Döden, döden, döden ...

Kolumn.

"När jag var barn var dödgrävarna stämplade som särlingar."

17.3.2021 kl. 19:02

”Vad jobbar du med?” ”Jag är dödgrävare!”

Det kan vara inledningen på ett samtal då jag träffar nya människor som privatperson. Oftast kommer genast följdfrågor på det eller kommentarer som ”usch så hemskt” eller ”säkert jobbigt”. Mitt yrke väcker också nyfikenhet rent praktiskt. Hur går det till? Vad är skillnaden på att gravlägga kista, urna eller aska? Hur bemöter du sorgen från de anhöriga?

Frågorna kan vara enkla men ibland så knepiga så jag måste erkänna att jag inte vet och behöver ta reda på. En del har varit med och ordnat begravningar, andra inte. Några berättar i detalj om hur de vill ha sin begravning, medan andra inte vill höra eller tala om döden. Jag tror det är viktigt att vi lyssnar till varandra; har man en önskan så berätta, vill man inte tala om det ska det respekteras.

Av erfarenheter från samtal med dem som mist någon kan det lindra smärtan lite om de vet hur den avlidna vill begravas eller om personen hade någon specifik önskan om gravplats. Alla har ju en relation till döden, förr eller senare.

När jag var barn var dödgrävarna stämplade som särlingar, sådana man aktade sig för. Inte så konstigt då dessa stod vid sista hållplatsen. Och den ena mer fantasifulla historien än den andra spädde på myten om yrket som något fasansfullt.

Eftersom jag sedan födseln är nyfiken på hur saker och ting fungerar var det inte särskilt mycket velande och funderande innan jag beslöt att sälla mig till särlingarnas skara. Ett förtydligande – i min värld är ordet särling positivt. Att vara udda är det nya normala. Att vara enligt egen utsago normal kan betyda avsaknad av självinsikt.

Som i de flesta yrken där man möter sorg nästan dagligen utvecklas en morbid humor. Det är liksom en säkerhetsventil. Genom att skämta om det hemska blir det mindre hemskt. Vissa händelser har lämnat spår som blivit kvar i medvetandet och dyker upp då och då. För hur mycket man än värjer sig så påverkas man. Naturligtvis måste man försöka vara professionell, men ibland går det inte. Ibland kommer tårarna trots att käkarna är sammanpressade, likt en saltvattenskrokodil med ett fångat byte i käften. Ibland kan jag inte värja mig för sorgen som slår emot mig som en våg. Ibland ids jag inte kämpa emot. Jag kan inte sörja en annans sorg men jag kan tillåta mig att känna med. Empati är något jag vill bli bemött med då jag själv har det svårt. Inte ömkan utan medkänsla.

Sedan drabbas man också av vissa yrkesrelaterade defekter likt andra yrkesgrupper. En natt vaknade jag och var klarvaken. En titt på klockan visade att den var tjugo över tre. Tanken som slog mig i det ögonblicket var att det påstås vara mellan tre och fyra på natten som de flesta avlider i sömnen rent procentuellt. Efteråt insåg jag att visst följer de med även i sömnen – tankarna på alltings förgänglighet.

Många gånger har jag tänkt på hur vi skjuter på livet; vi ska göra det sedan, när vi blir pensio­närer ... Men tänk om det inte blir så. Tänk om man i stället står ensam kvar med planerna om allt man skulle göra tillsammans. Alla stora penseldrag som skulle tecknas på livstavlan. Alla resor, upplevelser och all samvaro man skjutit upp. Det är då bitterheten slår till. Varför? Var det här allt? Hur blir mitt liv nu? Det finns inget svar och orden faller platt till marken.

I de situationerna har jag varit tvungen att rannsaka mig själv. Lyfta blicken och sakta ned. Se mig omkring. Leva i nuet. Jag vet – det är lättare sagt än gjort. Men ändå, försöka ta vara på ögonblicket. Ge den där komplimangen, visa din uppskattning medan hjärtat slår och handen är varm. Sluta irriteras på småsaker som sist och slutligen är petitesser. Ignorera bristerna och fokusera på de goda sidorna som alla har (några lite mer dolda dock). Överräcka en självplockad blomma i stället för gravbuketten senare. För en dag finns bara minnena kvar, inget svar på tilltal och ingen som möter din blick.

Kloka Astrid Lindgren som berörde döden både i sina böcker och i intervjuer sa: ”Jag har ingenting emot att dö. Men inte i morgon. Det är en del jag vill hinna med först”.

”Döden, döden, döden” – så sägs det att hon inledde sina telefonsamtal med sina systrar. Kanske för att vänja sig vid det oundvikliga ...

Fredrik Bengts är enhetsansvarig på Korsholms kyrkliga samfällighet.

Fredrik Bengts


Höstdagarna. Höstdagsreportrarna Jenni Rahja och Linnéa Boström har tagit pulsen på programledarna Emma Lidman och Patrick Koski. 5.11.2016 kl. 13:26

debatt. – Det har blivit värre, säger Johanna Korhonen om den finländska debattkulturen. Hon vill lära oss att lyssna på dem som inte tänker som vi. 3.11.2016 kl. 14:20

Framtidskyrka. Kyrkoråden försvinner. Kyrkomötesdelegaterna blir färre. Kyrkostyrelsen omorganiseras och KSCA läggs ner. De här förslagen ska förenkla beslutsfattandet och anpassa kyrkan till ett lägre medlemstal. 3.11.2016 kl. 01:00

profilen. Hon har ofta fattat drastiska beslut i livet, men tillförsikten har präglat hennes tillvaro.– Jag har litat på att jag landar där jag ska. Och de gånger jag inte landat snyggt har det också haft en betydelse, säger Margita Lukkarinen. 4.11.2016 kl. 00:00

jordfästning. I takt med att finländarna i högre utsträckning inte hör till kyrkan ökar också antalet kyrkliga jordfästningar av icke-medlemmar. 1.11.2016 kl. 15:38

Ekumenikfest. Glöm trista anföranden och reformationsårsjippon. Temperaturen i Malmö Arena är värme, kärlek och intensivt hopp. 31.10.2016 kl. 18:52

Påvebesök. – Det känns som om de som är här vill enhet, säger Emma Audas, som var med när påven besökte Malmö. 31.10.2016 kl. 15:49

profilen. Kyrkan är generös, man kan få det man behöver fast man inte är så säker på vad man kan ge tillbaka, säger Malin Klingenberg. 27.10.2016 kl. 16:27

syrien. – Vi som är ledare måste visa ledarskap: att det finns en framtid för oss i Syrien, säger Harout Selimian, som leder en kyrka i Aleppo. 27.10.2016 kl. 11:12

Helsingfors. Drumsöborna förlorar S:t Jacobs kyrka, medan Petrusborna kan få sin första egna kyrka. Matteus församling söker hyresgäster. 26.10.2016 kl. 11:31

vanda svenska församling. Nu finns den goda viljan att gå vidare. Det är budskapet efter helgens biskopsvisitation i Vanda svenska församling. 24.10.2016 kl. 16:42

profilen. Att vara kristen är att ropa in dem som försvinner, säger författaren Kristian Lundberg. 19.10.2016 kl. 15:34

flyktingar. Känslan av maktlöshet gjorde att Munsala United valde att hoppa av seriespelet i augusti. Nu fortsätter laget att utmana beslutsfattarna. 20.10.2016 kl. 01:00

Äktenskap. När den nya äktenskapslagen träder i kraft nästa år kan samkönade par få en juridiskt giltig vigsel i kyrkan. 18.10.2016 kl. 15:47

biskop. Biskop Guy Erwin är osageindian, homosexuell och kristen. – Det är lätt att gå sin väg, det svåra är att stanna och jobba för kyrkans framtid, sa han under sitt Finlandsbesök. 18.10.2016 kl. 12:00

Ukraina. ”Jag har börjar läsa nyheterna. Är jag vuxen nu?” Den tolvåriga flickans fråga illustrerar hur barnen i Ukraina berövas sin barndom. 22.2.2023 kl. 07:41

KYRKANS EKONOMI. Kyrkan har ersatt fakturatrafiken och löneräkningen i församlingarna med servicecentralen Kipa. Det kostar nio miljoner euro om året. Otympligt, tycker kyrkoherde Hans Boije i Vörå. Han tycker att församlingarna ska få välja bort Kipa – om de vill. 21.2.2023 kl. 19:00

Ukraina. ”Lidandet är outhärdligt och antalet förlorade människoliv är stort. Ukrainarna behöver all hjälp och allt stöd de kan få.” 20.2.2023 kl. 18:59

SOMMARLÄGER. Kyrkans Ungdoms sommarläger ordnas i Nykarleby i år. Orsaken är att byggnaden som använts som festsal och logemente för småbarnsfamiljer i Pieksämäki har rivits. 16.2.2023 kl. 20:14

FÖRÄLDRAR. Cecilia Åminne fick som enda barnet till sina åldrande och sjuka föräldrar strida som en tiger för deras välmående. Men det höll på att kosta henne både hälsan och orken. Hur gör man om föräldrarna inte vill ha hemvård? Och hur kommer man till rätta med ilska, trötthet och samvetskval? 8.2.2023 kl. 14:00