Ingen återvändo för aboriginerna

mission.

Efter fjorton år bland aboriginerna i Australien kom Maria Zuglian med familj till Finland för strålbehandling. Tanken var att återvända efter fyra månader. Men dörren stängdes och coronan hindrar dem att återvända för att ta farväl.

10.6.2021 kl. 07:01

Maria Zuglian var 17 år när hon åkte på kulturutbyte till Italien från Katedralskolan i Åbo. Där träffade hon Fabio.

– Vi hade inte samma trosgrund till en början så vår relation åkte berg- och dalbana. Vi gick en bibelskola tillsammans för att han skulle kolla upp den kristna tron. Samtidigt förstod vi att hans tro inte kan bygga på vår relation. Men han mötte Gud och hittade tron.

De kom till Australien 2005 som utsända missionärer från Missionskyrkan inom Mission Aviation Fellowship. Där bodde de i huvudsak bland ursprungsbefolkningen aboriginerna, i deras territorium Arnhemland i de norra delarna av landet.

– De västerlänningar som bor i Arnhemland representerar vanligtvis någon stödfunktion som ser till att samhället fungerar. Aboriginerna lever inte längre enligt sin traditionella livsstil utan de behöver den normala servicen. Där finns också två gruvor där vita gruvarbetare jobbar. De kommer dit för pengarnas skull.

Det finns ett talesätt att de vita som kommer till Arnhemland antingen är missionaries (missionärer), mercenaries (legosoldater, alltså folk som prioriterar förtjänst framför etik) eller misfits (missanpassade).

– Jag chockades över hur lite australierna visste om aboriginernas kultur. Också i gruvsamhällena i Arnhemland lever man som i två skilda världar som sällan möts.

Aboriginerna har hållit fast vid sin kultur och sina traditioner trots att de just nu lever i ett ingenmansland mellan den egna kulturen och den västerländska kulturen.

För en västerlänning är det oroligt svårt att förstå sig på aboriginernas kultur.

– Fast man fått en sak förklarad för sig flera gånger känns det ändå som om man inte begriper. Jag har fått ställa samma fråga många gånger och fortfarande är jag ingen expert. Samma gäller också i andra riktningen. Det går inte hem när man förklarat en sak för en aborigin en gång.

– Jag tvivlar på att det finns någon kultur som är så långt från den västerländska som deras.

Osäkert om skadan går att reparera

Vad gäller aboriginernas historia i Australien påminner den om indianernas i USA, men den ligger närmare i tiden. Historien är också det största hindret för dem som försöker hjälpa aboriginerna och nå fram till dem.

– Man vill inte komma ovanifrån och lägga ytterligare bördor på dem. Aboriginerna har en slags övertro på att vita människor alltid har rätt och att man inte får säga emot dem. Då är det inte lätt att komma underifrån. Men en ödmjuk inställning lyser igenom många klumpiga försök och klavertramp.

Maria Zuglian tror att det kommer att gå flera generationer innan skadan är reparerad, om den någonsin går att reparera.

– Alkohol, droger, självmord, incest, mord, familjevåld och barn som svälter när vuxna inte förstår att handskas med pengar och se till att det finns tillräckligt med mat är vanliga problem idag.

Språket försvårar också möjligheterna att nå aboriginerna. De talar sina egna språk och kan en knagglig engelska och saknar en djupare språkförståelse.

– Det är inte heller lätt att lära sig deras språk som har många olika dialekter. Fast de bor på samma område kan medlemmar av samma familj tala olika språk. Det finns mycket lite skriftliga resurser om språken, inga ordböcker, och de har ingen förståelse för grammatik. När vi kom till Arnhemland fanns inte en enda bibelöversättning på något av deras språk. Den första som kom ut för drygt tio år sedan är på kreol, en slags pidginengelska som visserligen talas av många i ett visst område, men som inte är ett traditionellt språk.

I förhållande till aboriginerna har kyrkan gjort både gott och ont.

– När boskapsägarna sköt ihjäl så många aboriginer de hann startade missionärer i Arnhemland missionsstationer där de kunde vara trygga. Men samtidigt kom de med piskan och ville bestämma hur de ska klä sig, vilket språk de ska tala och vad de ska tro.

Aboriginerna är animister som tror på onda andar och är drivna av fruktan för ondskan. Förbannelser och svart magi styr livet.

– Många tar med öppna armar emot Jesus. I en animistisk kultur är andligheten varken främmande eller skrämmande. Tvärtom, de är glada över att få ytterligare en ande som är på deras sida. Men det är inte vad Bibeln lär.

De som börjar vandringen enbart med Jesus möter motstånd och blir utstötta då de väljer att inte längre delta i de animistiska ceremonierna.

– Men jag imponeras av hur stark och bärande tro de har, speciellt kvinnorna. De lever under svåra förhållanden, utan hopp om att det blir bättre i framtiden, i situationer som skulle få de mest andliga västerlänningar att misströsta. Ändå kan de vara närvarande i det svåra och ha en frid och trygghet i att Gud bär dem och förser dem med nästa mål mat.

Oförmågan säga nej till vita utnyttjas

Aboriginerna har en mycket dålig förståelse för hur det västerländska systemet fungerar. Det finns skolor för barnen, men en väldigt låg procent av dem går i skola.

– Lyckas en ung aborigin mot förmodan få en utbildning är det väldigt dåligt med jobb i Arnhemland. De måste flytta till stan, långt bort från familjen som är en otroligt viktig del i deras liv. I stan finns också alkohol och andra frestelser. Det är väldigt komplicerat.

Också i territoriet Arnhemland finns alkoholproblem. Alkoholen har kommit dit med gruvarbetarna.

– De mindre samhällena är alkoholfria medan det i närheten av de större finns otroligt stora alkoholproblem. Det smugglas också in droger. Det är ett väldigt dysfunktionellt samhälle.

När de vita ville öppna gruvor och gruvarbetarna ville ha alkohol försökte aboriginernas klanäldste säga ifrån.

– De sade att det inte är bra för folket. Men ingen lyssnade på dem. Aboriginernas oförmåga att säga nej till vita utnyttjas.

Maria Zuglian säger att aboriginerna hamnat i en identitetskris.

– För aboriginerna finns det tyvärr ingen återvändo till det som en gång varit. Mycket har försökts, och allt har misslyckats. Ett av målen med missionsarbetet är att lyfta aboriginerna ur misären. Jag tror att den enda lösningen är att hitta en ny identitet, och den enda hållbara finns i Kristus.

Återvände för stålbehandling

Medan Fabio arbetade som missionsflygare var Maria tidvis hemma med barnen och försökte lära känna andra mammor med barn. Tidvis jobbade hon som hälsovårdare och med församlingen.

– Jag försökte främst skapa personliga relationer och hjälpa människor, främst kvinnor, att hitta den personliga identiteten i Kristus utan att komma uppifrån som den vita människan som vet allt.

För två år sedan behövde hon strålbehandling och kom till Finland med barnen. Tanken var att de skulle återvända efter fyra månader.

– I Australien flög jag in till Darwin varannan vecka för cellgiftsbehandling. Men dagliga strålningsbehandlingar lyckas inte på det sättet.

Under tiden blev Fabio utan jobb då organisationen han jobbade för miste sitt kontrakt med staten. Han hade tagit en paus från missionen och börjat jobba med att integrera aboriginerna i arbetslivet. Han följde efter till Finland och idag bor familjen i Vasa.

– Våra barn är bushbarn och det var inte lätt för dem att plötsligt slungas in i det finländska samhället.

Hon upplever nu Australien som en stängd dörr.

– Nu vill vi bara återvända för att ta farväl. Men den resan har ännu inte blivit av på grund av coronan.

Nu vikarierar Maria som diakon i Vasa svenska församling och Fabio har fått jobb på en byggfirma.

– Det ser vi som ett Guds ingripande. Det är inte lätt för en utlänning som varken kan språket eller har rätt utbildning att få jobb i Finland. Vi visste det är omöjligt att få jobb inom flygbranschen.

Håller att klättra med

Hon jämför vandringen med Gud som att klättra i berg. Då behövs säkerhetsutrustning som sele och rep.

– Jag kommer ju från en kristen familj så jag har känt till utrustningen sedan jag var barn. Men att jag vet om Gud gör mig inte till kristen. Det krävs att jag sätter på mig utrustningen och litar på den så mycket att jag vågar börja klättra. Det kan vara jobbigt och jag kan tappa greppet ibland. Men repet, Jesus, håller. Ju längre jag klättrat och ju fler gånger repet hindrat att jag faller i avgrunden desto större blir min tro.

Hon kunde ha tappat greppet när hon fick cancer.

– Men då upplevde jag väldigt starkt att tron och Guds löften höll. Det jobbiga var inte rädslan för döden eller att livet skulle bli kortare än förväntat. Det var tanken på att barnen skulle bli utan sin mamma.

Hon är trygg i att varken slumpen eller statistiken bestämmer över liv och död. Det gör Gud.

– Vi citerar ofta Rom 8:28 där det står att för den som älskar Gud samverkar allt till det bästa, men sällan de följande verserna där det talas om att Gud utvalt oss till att formas efter sin sons bild. Det är ju det som är det bästa. Jag tror att Gud tillåter ganska mycket i våra liv som tjänar det syftet. Min önskan är att mitt liv skulle formas efter Jesus, förhärliga och tjäna Gud. På sätt eller annat, genom liv eller död.

Behandlingarna är nu avslutade. Tiden utvisar om cancern kommer tillbaka eller inte.

– Statistiskt sett är det kanske inte jätteljust, men man vet inte vilken grupp man tillhör. Och det är just där som tron på Gud bär. Jag tror det tar fem år innan jag kan bli friskförklarad och jag har bestämt mig för att inte leva i ständig rädsla för att den ska komma tillbaka.

Johan Sandberg


PRÄSTLÖFTEN. Om man inte håller de löften man avgett vid prästvigningen måste man slå sig ner och fatta nödvändiga beslut, säger biskop Bo-Göran Åstrand på tal om Pedersöreprästen Dennis Svenfelt, som nu meddelat att han inte kan samarbeta med kvinnor vid altaret. 22.10.2021 kl. 10:51

PEDERSÖRE FÖRSAMLING. I en video på Instagram meddelar Dennis Svenfelt att hans förordnande som församlingspastor i Pedersöre församling kommer att avbrytas den 1 november. Orsaken är att han reviderat sin syn och inte längre kan tänka sig att samarbeta med kvinnor i prästämbetet. Mia Anderssén-Löf valdes i augusti till kyrkoherde i församling och hon börjar arbeta som kaplan i församlingen den 1 november och tillträder som kyrkoherde den 1 december. 21.10.2021 kl. 21:06

Vaccin. – Jag ser allvarligt på den desinformation om coronavaccinet som nu sprids via konspirationsteorier. Det säger Borgå stifts biskop Bo-Göran Åstrand till VBL/ÖT. 21.10.2021 kl. 10:09

rasism. Jasmine Kelekay växte upp med tre kulturer, flyttade till USA för att studera och forskar nu i rasism. 22.10.2021 kl. 11:12

Kolumn. Det finns platser som ger rum för andlighet och eftertanke. Inom keltisk fromhet kallas sådana platser för ”thin places” – ställen där det är lätt att höra Gud tala. 15.10.2021 kl. 09:30

BARNBÖCKER. Monica Vikström-Jokela är aktuell med barnboken Hurdan är himlen? 14.10.2021 kl. 17:36

relationer. På familjerådgivningsbyråerna är krigstraumat inte längre samtalsämne nummer ett. Inget har ersatt kriget i det avseendet, men Jan-Erik Nyberg har sett att vår tids krav på individen blivit ett allt större problem. 14.10.2021 kl. 15:18

TVÅSPRÅKIGHET. Efter två veckor på jobbet sade den nya kommunikatören i Esbo svenska församling upp sig. – Arbetsmängden är så stor att det är omöjligt att göra ett gott jobb, säger företrädaren Sheila Liljeberg-Elgert, som också befarar en nedmontering av det svenska. 13.10.2021 kl. 16:45

utmaningar. När Nirupam Smarts första dotter föddes blev livet kaotiskt och familjen fick leva ett ögonblick i taget. Att få ett barn med specialbehov har skakat om hans tro – men också gjort honom mera tacksam. 13.10.2021 kl. 11:18

ungdomar. Linda Wahrman mötte illamående, panikångest och social ångest på sommarens konfirmandläger i Borgå. – Det var som att gå omkring och släcka små bränder hela tiden. 12.10.2021 kl. 08:40

kollekt. I en insändare i förra veckans KP ställdes frågan om det går att betala kollekt på elektronisk väg. Sixten Ekstrand, som är direktör vid Kyrkans svenska central, svarar i veckans KP att de arbetsgrupper som utrett frågan föreslår att församlingarna använder applikationen MobilePay. 12.10.2021 kl. 08:30

diakoner. På diakonvigningen i Borgå domkyrka den 10 oktober utökades Borgå stifts diakoner med fyra nya diakoner. 11.10.2021 kl. 10:09

jomala. För Anders Gabriel Sundström är musik en metafysisk upplevelse. – Jag är en västerländsk romantiker, hemma i kyrkor och katedraler. 8.10.2021 kl. 16:00

kyrkoherde. Efter 27 år som präst på Kungsholmen i Stockholm har Jan Olov Fors landat i Olaus Petri församling i Helsingfors. För honom var teologistudierna
en resa på okänd mark och en port till ett jobb som han älskar.
 – Varje möte är oändligt värdefullt. 8.10.2021 kl. 15:16

Bokaktuell. John Vikström är aktuell i höst med boken Det handlar om frihet. Han fyller också 90 år i oktober: – Det känns lite overkligt, men jag får finna mig i det, säger han. 30.9.2021 kl. 20:13

SÖNDAGEN. Vi människor söker mening, vi söker förklaringar och logiska resonemang för att kunna förklara världen. Vi vill kunna förklara det vi ställs inför, särskilt då olycka drabbar oss. Varför sker det här? Varför sker det här mig? 18.8.2024 kl. 09:00

diakoni. Några diakoniarbetare runtom i Borgå stift kommer blogga på Andetagbloggen varje fredag med en text som tangerar diakoni på något sätt. 16.8.2024 kl. 19:09

LIVSBERÄTTELSE. Han trodde att han var immun mot den sektliknande församlingens manipulation. – Jag trodde att jag kunde hålla mitt huvud kallt. Ändå drogs jag in i församlingen på grund av min tro och mina sårbarheter, säger David Sandström. 14.8.2024 kl. 08:00

NEDSKÄRNING. Jag ser det principiella problemet, men kyrkans inkomster kommer ändå att vara märkbart större än tidigare, säger undervisnings- och kyrkominister Anders Adlercreutz om regeringens nedskärningar i finansieringen av kyrkans samhällsuppdrag. 14.8.2024 kl. 08:50

kyrkomusik. Eric-Olof Söderström, 67, lämnar i vinter kantorsjobbet i Borgå med en lång karriär inom musiken bakom sig. All framgång är inte bara begåvning, råder han i dag sitt unga jag. 14.8.2024 kl. 14:00