditet. Oron fanns hela tiden där. Men i dag är jag inte så orolig för dem längre, säger hon roat.

Hennes jobb i förlossningssalarna består ytterst lite av gosande med söta bebisar, den delen sker mest på BB-avdelningen.

– Min allra bästa lön är när en förlossning har gått bra, babyn ligger på mammans bröst, tittar upp för en stund och söker ögonkontakt, sedan tar tag i bröstet och börjar suga. Då kan det fortfarande tåras bakom mina ögonlock.

Ulrika Hansson


LIVSGLÄDJE. Stig-Göran Björkman älskar sitt jobb och sina kolleger. Han är kär i Minna sedan 30 år. Och naturen är ytterligare en kärlek. Han lever också med en cancerdiagnos. Men vi måste tänka på annat än att döden står och lurar på oss, säger han. 11.11.2021 kl. 11:45

laestadianism. De laestadianska bönehusföreningarna diskuterar som bäst tre framtidsmodeller av vilka två innebär att rörelsen bildar en egen kyrka. 11.11.2021 kl. 06:00

CORONAPASS. Att kräva ett coronapass av konsertbesökare i kyrkan är inte uteslutet. Men utgångspunkten är att gudstjänster och förrättningar är öppna för alla. 10.11.2021 kl. 15:45

Nekrolog. Ungdomsarbetsledare Kjell Lönnqvist saknas av familj, vänner, kolleger och ungdomar. Han gick bort i mitten av september. Kyrkoherderde Camilla Ekholm i Sibbo svenska församling har skrivit en nekrolog. 9.11.2021 kl. 13:48

Kyrkodagarna. Britta Hermansson från Sverige talar på kyrkodagarna på Åland den 12–14 november. – Jag vill alltid utgå från den plats där vi möts och känner igen våra egna liv. 8.11.2021 kl. 17:20

HÖSTDAGARNA. Höstdagarna pågår som bäst i Toijala och har samlat 400 ungdomar. 6.11.2021 kl. 13:20

kaplansval. Ett enhällig kapellråd valde igår kväll Janette Lagerroos till ny kaplan i Houtskär. – Jag är jätteglad att jag fick jobbet, säger hon. 4.11.2021 kl. 14:27

VÄSTÅBOLANDS SVENSKA FÖRSAMLING. Harry S. Backström meddelade på onsdagskvällen att han avgår som kyrkoherde för Väståbolands svenska församling. Han tillkännagav sitt beslut via ett e-postmeddelande som gick ut till anställda, förtroendevalda och media. 3.11.2021 kl. 20:46

AVSTÄNGNING. Dennis Svenfelt blir avstängd från prästämbetet för fyra månader, meddelar domkapitlet idag. – När man inte kan sköta sin tjänst som det ankommer en tjänsteman är man inte lämplig för jobbet, säger Lars-Eric Henricson, som är lagfaren assessor vid domkapitlet. 28.10.2021 kl. 16:33

PERSONPORTRÄTT. Anders Adlercreutz lagar hellre mat än talar inför publik. Han tycker mer om rutiner än improvisation. Han anser att det finländska samhällets superkraft är förtroendet vi känner för andra. – Jag önskar att vi kunde känna tillit också till personer som inte ser ut som vi. 27.10.2021 kl. 08:23

ETT GOTT RÅD. – Din osäkerhet är något värdefullt, skulle Monika Fagerholm säga till Monika, 20 år. I den här serien ger personer goda råd till sitt yngre jag. 26.10.2021 kl. 14:52

recension. Den bok som pastorn, ekoteologen, skaparen av Brommadialogen Harry Månsus, nyss fyllda 80 år, nu gett ut visar den långa väg mot vidsynthet och andlig öppenhet han gått sedan han startade som baptistson till jordbrukande föräldrar i Kaitsor, Vörå. 26.10.2021 kl. 16:45

wasa teater. När Maria Udd kom tillbaka från depressionen såg hon tydligare allt det vackra i livet. – Tidigare då jag kände så mycket smärta var allt svart, säger hon. 26.10.2021 kl. 07:00

KONSERTSERIE. Tove Wingren gör nu sin första konsertturné efter coronan med en helhet som passar in i kyrkorummet. 25.10.2021 kl. 15:54

PRÄSTLÖFTEN. Om man inte håller de löften man avgett vid prästvigningen måste man slå sig ner och fatta nödvändiga beslut, säger biskop Bo-Göran Åstrand på tal om Pedersöreprästen Dennis Svenfelt, som nu meddelat att han inte kan samarbeta med kvinnor vid altaret. 22.10.2021 kl. 10:51

kyrkkaffe. Stämningen på kyrkkaffet är inte alltid hundra procent avslappnad – men det gör ingenting. Vid kaffebordet lär vi oss också att möta människor som inte är som vi eller tycker som vi, skriver Edit Koskinen. 28.8.2024 kl. 16:43

festival. Att retreatgården Snoan fortfarande finns, behövs och verkar, det ska firas den 13–15 september. – Vi ser fram emot en fest med glädje, en fest för vad som varit och för vad Snoan har betytt, säger Kalle Sällström. 28.8.2024 kl. 16:17

SPLITTRING. För tjugo år sedan grundade Robin Nyman och Matti Aspvik en gudstjänstgemenskap i Jakobstads svenska församling. Sedan lämnade de församlingen, och många följde med in i den nya gemenskapen. Idag ser de att de gjorde mycket genuint och fint – men de ser också uppror, besvikelse och att de fastnade vid perifera saker. 26.8.2024 kl. 15:36

konflikt. Puls Helsingfors och Christoffer Perret svarar på frågorna kring gemenskapen som lämnat Petrus församling i fråga-svar-form på Puls Helsingfors webbsida. ”Vi fick klara besked”, säger de – men kyrkoherde Pia Kummel-Myrskog menar att diskussionen knappt hann börja. 25.8.2024 kl. 11:57

SPLITTRING. En stor del av de lekmän som varit aktiva i Puls-gemenskapen i Petrus församling i Helsingfors lämnar Petrus och bygger något nytt. De hade sin första samling i SLEY:s utrymmen i Helsingfors igår, söndag. 19.8.2024 kl. 14:33