Jag älskar hösten. Så där i stort i alla fall. Inte då jag måste ut i regnet eller stormen men så där annars. Alla underbara färger när naturen förbereder sej för vintern. Löven blir röda och granna och himlen kan skimra i en massa olika nyanser. När solen ännu skiner över trädtopparna och lyser upp markens lövmatta. Men också då jag får kura ihop på soffan med en sprakande brasa och lyssna till stormens vinande utanför husknuten. Då jag får tända ljusen för att jaga bort mörkret och njuta av en bra film eller bok.
Jesus säger: jag är världens ljus. Att tända ett ljus i höstmörkret ger oss värme och hopp. Varje gång jag tänder ljus ger också en eftertanke; jag kan vara ett ljus för någon genom att sprida värme och hopp i mörkret, också mina vänner kan vara ett ljus för mig då jag behöver det. I dessa tider av fysisk distansering kan hoppet och ljuset ibland fladdra till, det kan kännas som om de håller på att slockna. Då jag försöker koncentrera mig på lågan kanske den flämtar till och försvinner och så plötsligt är den tillbaka, större och klarare igen. Snart ser jag flera ljusglimtar i mörkret och så står jag där. Omgiven av ljusglimtar som brinner starka och klara.
Att ta vara på dessa ljusglimtar i livet, våra vänner och glädjeämnen, att läsa en bra bok då stormen ryter bakom fönstren, dricka kaffe med en vän eller videosamtala med någon gör kanske oss själva till en ljusglimt för någon annan. Att kunna sitta tyst med någon och bara njuta av tystnaden, utan att känna att man behöver säga något, då hålls lågan fladdrande, klar och stark. Trots att mörkret sänker sej utanför kan hösten vara en ljus och hoppfull tid. Jag tänder ljus för alla dem jag tycker om (och inte tycker om).
