Det finns ingenting som du inte kan komma och prata om med oss. Det är aldrig en skam att söka hjälp. Om man inte kan komma till församlingen, så vart kan man gå då?
Henrika Lemberg, 32, är ny diakoniarbetare i Borgå domkyrkoförsamling sedan början av maj. Många uppgifter är inte fördelade än. Hon fyller på adressboken i telefonen med nya namn och nummer.
På det förra jobbet i Esbo var arbetsuppgifterna klara; nu är hon på ett nytt jobb på Lundagatan i Borgå och det är ännu öppet i vilka arbetsgrupper hon ska sitta.
– Jag är bäst när jag får jobba med människor och vara med och uppleva saker tillsammans med dem, och ta del av deras livshistorier. Ingen människa är den andra lik. Varje människa är ett mysterium, sade man under mina studier på (diakonihögskolan) Diak.
Diakonins roll i samhället, tycker hon, är också att lyfta upp nya fenomen som just diakoniarbetarna kan vara de första att se.
”Befria de förtryckta”
Henrika Lemberg är uppvuxen i Ernestas, Hammars och Ensbacken och har varit med i församlingen sedan barnsben, varit hjälpledare, och blivit invald i församlingsval i Borgå och i Helsingfors, där hon senare har bott.
En stark känsla för rättvisa och för att hjälpa de svaga säger hennes pappa att hon hade redan som barn.
– Jag skulle till och med ha kunnat bli nunna! skrattar hon – men konstaterar att hon nu sedan undan för undan har blivit en vanlig tavis, med man och två barn, döttrar, två och fyra.
Men när man vid slutet av diakonistudierna fick välja ett bibelord att ramas in så valde hon orden i Jesaja 58: ”Detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok.”
– Det är det som jag alltid går tillbaka till. Jag är bara en människa och jag har sämre dagar jag också. Men det är det här som det går ut på.
Började lyssna inom flyget
Henrika Lemberg började i arbetslivet i resebranschen, hos Finnair. I passagerarloungen på Helsingfors-Vanda flygplats mötte hon människor som i affärslivet reste mycket och ofta kom att sitta och prata med dem om deras familjer, och om livet.
– Då förstod jag att det egentligen var själavård jag höll på med. Men där fanns ju aldrig tid, för att det var så bråttom. Men då kände jag ett starkt kall och att Gud ville att jag skulle bli diakoniarbetare.
År 2014 inledde hon sina diakonistudier och har sedan hon blev klar hunnit jobba också i den finska församlingen i Borgå och i Paavalin seurakunta i Helsingfors.
”Frivilliga en sådan tillgång”
Nu kommer Henrika Lemberg närmast från diakonin i Esbo svenska församling. Hon stortrivdes där, men till sist, efter en vinter med många sjukdagar i en barnfamilj, blev pendlandet för tungt.
– Men jag lärde mig så mycket under det året!
Där jobbade hon med diakonernas vanliga klientarbete men också med frivilligarbetet.
– Vi hade väldigt många frivilliga i Esbo. Jag tycker också om tanken att frivilliga ska blir mera delaktiga i arbetet, också för att de är en sådan tillgång med sin erfarenhet.
Sedan kan de anställda jobba i bakgrunden med att marknadsföra evenemang, planera logistik och sådant, tycker hon.
