Under året med distansstudier har jag psykiskt mått nästan oförskämt bra. I höstas började jag studera regelbundet tillsammans med några vänner i Åbo. De flesta av dem bodde dessutom i samma gathörn som jag.
Varje vecka träffade jag också en grupp vänner från kyrkan och vi växte tillsammans i vår tro. Trots pandemin har jag ofta haft goda vänner runtomkring mig.
När jag flyttade till Helsingfors tidigare i vår för att göra min församlingspraktik upplevde jag plötsligt en ensamhet som jag inte känt av tidigare under pandemin. Jag visste att jag inte var ensam, eftersom Gud alltid är med mig, men min vardag kändes ensam i jämförelse med den vardag jag var van vid.
Jag insåg att ensamhetskänslan jag bar på när jag landat i min lägenhet i Helsingfors har drabbat många fler det senaste året än jag egentligen varit medveten om. Min läxa under Helsingfors-tiden blev att värdesätta gemenskap ännu mera och förstå vikten av att få känna sig hemma i en god gemenskap.
Jag tror att just god gemenskap är en bristvara på många håll, och det har knappast blivit bättre under pandemin. Under mina studieår har jag tagit den gemenskap jag haft för given och inser nu hur bortskämd jag varit i kyrkan.
Att lindra människors ensamhet är vårt kollektiva ansvar och jag tror att kyrkan kan göra en stor skillnad här.
Levande församlingar har en unik förmåga att gå över generationsgränserna och föra ihop människor i olika livssituationer till en gemenskap som annars inte finns naturligt i vårt samhälle.
Det absolut finaste i församlingsgemenskapen tycker jag är när folk från olika generationer och bakgrunder hittar sin plats och växer tillsammans.
I Bibeln kan vi läsa om hur Jesus redan under sin tid på jorden samlade tullindrivare, fariséer, prostituerade, fattiga fiskare – ja, vem som helst – till gemenskap med honom.
Kraften i gemenskapen som söker Gud kan vi se genom historien och jag vill att den kraften ska fortsätta verka ännu i vår tid.
Victoria Holmberg har under våren gjort praktik i församlingsdiakoni i Matteus församling.
