För två år sedan var Lasse Wendelin i sitt livs form. Några år tidigare hade han sprungit flera maratonlopp. Han hade en mängd olika arbetsuppdrag och reste till Asien 40 gånger under loppet av tre år. Han kände aldrig av någon jetlag.
– Kroppen kändes stark, jag kände mig oövervinnerlig. Jag kände att jag klarar allt. Folk sa: Vilken fart du har, måste du hålla på så där? Men jag tyckte inte att jag höll på med så mycket.
Sedan kom hjärtinfarkten. Han repade sig från den. I sommar drabbades han av envisa rytmstörningar som förekommer i sådana mängder att han blir tvungen att ta en tupplur på eftermiddagen för att orka med dagen.
Förr var han hela tiden på väg. Nu är kalendern nästan tom.
– Jag är 59 år och jag vill inte gå i pension. Men jag orkar inte jobba en normal dag just nu.
Han är en person som alltid varit på väg vidare, som haft svårt att stanna i ett nu. I varje livsfas har han redan funderat på nästa steg.
– När jag som liten kille växte upp i pingstkyrkan var jag på väg till himlen, och sedan dess har det varit nästa fas, nästa mål. Men när kommer man fram?
Efter hjärtinfarkten var det många som sa till honom: Var försiktig med ditt sinne. Det är många som genomlevt en infarkt mellan 50 och 60 som blir deprimerade efter ett tag.
Han trodde inte att det gällde honom.
– Men nu har jag, för första gången i mitt liv, haft perioder då jag känt mig riktigt nere. Tidigare förstod jag inte att människor kan ta livet av sig, nu förstår jag det.
Den tomma kalendern har ställt honom öga mot öga med saker som han inte hunnit tänka på särskilt mycket tidigare.
För vem har han presterat? Vems förväntningar har han uppfyllt? Har de varit sanna?
– Så här i efterhand har jag sett på så mycket jag gjort i mitt liv och undrat: är det bara ett enormt bekräftelsebehov som drivit mig? Har jag varit den mobbade lilla killen som försökt få fotfäste genom att som konsult hjälpa olika organisationer?
Kalendern har varit full. Många har efterfrågat hans tjänster.
– Men har jag gjort det jag egentligen vill göra?
Just nu är hans kalender vidöppen.
– Jag har inte haft det så här på tjugo år. Jag vill stanna upp och fundera på vem jag ska tjäna under de följande fem eller tio åren. Nu vill jag bara vänta och se.
– Jag spelar ganska mycket golf om dagarna. Jag försöker ta igen mig, och bara det är svårt.
Han har ju känt sig accepterad av andra för att han presterat. Han är ju den som sträckt upp handen i de församlingar där han varit aktiv och sagt: jag kan ordna, jag kan sjunga, jag kan spela, jag kan vittna. Han har varit den som andras blickar sökt sig till när något frågat: Vem kan ställa upp?
– Jag har märkt att det är dags för mig att säga nej och låta andra axla ansvar.
Det var inte en psykisk process som tvingade dig att trycka på bromspedalen, det var din kropp. Men den vägen kanske du tvingades in i en psykisk process?
– Helt riktigt. Det kan störa mig att jag, som under en lång tid jobbat med självledarskap och ledarskap, inte kunde förutse detta eller reglera mig själv i tid. Det var tvunget att bli så att det var kroppen som sade ifrån. Det mentala har kommit i släptåg. Det finns en stolthet … Men å andra sidan säger läkarna att jag har en ärftlig hjärt- och kärlsjukdom och det kan jag inget åt.
Han har fungerat mycket på sin självbild. Vad gör man åt att kroppen nästan är sextio, men man känner sig som trettio inombords?
Det är svårt att acceptera sitt åldrande och sin skörhet.
– Det är säkert en orsak till att så många har svårt för den kronologiska åldern. Man vill inte acceptera att det verkligen händer.
Men samtidigt: det måste gå så. Ibland funderar han på vad skulle säga till sig själv idag om han var åttio. Ibland funderar han på vad han skulle vilja säga till sitt tjugoåriga jag.
– Kanske skulle jag säga: var dig själv. Våga trotsa andras förväntningar. Bara genom att på ett äkta sätt vara sig själv tror jag att man kan vara jag och du med andra. Om jag känner en tillåtelse att vara mig själv, då tillåter jag ju dig att vara dig själv. Annars kanske vi båda kontrollerar varandra.
