– Lönen är sämre, men arbetsresan är kortare. Dagarna är varierande, eftersom kontorsarbete varvas med hembesök och nätverksmöten. Jag trivs jättebra, säger Tove Snellman.

Efter femton år i försäkringsbranschen vågade Tove Snellman klivet och blev socialarbetare

Karriärsbyte.

Nu är hon ställföreträdande hopp för dem som inte orkar hoppas, och hon är tacksammare än någonsin.

21.1.2021 kl. 10:56

Som ung, nyexaminerad socialarbetare började Tove Snellman jobba på barnsjukhuset Barnets borg.

– Det var en tuff arbetsplats för en nytutexaminerad. Barnen hade olika neurologiska sjukdomar och handikapp, och det fanns många tragiska fall. Jag var den enda socialarbetaren i ett multiprofessionellt team, och det var svårt att hävda sig när yrkesidentiteten inte ännu var så stark.

Hon jobbade där i fem år, och mot slutet fanns det kvällar då hon satt och grät på sitt rum efter arbetsdagens slut.

– Nu efteråt ser jag att jag blev utbränd.

Då tipsade en studiekompis om ett jobb på ett försäkringsbolag. Hon sökte jobbet, och fick det. Där jobbade hon i drygt femton år.

– Jag trivdes bra – särskilt med mina kolleger. Mitt arbete förändrades under åren, och jag fick nya uppgifter och mer ansvar.

Hon jobbade med personförsäkringar och riskbedömning och blev expert på sitt område. Men så småningom kom tankarna att hon ännu kunde göra något annat. Något som var meningsfullt på ett annat sätt.

Hon kunde jobba som socialarbetare igen.

– Det kändes också skrämmande: jag såg framför mig hur jag satt på mitt rum och tog emot klient efter klient. Samtidigt läste jag i tidningarna hur hemskt det var att vara socialarbetare, så hemskt att folk slutade.

Beslutet mognade. Hon började allt mer aktivt se sig om efter socialarbetarjobb och såg en annons om att Helsingfors stad sökte en socialarbetare till enheten för familjesocialarbete.

– Jag sökte jobbet och blev genast kallad till intervju. Efter intervjun sa min chef: När kan du börja? Jag blev förskräckt! Var bristen på socialarbetare så skriande?

Tove Snellman är född och uppvuxen i södra Haga i Helsingfors, bor i Vanda. Lucas Snellman och döttrarna Victoria och Isabella är hennes familj.




Svårt att inte kunna

Hon bad om betänketid, men tackade sedan ja.

– Det är nu eller aldrig, tänkte jag. Jag måste våga.

Idag har det gått snart två år sedan beslutet, och med facit på hand är hon glad att hon vågade.

– Lönen är sämre, men arbetsresan är kortare. Dagarna är varierande, eftersom kontorsarbete varvas med hembesök och nätverksmöten. Jag trivs jättebra.

Hennes arbete handlar om att stöda barn och familjer som kämpar med olika utmaningar. Det kan till exempel vara barn med neuropsykiatriska diagnoser. De kanske har ADHD, och det har kanske föräldrarna också. Tillsammans med familjen sitter hon och funderar på hur deras liv kunde bli lättare. Kanske de behöver en familjearbetare som gör hembesök? En stödperson, eller en stödfamilj?

– Visst är det resursbrist, och visst skulle jag gärna ha färre klienter. Men jag har lärt mig att tiden ändå aldrig kommer att räcka till, resurserna kommer aldrig att räcka till. Jag måste bara göra så gott jag kan.

Och ibland ser hon de små miraklen: svåra fall som tar en positiv vändning. Ett innerligt tack för något som hon gjort bra.

– Jag tycker att det är väldigt intressant att prata med människor och höra dem berätta om sina liv. Jag vill också hjälpa, jag vill få till stånd en förbättring.

I början var det svårt att inte kunna någonting. På sitt gamla jobb var hon experten: den som andra ringde till när de inte visste vad de skulle göra. Nu var hon själv den som hela tiden behövde hjälp.

– Det är nästan outhärdligt att vara den som ingenting kan! Men med åldern har jag också lärt mig att medge att jag inte kan. Jag kan sitta med på ett möte och vara den människan som borde ha svaren, och ändå tvingas säga: Jag vet faktiskt inte, jag måste ta reda på.

Har lärt sig tacksamhet

Det svåraste i arbetet är att försöka hjälpa familjer där föräldrarna inte försöker själva; för att de inte bryr sig, eller helt enkelt inte orkar.

– Det är ju barnen som är mina klienter och det känns svårt att inte kunna få till stånd en förändring till det bättre i deras liv.

Vissa processer är så långsamma att hon nästan tappar tålamodet. Varför går det så långsamt? Varför blir familjens situation inte bättre?

– Det är tungt att hjälpa föräldrar som gett upp. Det är kanske en person som inte har jobb, som mår psykiskt dåligt och som förlorat hoppet om att något någonsin ska bli bättre. Hen är van vid att bli besviken och vad jag än föreslår säger hen: Det är ingen idé, det är för svårt, det blir ändå inte bättre.

Det är tungt att hoppas åt den andra, men ändå vill hon inte ge upp sitt eget hopp.

– Det gäller att fortsätta försöka, orka bära förälderns misströstan och inge hopp om förändring.

Arbetet tar aldrig slut, och hon kunde sitta med det sent varje kväll, men det gör hon inte.

– Jag har min familj, och jag behöver mitt privatliv.

Jobbet som socialarbetare har lärt henne tacksamhet.

– Jag värdesätter min egen familj på ett helt annat sätt än tidigare. Allt det där vardagstjafset – Ät upp maten! Har du klätt på dig ordentligt? – det är ingenting jämfört med de problem mina klienter kämpar med. Jag har en man som jag älskar och två friska barn, och jag har lärt mig att uppskatta det lilla.

Text och foto: Sofia Torvalds


jul. Ärkebiskop emeritus John Vikström minns både barndomens härliga jular och en julandakt i Kakolafängelset, då några fångar planerat att ta ärkebiskopen som gisslan. 9.12.2021 kl. 08:35

teater. Musikalen Next to Normal på Svenska teatern klär i ord och musik den sorg och de förluster många känt att pandemin inneburit för dem. Musikalen handlar om bipolär sjukdom och om medberoende. – Mannens sorg är totalförnekelse, han pratar inte om sorgen alls, säger skådespeladen Alexander Lycke. 8.12.2021 kl. 08:07

HBL. Vem är du? Erja Yläjärvi är ny chefredaktör på HBL. Vad tycker hon är det bästa och sämsta med finlandssvenskhet? 8.12.2021 kl. 07:55

kyrkostyrelsen. Kyrkostyrelsen inleder samarbetsförhandlingar. 8.12.2021 kl. 07:46

Coronapandemin. I domkyrkoförsamlingen i Borgå infördes coronapass vid De vackraste julsångerna, något som drog ner på deltagarantalet. Men de som kom visade villigt sina pass vid kyrkdörren. 8.12.2021 kl. 07:35

Coronapandemin. De nya coronabegränsningarna ställer till det för församlingarna inför jul. 8.12.2021 kl. 07:41

advent. – Det första tecknet på att julen närmar sig är att jag inser att det är så kallt ute att jag måste köpa en mössa som jag sedan kan tappa bort under vintersäsongen, säger Kristian, ”Krippe” Westerling, redaktör på Yle X3M. 26.11.2021 kl. 14:15

advent. – Det är en helt annan upplevelse att höra julens evangelium när man använt adventstiden till att formulera varför vi längtar efter fredens kung, varför det spelar roll för mig och hela världen att Jesus faktiskt kommer till oss, säger Emma Audas. 25.11.2021 kl. 16:20

roman. Karin Erlandsson är aktuell med boken Hem, en historisk roman om Åland. Hon har bland annat gjort research i kyrktornet i Jomala kyrka. 24.11.2021 kl. 09:11

LAPPO STIFT. Matti Salomäki fick 54,8 procent av de avgivna rösterna i valets andra omgång och valdes till ny biskop i Lappo stift. 23.11.2021 kl. 19:52

Coronapandemin. Jonte Wingren jobbar med smittspårning på hälsovårdscentralen i Jakobstad. 23.11.2021 kl. 09:39

coronaepidemin. De vackraste julsångerna drabbas av coronabegränsningar i Nyland och Åboland. 19.11.2021 kl. 12:00

Kyrkodagarna. Idag fick kyrkodagsdeltagarna i Mariehamn lyssna till Kent Wisti och Bo-Göran Åstrand. – När jag knäböjde vid nattvardsbordet för första gången efter en lång paus var mina kinder våta av tårar, sa biskop Bo-Göran Åstrand i sitt kyrkodagstal. 13.11.2021 kl. 14:54

Kyrkodagar. Temat för kyrkodagarna i Mariehamn är ”Fri”. Egentligen skulle kyrkodagarna äga rum ifjol – men på grund av pandemin blev samlingen liten och det blev repris i år. 12.11.2021 kl. 21:41

etiopien. Lämna landet omedelbart! Meddelandet från utrikesministeriet lämande ingen tolkningsmån. Nu är Magnus och Gunilla Riska tillbaka i Finland medan Evangeliföreningens missionärer evakuerats til Kenya. 12.11.2021 kl. 10:57

BISKOPENS PÅSKHÄLSNING. På Långfredagen får Guds närvaro i lidandet ett ansikte. Jesus Kristus är med oss då vi har det svårt. Inför hans barmhärtiga blick får vi klaga, sörja och ifrågasätta Gud. Vi behöver inte förneka en endaste av våra smärtsamma erfarenheter. 29.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. När Jaana Kettunen var barn var påsken den tråkigaste högtiden, idag är den bottenlöst sorglig och underbart glad. 28.3.2024 kl. 08:00

FÖRLÅTELSE. På påsken brukar frälsningssoldaten Annika Kuivalainen tänka på att hon fått mycket förlåtet och därför kan förlåta andra. 27.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. Vad lär de kristna värderingarna oss, som inte dagens poserande och utstuderande ledare lär oss? frågar språkforskaren och författaren Janne Saarikivi i en essä till påsk. 22.3.2024 kl. 20:00

REGNBÅGSFRÅGOR. – Församlingarna måste bemöta sexuella minoriteter och könsminoriteter rättvist. Det kan handla om småsaker, men om man påverkas av dem varje dag är de inte längre småsaker, säger Ani Iivanainen som är diakoniarbetare i Esbo svenska församling och jobbar med en bok som ska handla om hur församlingsanställda ska bemöta regnbågspersoner. 22.3.2024 kl. 16:39