På byggställningarnas adertonde våning blåser det friskt och utsikten är svindlande. Raimo Laeslehto, som ansvarar för planering och övervakning av målning och dekoration, kan peka ut andra byggnader som han varit med om att restaurera.
– Jag har planerat och övervakat renoveringar bland annat på Sveaborg, Nationalmuseet och domkyrkan. Den synligaste av dem är Uspenskijkatedralen med sina förgyllda kupoler.
Han visar också upp den av Johanneskyrkans gargoyler som är i sämst skick och har fått sina skador ifyllda av gips. När den här gargoylen fått rätt utseende igen ska man skapa en form i silikon och gjuta en ersättande gargoyl i betong.
Den här gargoylen har nyss fått sina skador ifyllda med gips. Foto: Erika Rönngård
Gargoyler är en form av vattenkastare som leder bort vattnet från taket så att det inte rinner ner längs ytterväggen. På medeltiden blev det populärt att bygga de här vattenkastarna i form av groteska figurer och odjur.
Gargoylerna så här högt uppe runt Johanneskyrkans torn har en ränna längs ryggen som leder bort regnvattnet, men längre ner finns också gargolyer som enbart har en dekorativ funktion och inte leder bort vatten. Redan för många år sedan har rännan förstärkts med blyplåt för att skydda betongen under – men ett ännu större hot mot gargoylens hållbarhet kan finnas inuti den.
– Det största problemet med betong är att man gjuter in stål som armering i den. Stålet rostar och det spränger småningom betongen, säger Laeslehto.
Tornens tak hör till de delar av kyrkan som redan hunnit repareras.
– Vi reparerade dem i början från en skylift eftersom det inte lönade sig att bygga ställningar så högt upp.
Sedan byggdes byggställningarna upp runt halva kyrkan. Genom klockluckorna i kyrkans torn går det stålbalkar som håller upp byggställningarna.
Vind, regn och sol sliter på Johanneskyrkans fasad. Speciellt de nutida vintrarna när temperaturerna pendlar mellan plus och minus sliter hårt på kyrkans fasad i rödtegel och betong. Ju högre upp man ser, desto mer har fasaden slitits. Bland annat behöver man se över kyrkans tio kilometer tegelfogar.
– Visst är det här ett stort projekt, men det är ju trots allt ett hus, om än med stora proportioner. Men en gång i tiden har ju den här kyrkan byggts av människor också, säger Laeslehto.
Trä som liknar kalksten
Johanneskyrkan byggdes mellan åren 1888 och 1891 och representerar den nygotiska stil som var populär i slutet av 1800-talet. Arkitekturen i Johanneskyrkan försöker efterlikna de kända gotiska katedralerna på annat håll i Europa, till exempel Notre Dame i Paris.
Det ser man bland annat på det stora rosettfönstret som hämtat inspiration från de mellaneuropeiska katedralerna. Där byggdes de i kalksten, och därför har fönsterbågarna i Johannekyrkans rosettfönster målats i en nyans som efterliknar kalkstenens färg.
– Det är ett särdrag i 1800-talets arkitektur att materialen imiterar andra material, säger Jaakko Penttilä, som tillsammans med Vilhelm Helander är arkitekt för renoveringen.
"Det är ett särdrag i 1800-talets arkitektur att materialen imiterar andra material."
Det tjugo kvadratmeter stora rosettfönstret har fått en del nya glas och nya trästycken i fönsterkarmarna.
– Glasmålningarna på insidan av fönstret restaurerades grundligt vid den senaste renoveringen 1991. Då rev de upp alla blyfogar på insidan och de står sig än, säger Kai Heinävaara, projektledare för fasadrenoveringen.
Rosettfönstren hör till de detaljer som byggts om i ett tidigt skede av kyrkans historia.
– Från början hade fönstret enbart gjutjärnsramar. Fönsterramarna i trä lades till i ett tidigt skede. Antagligen insåg man redan efter första vintern att det blev kondensproblem när den nerkylda metallen mötte kyrkans fuktiga luft när det var mycket folk i kyrkan, säger Heinävaara.
En del av Helsingfors historia
Lite längre ner monteras fialerna, små dekorativa minitorn längs takkanten, ner tegelsten för tegelsten.
– Teglen numreras när de tas bort. Efter att de rengjorts kan de sedan sättas tillbaka på samma plats, säger Laeslehto.
En del av tegelstenarna har spruckit och behöver ersättas med nya. Ersättande gamla tegelstenar har man hittat bland annat i Riihimäki.
Fialerna har betongpelare i varje hörn och tegel mellan dem.
– Betongen har bara en dekorativ funktion här, det är teglet som bär upp fialerna. Så bygger man inte längre, säger Penttilä.
Till vänster: Fialer som väntar på renovering. Mitten: Gargoylen med sin ränna för regnvatten upptill. Till höger: Numrerade tegelstenar som ska putsas och sedan byggas upp till en nygammal fial igen. Foto: Erika Rönngård
Han förklarar att Johanneskyrkan arkitektoniskt är något av en paradox – den är byggd i gotisk stil men av de material som var moderna under byggnadstiden.
– Kyrkan innehåller den tidens ideal och byggnadsteknik. 1800-talet var en brytningstid på flera sätt, och Johanneskyrkan är ett exempel på många av dem.
Johanneskyrkan har 2 600 sittplatser, flest av Finlands alla stenkyrkor. Det att man i slutet av 1800-talet behövde bygga en så stor kyrka hörde ihop med att Helsingfors invånarantal växte kraftigt vid den här tiden, och på så sätt speglar Johanneskyrkan också stadens historia.
– När man byggde kyrkan ville man hänvisa till kristendomens historia. Den gotiska stilen som var vanlig på medeltiden ses som kristendomens arkitektoniska höjdpunkt, säger Penttilä.
Även om man använde sig av hantverksmässiga metoder när kyrkans fialer, gargoyler och rosettfönster byggdes går det ändå inte att jämföra dem med de metoder som användes när till exempel Notre Dame byggdes.
– I de medeltida katedralerna skulpterades varje dekoration för hand. Skulle man ha gjort likadant här skulle varje fial ha en unik blomma i toppen.
Fialerna på Johanneskyrkan är seriegjutna och följer alltså samma mönster. Nere på marknivå står en fial som restaureras och kommer att fungera som modellexemplar för de andra.
Ett par av dem som jobbar med renoveringen just nu var också med för 30 år sedan när den senaste fasadrenoveringen gjordes.
– Det har vi otroligt stor hjälp av. Det finns kunnande som inte går att flytta över på en minnessticka, säger Laeslehto.
