Religionsundervisningen ska ges enligt majoriteten av elevernas religion. Den elev som inte hör till samma religion som majoriteten kan delta i skolans allmänna religionsundervisning, men ifall tre eller fler elever i samma kommun hör till en annan religion ska kommunen ordna undervisning enligt den religionen om föräldrarna så önskar. En elev som inte tillhör något religiöst samfund har rätt till undervisning i livsåskådning. Det här är beskrivet med stora penseldrag, det finns några moment till i 13 § i lagen om grundläggande utbildning (628/1998).
Men varför har vi då ett så komplicerat och dyrt system?
Ja, det beror förstås på religionsfrihetslagen. Religionsfriheten brukar man hänvisa till då man inte vill bli påtvingad religionsutövning – men religionsfrihetslagen är i första hand en lag som ger dig rätt TILL din religion.
På Åland har man utarbetat en ny läroplan. Den förväntas tas i bruk vid nästa läsårsstart och där har man infört det nya ämnet religions- och livsåskådningskunskap. Det innebär att samtliga elever kommer att få undervisning i ett gemensamt åskådningsämne. På fastlandet förs i nuläget ingen aktiv diskussion om att ändra religionsundervisningen, men kanske kommer den åländska reformen att väcka diskussionen också på andra sidan Skiftet.
Jag vet inte själv var jag står i frågan. Å ena sidan upplever jag det problematiskt att skolan har sådan verksamhet som delar upp klassen enligt religionstillhörighet. Jag har också erfarenheten av att ha en muslimsk elev i klassen som under sin håltimme bad att få sitta med i religionsundervisningen. Aldrig har kyrkohistoria varit så intressant – både för eleverna och läraren – då det fanns så många ”varför?” som behövde få ett svar.
Å andra sidan har jag lätt att tänka mig in i en situation där jag som nyinflyttad med familjen plötsligt skulle tillhöra en minoritet. Hade barnen då erbjudits undervisning i den egna, välbekanta religionen och i de för oss viktiga traditionerna hade det känts tryggt och välkomnande.
Jag tänker att diskussionen om religionsundervisningen främst tillhör dem som representerar de religiösa minoriteterna. Det är de som gynnas av det undervisningssystem vi har nu. Som finlandssvensk är det lätt att sätta sig in i minoritetsproblematik. Det som förstärker den egna identiteten vill man värna om. Det finns både fördelar och nackdelar med det system vi har nu och om det blir aktuellt med en reform också på fastlandet hoppas jag man hör dem som berörs allra mest av reformen. I nuläget får vi undervisas parallellt, lära oss respektera varandras olikheter och lära oss ännu mer om varandras likheter. För faktum är att de religiösa är de som har lättast att förstå varandras behov av religion.
Malin Eriksson är teologie magister och överinspektör för bildningsväsendet.
