”Hfors-samfälligheten går utanför sitt uppdrag”

– Det här är tankar som behöver börja tänkas ganska snart, säger lagfarne assessorn Lars-Eric Henricson vid Borgå stifts domkapitel.

Nyheten i det föregående numret av Kyrkpressen (KP 4/2022) om att Johannes församling i Helsingfors kan tvingas avstå från ett nyrenoverat kyrkorum på Drumsö slog ner som en mindre överraskning också hos domkapitlet i Borgå stift.

Helsingfors kyrkliga samfällighet stor­sparar – samtidigt som man håller fast vid landets lägsta kyrkoskatt på 1,o procent. Skattöret i storstäder utanför huvudstadsregionen är 1,25 procent, säger Lars-­Eric Henricson.

– Kyrkoskatteöret måste höjas. Även om man bara skulle höja det med 0,1 procentenhet så skulle det inte bli mer än omkring 40 euro om året för den enskilda, men mycket pengar för helheten, säger han.

Bakom utvecklingen i Helsingfors ser han ett mycket större principfel: huvudstadens stora samfällighet är inte längre en stödfunktion för församlingsarbetet, vilket den enligt kyrkolagens bokstav ska vara.

Nu styr den genom sitt strategiarbete församlingarnas verksamhet. I Helsingfors överförs nu fastighetskostnader allt tydligare på de enskilda församlingarna.

Det har nu lett till den första stora motsättningen. Den största svenska församlingen i Helsingfors, Johannes församling med närmare 12 000 medlemmar, ser nu ut att behöva avstå från en del av sina kyrk­utrymmen på det starkt svenska Drumsö.

– Det är samfälligheten som äger fastigheterna och som därför ska stå för dess kostnader. Samfällighetens uppgift är att möjliggöra församlingsverksamheten, säger Lars­Eric­ Henricson.

Finsk förvaltning styr

I Borgå stift är alla större församlingar i minoritetsläge i sina samfälligheter. Där övervakas ekonomi och förvaltning av andra domkapitel och andra biskopar, i Helsingfors, Esbo, Åbo, Lappo, Uleåborg.

Bara sex mindre samfälligheter med svensk majoritet synas av domkapitlet i Borgå stift.

– Frågan om samfälligheterna kommer upp vid biskopsvisitationerna, säger Lars-Eric Henricson.

Vid KP:s granskning blir det också tydligt att samfälligheterna inom kyrkan kan vara olika inbördes. Hur och vem som vid domkapitlenas ofta rätt så lilla stab som har en överblick över hur de olika förvaltningarna gör sitt jobb förblir oklart.

Kyrkostyrelsen granskar och stämplar nya samfälligheters grundstadga, men det mesta styrs endast av kyrkoordningens rätt så allmänna formuleringar. Praxis ute i landet kan därmed variera.

I Helsingfors har samfälligheten antagit ett minoritetstillägg om 1,6 procent av hela anslags­kakan för de tre svenska församlingarna. Men i gengäld råder ett system med interna hyror och fördelade fastig­hetskostnader.

I Borgå domkyrkoförsamling har samfälligheten som lyder under samma finska stift en helt annan grund i sin omkring 15 år gamla grundstadga, berättar domprost Mats Lindgård.

Här får församlingen inga extra anslag för sin minoritetssits, även om åldersstrukturen är äldre än i den finska församlingen med god inflyttning. Däremot råder i Borgå inget system med interna hyror för utrymmen man vill använda.

Å andra sidan är det den finska majoriteten som i sista hand bestämmer i planer och budgetar. Därmed är det oklart om Domkyrkoförsamlingen längre kan använda Borgå svenska församlingshem från juni i år. Huset ska sannolikt säljas.

"Vi måste se till 26-åringarna"

De radikala strategierna i Helsingfors förklarar samfällighetens direktör Juha Rinta­mäki med att det är ett kritiskt läge för kyrkan.

Utomstående ekonomiska konsulter har rått kyrkan i Helsingfors att styra församlingarna bland annat genom riktade anslag på stadens unga vuxna – en princip som beslutsfattarna ändå till sist strök.

– 26-åringarna är den största enskilda åldersgruppen i våra församlingar. Det är också i den åldern de flesta skriver ut sig. Vi måste slå vakt om vår tillväxt, säger han.

Kyrkan behöver lyckas med kohtaamisia, möten, med de unga vuxna. Annars uppstår aldrig någon kontakt till kyrkan, säger Juha Rintamäki.

Strategiarbetet i Helsingfors är nödvändigt. Kyrkbyggnaderna är dyra, och de unga skriver ut sig, säger Juha Rintamäki, direktör för Helsingfors kyrkliga samfällighet. FOTO: RIITTA SUPPERI

Kan man inte nå samma prioritering utan att ha pengar som styrmedel?

– Jo, naturligtvis. I euro hade det där inte varit några stora summor.

Helsingfors samfällighet har utlyst ett stort sparprojekt kallat Modigt tillsammans för att anpassa kyrkan till den verklighet att mindre än hälften av huvudstadens invånare snart är medlemmar av samfundet.

– Vi har ett 30-tal kyrkbyggnader av totalt 200 fastigheter, men kyrkorna tar över hälften av alla våra fastighetsutgifter, säger Juha Rintamäki.

Många av huvudstadens nyare kyrkor är byggda under 70- och 80-talets byggboom och är nu byggnadstekniskt inför renovering.

Löne- och personalkontor minimum

Den kyrkliga samfälligheten är på sitt minimum i kyrkolagen enbart ett kontor som hanterar kyrkoskatten, ekonomi och bokföring och är arbetsgivarpart för kyrkansanställda. Till samfälligheten överförs också församlingarnas egendom.

En av de få verksamhetsformer som har landat hos samfälligheten är ofta familjerådgivningen.

I Helsingfors är samfällighetens gemensamma verksamhet omfattande med bland annat information, sjukhussjälavård, specialungdomsarbete, verksamhet för funktionshindrade eller turister.

Vid Borgå domkapitel är Lars-Eric Henricson fortfarande kritisk till en överbyggnad som vuxit sig alltför stor – vilket nu drabbar svensk verksamhet.

– Jag hoppas att de förtroendevalda nu tar sitt ansvar och ser till att församlingarna har medel för sin verksamhet, säger han.