Alexander Lycke
Musikalartist, skådespelare och sångare.
Ålder: 46 år.
Bor: i Huddinge, Sverige
Familj: Två barn (1 och 3 år) med frun
Sara, och två (14 och 19 år) från ett tidigare
förhållande.
Aktuell: spelar Dan i Next to Normal på Svenska Teatern parallellt med titelrollen i Cyrano de Bergerac på Stockholms Stadsteater. Sångare i bandet Astrakhan, aktuell
med albumet A slow ride towards death (2021).
Musikalisk förebild: Björn Skifs som har enorm musikalisk bredd.
Alldeles som vanligt ser det inte ut på teatern. Publiken bär munskydd men det stör inte skådespelaren Alexander Lycke.
– Man varken vill eller behöver se ansiktsuttrycken och det är dessutom mörkt i publiken – man är inne i en egen värld på scenen. Däremot märker man vad som händer därute. Det är ett sådant teaterstycke att det blir starkt fokus. Folk lyssnar väldigt koncentrerat utan att ens applådera efter varje sångnummer. Det är inte förrän vid slutapplåderna som bekräftelsen kommer: publiken gillade!
Religion inte samma som tro
Alexander Lycke är från Sverige, men har arbetat på många håll i Europa. Han är en erfaren sångare och musikalartist med stora musikaler som Les Miserables, Chess, Passion, Hair, De tre musketörerna och Disneyfilmen Vaiana på sin CV.
– Som ung ville jag ha svåra låtar med långa, höga toner. Men med åldern har jag börjat uppskatta själva berättelsen mer, och då får det gärna vara en nyskriven musikal, lite som Next to normal eller Såsom i himlen.
– Men om jag ska nämna en stor musikal som gärna skulle göra är det kanske Sweeney Todd eller Assassins, båda skrivna av Stephen Sondheim.
Lycke har även spelat många av de manliga rollerna i Jesus Christ Superstar. Senast spelade han Jesus på Åbo Svenska Teater för sex år sedan. På frågan om vad han har för relation till Gud svarar han fortfarande samma som när han fick frågan när han spelade Jesus.
– Ordet ateist låter vasst och jag säger hellre att jag inte tror på Gud.
Familjen han växte upp i var inte troende, och tron fanns inte. Han märker ändå att åren förändrar människan.
– Ju äldre jag blir desto mer längtar jag efter nånting mer andligt, nånting som bara blir mitt. Jag saknar någonting att luta mig emot. Jag kan bli avundsjuk på kristna som tror på ett högre väsen och följer en lära. Det är tryggt. Det är lätt att gå vilse.
Istället söker han tryggheten hos sin familj och i sig själv.
– Jag stannar upp mer än vad jag gjorde när jag var yngre. Jag frågar mig vilken väg jag är på, och om det känns rätt är det nog rätt.
Lycke skulle ändå inte kalla den inre vissheten för Gud.
– Nej. Gud är någonting mer konkret som jag inte kan relatera till. Jag behöver sätta en etikett på honom för att veta vem eller vad Gud är, och det kan jag inte. Jag tycker också att själva namnet Gud missbrukas i religionens namn. Det finns så mycket maktspel och politik i religion. Tro och religion går inte hand i hand för mig – och för mig blir Gud en del av religionen.
Musikteater med igenkänning
Next to normal är en rockmusikal som kretsar Diana (Maria Ylipää) som lider av bipolär sjukdom och depression. Alexander spelar maken Dan som ser hennes hälsa som sin uppgift i livet och aldrig tappar hoppet om en normal vardag.
– Dan är konkret av sig och vill bara att allt ska ordna sig, vilket han sjunger om i Nu ska det bli bra (It’s gonna be good). Han stöder henne i alla hennes val. Är det så att terapin funkar är det bra. Är det så att medicinerna funkar är det bra. Vad som än funkar är det bra.
Dianas sjukdom utlöstes av en obearbetad sorg, som hela familjen lever med. Alexander liknar Dans roll vid ett flipperspel – han sköter spelet så att bollen rullar.
– Det är tydligt att sjukdomen inte bara handlar om henne. Det är medberoende, det är det som är så bra med den här pjäsen – det strular till sig för dem alla! Dans sorg är totalförnekelse. Han pratar inte om sorgen alls. Det är ett otroligt dåligt val men hans ohälsa får inte plats. Det är han som måste se till att vardagen funkar. Jag tror det är vanligt att den som tar plats emotionellt tar all plats i ett förhållande.
Lycke säger att en del av syftet med en pjäs som Next to normal är att väcka samtal. Psykisk ohälsa är ett tema som många har en personlig relation till, i synnerhet under pandemin.
– Men det är inte bara själva sjukdomen man kan identifiera sig med. Om man har en egen familj är det otrolig igenkänning. Varenda familj har ju sina spöken.
Hur botar man en själ?
Under handlingens gång kommer Diana till en punkt då hon provat allt som psykiatrin har att erbjuda. Läkaren erbjuder en sista behandling som hon motvilligt går med på: ECT, elchocker. För första gången någonsin sker en markant förändring som leder hela familjen till ett oundvikligt vägskäl. För första gången finns ett realistiskt hopp om ett liv som är nästan normalt.
Lycke förstår ändå varför Dan inte är den som ger upp förhållandet.
– Slutet är så fint skrivet. Hon kommer med resväskan och säger att nu går jag. Dan svarar ingenting. Däremot tänker han att om det är någon som ska lämna någon är det han som ska lämna henne, men det har han inte gjort – det var viktigt för honom med löftet han sjunger om i Ett löfte (A promise).
Han tror att det är det som driver Dan att inte ge upp: den envisa övertygelsen om att han gör rätt, och att ingen ska kunna anklaga honom för att ha svikit sitt löfte.
– Men jag säger inte att det är en bra egenskap.
Vad är själen?
I slutet kommer Diana fram till att hon sökt hjälp på fel håll. ”Tänk om benbrottet, såret, inte sitter i mitt blod eller i min hjärna – tänk om det sitter i min själ”, sjunger hon.
Vad menar hon med själ? Lycke lutar sig tilllbaka och funderar.
– Ja, om det inte sitter i mitt kött och blod sitter det i själen – och vad är själen? Någonting djupare än kött och blod som lever kvar efter vi dör. Och om sjukdomen sitter i själen, hur ska man kunna bota den då? På vilket sätt?
– Då kan ju inte du som läkare hjälpa mig. Du kan ge mig hur många elchocker som helst. Det är väl det beslutet hon tar till slut, att ta avstånd från allt som uppenbarligen inte fungerar, och det är ett jättestarkt beslut. Hon måste börja om. Kanske Diana hittar Gud. Jag säger inte att Diana hittar Gud. Men vem vet? avslutar Alexander Lycke oväntat, och skrattar.
