Tika Sevón Liljegren är sångare och byggnadsmålare, uppvuxen i Ekenäs och född i Nepal.
Hon adopterades av en svensk pappa och finlandssvensk mamma till Sverige. De flyttade till Finland då Tika var fem år.
– Jag adopterades för att båda mina föräldrar omkom. Mamma dog efter förlossningen då hon födde mig, pappa i en översvämning som orsakades av kraftiga monsunregn.
– Jag kan prata väldigt lättsamt om det här för att jag har talat så mycket om det. Jag kan till och med skämta om ämnet ibland – humor är ett sätt att göra vardagen lättare.
Tika träffade sina biologiska släktingar för första gången år 2014. Då deltog hon i ett svenskt tv-program vid namnet Spårlöst, där adopterade personer letar efter sina biologiska familjemedlemmar. Då träffade hon sin bror för första gången.
Många led av alkoholism i hennes hemby. Det var Tikas fasters ex-mans pappa som hade tänkt att hon inte skulle behöva växa upp i byns misär, och förde henne till barnhemmet. Hon är tacksam för det, för hon vet inte hur det annars skulle ha gått med henne. Hennes bror är uppvuxen där, och han har fått en väldigt hård uppväxt i en miljö där alkohol- och drogmissbruk var vanligt.
– Jag är själv nykter alkoholist sedan två år tillbaka. Jag fattade aldrig varför jag skulle dricka så himla mycket som jag gjorde. Min bakgrund förklarar ju allting, för jag har säkert fått ”beroendegenen” som går i släkten. När jag festade var det allt eller inget som gällde. Det är jätteskönt att vara nykter. Man får extra dagar när man inte är bakis. Det känns mycket bättre i kropp och själ.
Återförening med brodern och Nepal
Tika visste ingenting om sin bror innan hon deltog i Spårlöst. Hon försökte leta upp sin bror på Facebook, eftersom hon visste sitt nepalesiska namn.
– Jag hittade en man med samma namn men det var inte min bror. Tv-produktionen tog mig till barnhemmet där jag hade bott och till min gamla hemby. Det var fint på sitt sätt, men mycket fattigt. Min bror jobbade utomlands, men han råkade – mirakulöst nog – vara där. Det var säkert tv-produktionen som hade låtit honom flyga dit.
– Det var jättepirrigt då jag träffade honom, men skönt. Vi kramades. Jag tror att han var väldigt nervös, för att han tittade mycket på sin telefon. Hela tiden ville han hålla mig i handen, och jag är ingen hålla-handen-människa, men då tyckte jag det var trevligt.
Hon fick också träffa många andra släktingar och äta god mat. Resan till Nepal hade också en annan fördel. Tika hade tidigare hatat sin näsa, eftersom hon hade jämfört den med finländarnas näsor. Då hade hon tänkt att hennes näsa inte var lik någon annans, tills hon träffade sin kusin som hade precis likadan näsa. Släktingarna sade också att hon var som en kopia av sin mamma.
– Nu bär jag min näsa med stolthet. Det är intressant att det krävs något sådant för att man ska kunna vara nöjd med sig själv.
Bekräftelsens betydelse
Speciellt tre livshändelser har format henne till den hon är. Den första var då hon började sällskapa med sin första pojkvän, och kände att hon blev accepterad för den hon var.
– Dittills hade jag inte känt mig helt bekväm med andra jämnåriga. Min pojkvän och hans kompisar var två år yngre än jag, men de bemötte mig på ett sånt sätt att jag kände mig accepterad för den jag var. Det har jag alltid varit jättetacksam över.
Hennes nästa livsskede kom att bli betydelsefull. Hon började studera musik vid Lärkkulla folkhögskola efter gymnasiet.
– Där upplevde jag också känslan av tillhörighet, att jag dög som mig själv. Där brukar man gå ett år, men jag gick där i tre år, för jag trivdes så bra.
För två år sedan gjorde hon ett beslut som har förändrat hennes liv till det bättre.
– Nästa vändpunkt var när jag blev nykter.
Tror du att alla händelser i livet har en mening?
– Jag tror nog att allting händer av en orsak. Jag tänker också att allting fixar sig. Om det händer tråkiga saker, då händer det. Sånt händer för att man ska bli starkare eller lära sig något av det.
Tika säger att hon inte har en religion i den traditionella bemärkelsen. Men hon ser sina nepalesiska föräldrar som sina spirituella vägledare.
– Jag tänker att de ser ner till mig. Jag har pratstunder med dem och när det har varit krångligt med min bror, så har jag bett att de skulle ta hand om det.
Sång som ambition
Musiken hittade Tika redan i musiklekskolan. Hon började spela violin och sjunga i kör, och så småningom blev sång hennes huvudinstrument. Hon är uppvuxen med klassisk musik, men intresserade sig för pop- och powerballader.
– Ibland sjöng jag i stället för att öva på violinen. Jag testade sjunga som Whitney Houston, Celine Dion och Kelly Clarkson, det var kanske dumt men samtidigt smart att börja med dem. Jag tänkte bara att jag ville vara som de utan att förstå hur ambitiös jag var.
Tika var inte obekant med uppmärksamhet innan sin framgång i tv-musiktävlingen X Factor. Den uppmärksamheten har hon fått på grund av att vara adopterad, och den har mest varit positiv. Hon upplever att hon har haft tur och är tacksam över att hon inte varit med om rasism fler gånger än vad hon kan räkna på ena handens fingrar.
– Det kan bero på att jag har bott i en mindre stad, där alla känner alla.
Varifrån tror du att du får din positivitet och livskraft?
– Jag har alltid varit väldigt positiv och glad. Det är lättare att gå igenom livet när man är glad. Men det betyder inte att jag är glad varje dag.
Då Tika inte ännu var nykter, kunde hon ha dagar när hon inte hade lust att stiga ur sängen.
– De vänner som jag har är äkta vänner. De kanske inte är så hemskt många, men jag vet att de finns där för mig och jag finns där för dem. För länge sedan gjorde valet att umgås med vettiga människor. Det hjälper mig att hålla mig vettig.
Är du snäll mot dig själv?
– Jag tror att jag kräver för lite av mig själv. Jag är snäll med mig själv för att jag vet att jag är en bra människa. Det själsliga är jag snäll mot, men det kroppsliga kan jag vara strängare mot. Vi är alla människor och alltid ska vi peka ut någonting med oss själva. Jag har blivit mer vän med mig själv efter att jag blev nykter.
