Oscar Taht går andra året i Helsinge gymnasium. Han sitter med i ungdomsfullmäktige i Vanda och är hjälpledare i församlingen. Under en tredjedel av hans och hans jämnårigas gymnasietid har vardagen färgats av coronapandemin. Han reflekterar över hur annorlunda det var för ett drygt år sedan.
– Alla var någonstans, alla gjorde något, ingen satt så här mycket hemma.
Nu håller han kontakt med kompisar genom att chatta, ibland pratar de via nätet under skoldagen eller samtidigt som de spelar online. Pandemin och dess följder finns i deras medvetande.
– För ett år sedan pratade vi om corona, nu pratar vi om utegångsförbud. Det är inte så mycket tal om själva viruset utan mera om påverkan på samhället och oss.
Vanan att tvätta händerna är något han tror han kommer bära med sig länge.
– Jag tror att jag kommer känna mig lite obekväm med att vara i stora folkmassor.
Vad saknar du mest?
– Nästan bara att vara ute och vara med kompisar. Det är en tid sen jag sett mera än en person.
Han har inga stora planer för när restriktionerna lättar.
– Bara att få diskutera med människor ansikte mot ansikte, för det har man inte gjort på en tid.
Har någon frågat vad vi tycker?
Oscar Taht har skrivit sina första studentprov i vår, samtidigt som de haft distansundervisning sedan före julen. Och det är stor skillnad på att sitta i ett klassrum eller framför datorn.
– Jag kan tänka att om jag nu skulle ha närundervisning skulle jag inte varit lika stressad.
Han tycker ändå att distansundervisningen funkar ganska bra.
– I några ämnen får vi göra mera. I skolan kan det ibland bli att vi bara sitter och lyssnar, men nu används uppgifterna som en närvarokoll.
Det svåra med att sitta hemma är att undvika distraktioner.
– Det är ingen som egentligen kollar vad du gör på datorn. Om du tar upp Netflix och tittar på en film, inte vet läraren om det.
Han har noterat att psykiskt mående har blivit något det talas mera om: lärarna har kunnat fråga hur de mår.
– Min grupphandledare brukar påminna oss om att tala med människor, gå ut lite.
I ungdomsfullmäktige är Oscar Taht med och funderar på det som är aktuellt för ungdomar i Vanda. Han sitter också i undervisningsnämndens svenskspråkiga sektion, där coronasituationen är ständigt aktuell. Ur hans synvinkel kunde det ha gjorts mera för att beakta ungdomarna.
– Det känns som att vi unga har lämnats mer som en sidotanke. När det talas om ifall vi ska tillbaka till närundervisning, inte vet jag om det diskuteras så mycket hur vi tycker.
Han berättar att en del klasskompisar nästan varit rädda för att komma tillbaka till skolan.
Hoppas på läger
Oscar Taht har varit med i församlingens verksamhet sen han gick hjälpledarutbildningen.
Vad gjorde att du ville bli hjälpledare?
– Egentligen hur roligt det var på skriban. Jag ville att det inte skulle bli bara en gång.
Upplevelsen som ledare är inte densamma, men det är ändå givande och roligt: att få umgås med andra hjälpledare, med konfirmanderna, lära känna nya människor.
– Det är roligt att höra hur det går där på högstadiet när det var en stund sen man själv var där.
De som är konfirmander nu tror han får en annorlunda upplevelse än han själv fick.
– Inte kan man så här via en skärm säga ”nu ska vi gå och leka en lek”.
Skriftskolan är något man gör tillsammans, konstaterar han.
– Jag har en känsla av att det också kommer påverka hur många som vill bli hjälpledare.
Om han kommer få möjlighet att vara ledare på läger i sommar vet han inte ännu, men församlingarna har förstås förhoppningen att det ska gå att ordna skribaläger så normalt som möjligt.
