Olav Jern: "Kyrkan har en föråldrad förvaltning och svaga valkampanjer"

Olav Jern är förtroendevald i Vasa svenska församling där han sitter i kyrkofullmäktige, församlingsrådet och gemensamma kyrkorådet. Han betraktar den kyrkliga förvaltningen utgående från sin erfarenhet i statlig och kommunal förvaltning, framför allt i sitt jobb som landskapsdirektör för Österbottens förbund därifrån han gick i pension 2017.

Han hör till dem som i Kyrkpressens enkät bland förtroendevalda anser att både Kyrkostyrelsen och domkapitlet har för stor makt.

Att Kyrkostyrelsen har för stor makt anser 41,3 procent av dem som svarat på vår enkät, medan 37,4 procent anser att också domkapitlet har det. Nej svarade 22,8 procent respektive 37,4 procent. För domkapitlets del är åsikterna alltså jämnt fördelade.

Omkring 180 medlemmar i stiftets församlings- och kyrkoråd svarade på Kyrkpressens enkät i början av juni.

– Man borde se över arbetsfördelningen och delegera neråt så många ärenden som möjligt. Man borde se över vad som är vettigt att Kyrkostyrelsen, stiftet och domkapitlet ska göra och vad församlingen kan göra bättre, säger Olav Jern.

– Jag tycker det vore hälsosamt om varje församling kunde bygga upp sin egen profil inom ramen för den lagstiftning som finns.

Kyrkostyrelsen visar inte vägen

Olav Jern ser ändå positivt på den klara beslutsordningen och den struktur kyrkan har.

– Kyrkan behöver en centralförvaltning. Frågan är hur mycket den ska göra och hur mycket stiften och församlingarna lika gärna kunde göra. Men det gör ju att ärenden blir ofta lite sega i och med de ska upp till följande nivå.

Han ifrågasätter om alla anvisningar som kommer från Kyrkostyrelsen och all statistik man samlar in är nödvändiga.

– Statistiken är förstås ett sätt att beskriva verksamheten. Men frågan är till vilken nytta? Borde inte Kyrkostyrelsen i stället vara den som pekar på vägen vartåt kyrkan går? undrar han.

Vad domkapitlets roll beträffar är han lite mer tveksam.

– Det är en besvärlig ekvation att församlingen eller samfälligheten har arbetsgivaransvar över människor som är tillförordnade av en annan förvaltning. Fördelen, och varför jag tror att systemet behöver fortsätta, är att vi får ett enhetligare sätt att jobba inom stiftet. Stiftets roll ska markeras tydligt med tanke på de andliga frågorna, och det ska stöda arbetet i församlingarna. Församlingarna ska med sin sakkunskap och sin lokala förankring vara kyrkans verkliga arbetsredskap. Frågan är då om stiftsfullmäktige borde få en tydligare roll.

Han har uppfattningen att stat och kommun har lättat på byråkratin men kyrkan har inte gjort det.

– Vasa har fyra nivåer: den lokala förvaltningen med församlingsråd, kyrkofullmäktige, samfälligheten och gemensamma kyrkorådet. Vi har två domkapitel, Borgå och Lappo. Och sedan då Kyrkostyrelsen och kyrkomötet. Jag tycker det är rätt föråldrat att det finns ärenden som till exempel försäljning av fast egendom som fortfarande snurrar upp till Kyrkostyrelsen.

Konstig budgetering

Olav Jern önskar att församlingarna fick en större frihet gentemot samfälligheten.

– Man kan börja med sättet att budgetera. För mig var det en fullständig överraskning att budgeten görs med stöd av en kontoplan för alla sektorer som går ner på en helt fånig detalj­nivå. Den budgeten fastställer kyrkofullmäktige med alla sina olika konton, medan den bindande nivån ändå fastställs på församlingsnivå eller i samfälligheten. Det gör att det känns som om församlingarna måste leva med en väldigt strikt budgetering.

I stället borde församlingsrådet göra en dispositionsplan för budgeten, anser han. I den bör det räcka med ett konto till exempel för rese­kostnader och för utbildning.

– Nu splittrar man upp det på olika enheter, vilket gör det väldigt svårt att ha en överblick över hur ekonomin egentligen fungerar.

Någon fördel med kyrkans sätt att göra budget ser Olav Jern inte.

– Det viktiga är att man i budgeten ställer verksamhetsmålen, det vill säga vad man har tänkt göra under året. Det skulle också göra församlingarna lite modigare i att omdisponera under årets lopp. För man vet aldrig hur året slutar.

Han förenar sig också i åsikten att en förtroendevald och inte kyrkoherden borde vara ordförande i församlingsrådet. Det enkätsvaret skrev KP om i senaste nummer.

"Bli förskräckt när jag säger det, men tack vare partierna har det världsliga ett hyggligt valdeltagande. Det vore bra om de såg också församlingsvalet som ett viktigt engagemang."

Ge partierna en roll i församlingsvalet

Olav Jern upplever också att den kyrkliga förvaltningen har väldigt rigorösa behörighetsvillkor för tjänsterna.

– Den kommunala sektorn har luckrat upp det och företagen i sin tur ser på hur de anställda i praktiken kan sköta jobbet.

Men Olav Jern har ändå en ganska positiv bild av att vara förtroendevald i kyrkan.

– Det är ett väldigt sunt system och en god tradition att engagera förtroendevalda engagerats genom val. Sedan är det en annan sak att valdeltagandet är alltför lågt.

För att få upp intresset föreslår han att de politiska partierna skulle engagera sig mera i nomineringsprocessen till församlingsvalet.

– Jag vet att många blir förskräckta när jag säger det, men det är tack vare partierna som vi i det världsliga samfundet ändå har ett relativt hyggligt valdeltagande. Man behöver inte göra skilda partilistor för folk sitter redan från olika partier på samma lista i församlingarna. Men det skulle vara bra om partiorganisationerna såg församlingsvalet som ett viktigt samhällsengagemang. Nu handlar det mera om församlingsförvaltningens egen insats.

Och så efterlyser han valkampanjer.

– När man tar upp konkreta frågor som vilken verksamhet församlingen ska driva känner människor ett engagemang.

Där ser han kyrkoherdevalet i Pedersöre senaste sommar som ett bra exempel på att ett kyrkligt val också kan engagera.