– Lönen är sämre, men arbetsresan är kortare. Dagarna är varierande, eftersom kontorsarbete varvas med hembesök och nätverksmöten. Jag trivs jättebra, säger Tove Snellman.

Efter femton år i försäkringsbranschen vågade Tove Snellman klivet och blev socialarbetare

Karriärsbyte.

Nu är hon ställföreträdande hopp för dem som inte orkar hoppas, och hon är tacksammare än någonsin.

21.1.2021 kl. 10:56

Som ung, nyexaminerad socialarbetare började Tove Snellman jobba på barnsjukhuset Barnets borg.

– Det var en tuff arbetsplats för en nytutexaminerad. Barnen hade olika neurologiska sjukdomar och handikapp, och det fanns många tragiska fall. Jag var den enda socialarbetaren i ett multiprofessionellt team, och det var svårt att hävda sig när yrkesidentiteten inte ännu var så stark.

Hon jobbade där i fem år, och mot slutet fanns det kvällar då hon satt och grät på sitt rum efter arbetsdagens slut.

– Nu efteråt ser jag att jag blev utbränd.

Då tipsade en studiekompis om ett jobb på ett försäkringsbolag. Hon sökte jobbet, och fick det. Där jobbade hon i drygt femton år.

– Jag trivdes bra – särskilt med mina kolleger. Mitt arbete förändrades under åren, och jag fick nya uppgifter och mer ansvar.

Hon jobbade med personförsäkringar och riskbedömning och blev expert på sitt område. Men så småningom kom tankarna att hon ännu kunde göra något annat. Något som var meningsfullt på ett annat sätt.

Hon kunde jobba som socialarbetare igen.

– Det kändes också skrämmande: jag såg framför mig hur jag satt på mitt rum och tog emot klient efter klient. Samtidigt läste jag i tidningarna hur hemskt det var att vara socialarbetare, så hemskt att folk slutade.

Beslutet mognade. Hon började allt mer aktivt se sig om efter socialarbetarjobb och såg en annons om att Helsingfors stad sökte en socialarbetare till enheten för familjesocialarbete.

– Jag sökte jobbet och blev genast kallad till intervju. Efter intervjun sa min chef: När kan du börja? Jag blev förskräckt! Var bristen på socialarbetare så skriande?

Tove Snellman är född och uppvuxen i södra Haga i Helsingfors, bor i Vanda. Lucas Snellman och döttrarna Victoria och Isabella är hennes familj.




Svårt att inte kunna

Hon bad om betänketid, men tackade sedan ja.

– Det är nu eller aldrig, tänkte jag. Jag måste våga.

Idag har det gått snart två år sedan beslutet, och med facit på hand är hon glad att hon vågade.

– Lönen är sämre, men arbetsresan är kortare. Dagarna är varierande, eftersom kontorsarbete varvas med hembesök och nätverksmöten. Jag trivs jättebra.

Hennes arbete handlar om att stöda barn och familjer som kämpar med olika utmaningar. Det kan till exempel vara barn med neuropsykiatriska diagnoser. De kanske har ADHD, och det har kanske föräldrarna också. Tillsammans med familjen sitter hon och funderar på hur deras liv kunde bli lättare. Kanske de behöver en familjearbetare som gör hembesök? En stödperson, eller en stödfamilj?

– Visst är det resursbrist, och visst skulle jag gärna ha färre klienter. Men jag har lärt mig att tiden ändå aldrig kommer att räcka till, resurserna kommer aldrig att räcka till. Jag måste bara göra så gott jag kan.

Och ibland ser hon de små miraklen: svåra fall som tar en positiv vändning. Ett innerligt tack för något som hon gjort bra.

– Jag tycker att det är väldigt intressant att prata med människor och höra dem berätta om sina liv. Jag vill också hjälpa, jag vill få till stånd en förbättring.

I början var det svårt att inte kunna någonting. På sitt gamla jobb var hon experten: den som andra ringde till när de inte visste vad de skulle göra. Nu var hon själv den som hela tiden behövde hjälp.

– Det är nästan outhärdligt att vara den som ingenting kan! Men med åldern har jag också lärt mig att medge att jag inte kan. Jag kan sitta med på ett möte och vara den människan som borde ha svaren, och ändå tvingas säga: Jag vet faktiskt inte, jag måste ta reda på.

Har lärt sig tacksamhet

Det svåraste i arbetet är att försöka hjälpa familjer där föräldrarna inte försöker själva; för att de inte bryr sig, eller helt enkelt inte orkar.

– Det är ju barnen som är mina klienter och det känns svårt att inte kunna få till stånd en förändring till det bättre i deras liv.

Vissa processer är så långsamma att hon nästan tappar tålamodet. Varför går det så långsamt? Varför blir familjens situation inte bättre?

– Det är tungt att hjälpa föräldrar som gett upp. Det är kanske en person som inte har jobb, som mår psykiskt dåligt och som förlorat hoppet om att något någonsin ska bli bättre. Hen är van vid att bli besviken och vad jag än föreslår säger hen: Det är ingen idé, det är för svårt, det blir ändå inte bättre.

Det är tungt att hoppas åt den andra, men ändå vill hon inte ge upp sitt eget hopp.

– Det gäller att fortsätta försöka, orka bära förälderns misströstan och inge hopp om förändring.

Arbetet tar aldrig slut, och hon kunde sitta med det sent varje kväll, men det gör hon inte.

– Jag har min familj, och jag behöver mitt privatliv.

Jobbet som socialarbetare har lärt henne tacksamhet.

– Jag värdesätter min egen familj på ett helt annat sätt än tidigare. Allt det där vardagstjafset – Ät upp maten! Har du klätt på dig ordentligt? – det är ingenting jämfört med de problem mina klienter kämpar med. Jag har en man som jag älskar och två friska barn, och jag har lärt mig att uppskatta det lilla.

Text och foto: Sofia Torvalds


sverige. Efter att ha mottagit kritik har Växjö stiftsstyrelses arbetsutskott nu föreslagit att den planerade studieresan till Rom i stället ska gå till Finland. Dessutom har de beslutat att avstå från att flyga, skriver svenska Kyrkans tidning. 23.4.2024 kl. 12:46

BISKOPSMÖTET. Bikt på webben, välsignelse med olja och tydligare förbön vid konfirmation kan det bli i kyrkohandboken. Det föreslås också bli mer formuleringar om barnfostran, livsmognad tillsammans, kropp och sexualitet när man gifter sig. Temana är många i förarbetet till en ny kyrkohandbok för kyrkan. 19.4.2024 kl. 09:34

KRAVKULTUREN. Den danska folkhögskolläraren och teologen Christian Hjortkjaer skrev en bok om hur det är att växa upp i ett samhälle där vi får höra: ”Just do it.” 17.4.2024 kl. 15:24

BERÄTTARKONST. Berättarkonstnären och musikern Lina Teirs livsåskådning hör ihop med glädje, inspiration och livsmening. 17.4.2024 kl. 15:05

profilen. Prästen Sirpa Tolppanen har precis landat i Vanda där hon ska bygga upp en helt ny gemenskap – från grunden. 16.4.2024 kl. 15:34

Helsingfors. Beni Karjalainen vet hur det är att vara ensam, men också hur det går att komma ur ensamheten. Årets Gemensamt ansvar-kampanj samlar in pengar för att motarbeta ungas ensamhet. 12.4.2024 kl. 18:56

HJÄLPLEDARE. Sommarjobb eller frivilligkul? Kyrkpressen tittade på vad hjälpledarna får betalt på sommarens konfirmandläger, där de har en viktig roll. På Åland har församlingarna en arvodeskultur som sticker ut. 19.4.2024 kl. 15:53

SOMMARREPRISEN 2024. I Borgå stift är det på sina håll allvarlig brist på präster. Det som förr ofta blev ett livslångt kall är i dag ett yrke där många slutar och gör någonting annat. Forskningen antyder varför. 25.7.2024 kl. 10:00

kyrkoherdeval. Exceptionellt, jag tror inte det hänt förr i Borgå stift, säger biskop Bo-Göran Åstrand om det oavgjorda kyrkoherdevalet i Petrus församling i Helsingfors. Senast i maj blir det domkapitlet som fattar beslut om vem som blir kyrkoherde. 4.4.2024 kl. 09:56

kyrkoherdeval. Kyrkoherdevalet i Petrus församling oavgjort efter ett långt möte – församlingsrådets röster föll lika, 6/6. 3.4.2024 kl. 21:54

litteratur. Då Rosanna Fellman var barn såg hon jämnåriga laestadianer få skit för sin tro. Samtidigt bad hon Gud om att inte längre behöva bli mobbad. I dag är hon motvilligt troende och aktuell med en ny bok. 3.4.2024 kl. 10:59

profilen. Ida-Maria Björkqvist lämnade drömjobbet som journalist för att på heltid fundera på hur man ska locka personer under femtio till en kristen samling. 2.4.2024 kl. 10:00

sorg. De har bearbetat varsin sorg. Monica Björkell har sörjt sitt drömbarn, Susann Stenberg mamman som valde att lämna sitt liv och sina barn. – Om vi inte jobbar med vår sorg ligger den därunder och äter upp våra batterier. 1.4.2024 kl. 19:30

PÅSKDAGEN. Påsksöndagens glädje kör förbi långfredagens sorg för pingstvännen Johan Byggningsbacka. – Glädjen har tagit över. 31.3.2024 kl. 08:00

BISKOPENS PÅSKHÄLSNING. På Långfredagen får Guds närvaro i lidandet ett ansikte. Jesus Kristus är med oss då vi har det svårt. Inför hans barmhärtiga blick får vi klaga, sörja och ifrågasätta Gud. Vi behöver inte förneka en endaste av våra smärtsamma erfarenheter. 29.3.2024 kl. 08:00

KORSHOLMS SVENSKA FÖRSAMLING. Kyrkoherde Mats Björklund var den enda sökande till kaplanstjänsten i Korsholms svenska församling. 6.6.2025 kl. 13:58

musik. Som barn ritade operasångerskan Monica Groop i psalmboken medan mamman Astrid Riska spelade orgel i Berghälls kyrka. – Hon har varit min lärare och min Alma mater. Jag har henne att tacka för hela min karriär. 5.6.2025 kl. 19:46

SAMKÖNAD VIGSEL. Biskopsmötet ger nu i praktiken grönt ljus för samkönade vigslar i kyrkan – trots att kyrkomötet säger nej. Bara åtta av tio biskopar står bakom den "pastorala anvisningen" om saken. 5.6.2025 kl. 11:18

pingstkyrkan. Världspingstkonferensen med 6 000 gäster från 97 länder möts i Helsingfors under pingstveckan. 4.6.2025 kl. 14:36

FÖRSAMLINGSLIV. Då Pedersöre församlings manskör samlas till övning pratar de väder, vind och världsförbättring över laxsmörgåsen i pausen. Men då de sjunger är det allvar. – Det är inte alltid så lätt för karlar att prata om tro, men sjunga går bra, säger Henrik Östman. 2.6.2025 kl. 16:37