Ellen Strömberg, författaren och Augustprisvinnaren från Jakobstad, har en färsk livskris i bagaget. I fjol tilldelas hon Augustpriset. Det var en tydlig höjdpunkt i hennes karriär, men en bjärt kontrast till hennes privatliv.
– Jag hade en ganska typisk utmattning. Min livskris handlade inte så mycket om vad jag ska göra med mitt liv, utan mer om hur jag ska orka och hinna med allt. Samtidigt fanns det jobbiga faktorer i mitt privatliv som jag inte kunde eller ville prata om.
– Det blev ett sådant mindfuck, att stå på toppen och säga ”vad kul” samtidigt som jag bara kände ”hjälp”.
Ibland har jobbet blivit en tillflyktsort då resten av livet varit svårt att handskas med. I vintras kom Ellen till en punkt där hon behövde ställa in allt i några veckor. Hon började gå i terapi och insåg att hon behövde förändra något för att orka med tillvaron.
– Men det är så jobbigt att behöva ändra på saker. Att se mig själv i spegeln och fundera över vilka mönster jag upprepar och var det barkar av.
Just nu säger hon sig ändå må bra, men konstaterar att det är lite väl tidigt att utvärdera något. Den senaste tiden har hon försökt skapa en fritid där det finns ork kvar till något annat än att ligga och scrolla då skymningen faller. Hon har börjat göra nya saker, varav två är att styrketräna och att tacka nej till en del förfrågningar.
– Det är läskigt, för man är ju rädd att folk ska sluta fråga eller att någon ska bli arg. Men någon blir ju sällan det. Jag tror att det är något med att jag landat mitt drömyrke. Jag har varit så rädd för att förstöra något att jag hållit fascistisk ordning på mig själv.
”De ska inte kunna ta mig på att jag inte har älskat”
Just nu är Ellen Strömberg aktuell med sin femte bok: Bli utan. Det är en berättelse om det närmast maniska som griper tag i de flesta som någonsin jagat ett plus på ett graviditetstest. Det är en berättelse om att vara så trött på sig själv att man stöter bort dem som är en närmast, men också om att greppa efter halmstrån. Om att till och med be, fastän man föraktar sig själv för det.
Romanen inleds med några strofer ur den svenska folkmusikartisten Sara Parkmans låt Eros, Agape, Philia:
Å, på min grav ska det stå:
Som hon har längtat
På min grav ska det stå:
Som hon har älskat
– Jag tycker inte att man behöver ha ett budskap i vad man skriver, men nog någon slags grundtanke. Jag tycker väldigt mycket om de här raderna kring att de inte ska kunna ta mig på att jag inte har försökt. Att de inte ska kunna ta mig på att jag inte har älskat.
I februari gick Ellen Strömberg på Sara Parkmans spelning i Luleå. Hon grät sig genom hela konserten. Att tårarna rann hade att göra med utmattningen som hon var djupt inne i just då, men också med något annat. Det var något i hur Sara Parkman använde publiken. Det var en snudd på andlig upplevelse.
– Jag tycker hemskt mycket om hur hon använder sig av beståndsdelar i sitt liv som resonerar i beståndsdelarna i mitt liv. Hon är ju väldigt uttalat vänsterpolitisk. Det är något som jag sympatiserar med.
– Sen är hennes pappa präst, och det är kanske lite annorlunda för min familj är inte speciellt religiös. Men jag har ändå vuxit upp med religionen ganska nära inpå.
Vill inte bli en frontfigur
Den röda tråden i Bli utan är att inte kunna få barn. Det var inte en bok som Ellen tänkt skriva, det bara blev så.
– Jag är ju själv en kvinna i den åldern utan barn. Det är klart att det här är saker jag själv funderat på. I något skede av livet tvingas man som kvinna att ta ett beslut eller att låta livet ta det beslutet åt en.
Men Bli utan är ingen självbiografi, det är inte autofiktion.
”I något skede av livet tvingas man som kvinna att ta ett beslut eller att låta livet ta det beslutet åt en.”
– Jag är rädd att folk ska tänka att det här är en bok om min kamp för att bli gravid, för jag känner mig inte bekväm i att föra de ofrivilligt barnlösas talan.
Ofrivillig barnlöshet är en kamp hon inte vill göra anspråk på att ha utkämpat i samma mån som många andra.
– Samtidigt kan jag inte låtsas att det inte alls handlar om mig då Bli utan handlar om en författare som är 30-plus och inte har barn. Det är klart att det inte är en slump.
– Men jag skulle säga att det handlar lika mycket om att jag har dålig fantasi som om att det handlar om mig.
Att söka och skämmas
I en scen av Bli utan ber huvudpersonen Frida:
”Jag bad om förlåtelse för allt jag nånsin gjort och erkände mina misstag, jag bad om fertilitet och styrka att orka. Jag skulle inte vara otålig, jag skulle inte begära mer än vad som kunde avvaras för just mig. Jag skulle aldrig glömma att vara tacksam och jag skulle göra mitt bästa för att återgälda den ynnest som hade givits mig. Om jag bara fick mitt barn, skulle jag aldrig mer be om nåt.”
Följande morgon skäms hon för sin bön och lovar sig själv att sluta med sånt trams.
Kan du själv känna igen dig i det här? Att söka för att sedan förakta sökandet.
– Verkligen. Men jag försöker att inte vara riktigt lika svartvit i mitt tänkande som Frida är.
Ellen Strömberg är uppvuxen i Larsmo. Hon tycker att det är onödigt dramatiskt att kalla Larsmo för ett polariserat samhälle, men att växa upp på en plats där tro och religion i någon mån är en maktfaktor har präglat henne.
– Om man själv inte hör till den falangen så hamnar man på något vis att välja sida. Jag har många gånger funderat på om jag skulle ha lättare att ta till mig allt ovetenskapligt om jag var uppvuxen på en annan plats. På ett sätt valde jag det andra diket för länge sen, även om jag nu känner att jag står mitt på vägen och vacklar. Men jag har ett inneboende ”vad är det här nu då?” i mig.
I dag har hon svårare att omfatta new age och självhjälp än folkkyrkan.
– Jag är mycket mer skeptisk till ”älska dig själv i tio steg” än att be en bön. Det är något med att man inte kommer undan det. Hur lite man än tror så tror jag att de flesta någon gång hamnar i en situation där man försöker be för något. Jag säger inte att det är ett bevis på något, men man kanske inte ska fördöma det heller utan låta det vara något, en del av en.
För omkring tio år sedan skrev hon ut sig ur kyrkan. Hon har funderat på att skriva in sig igen men tröskeln känns fortfarande lite för hög, särskilt i Österbotten.
– Det finns ganska mycket jag inte riktigt kan skriva under. Men det kanske man inte behöver göra heller. Jag hade en diskussion med en kristen kompis i somras om vad man ska begära att kyrkan kompromissar med och vad ska man själv ska kunna kompromissa med. Jag har inte riktigt hittat den lösningen ännu.
”Agnostiker är väl precis vad man kallar sådana som mig. Men det är väl så att också fan blir gammal. Jag tycker att jag mjuknar inför det för varje år.”
På frågan om vad hon har för livsåskådning svarar hon:
– Jag vet inte. Jag tycker att det är ganska skönt att ha något att rikta sin tacksamhet mot och jag har också väldigt svårt att landa i tanken på att man aldrig mer skulle träffa de som dött. Jag har svårt att tro att det skulle vara så enkelt.
– Agnostiker är väl precis vad man kallar sådana som mig. Men det är väl så att också fan blir gammal. Jag tycker att jag mjuknar inför det för varje år.
Det finns element av tro och kyrklig gemenskap som hon tycker mycket om. Samtidigt har hon svårt för hur vissa människor och grupper inom kyrkan tolkar Bibeln och behandlar sina medmänniskor.
Hon konstaterar samtidigt att hon inte kan förvänta sig att någon annan ska ändra sina åsikter om hon inte själv är villig att göra det. Hon betonar att hon tror på människomöten. Att vi måste bli bättre på att decentralisera oss själva i en tid då många av oss är mest intresserade av vår egen navel.
– Men jag sätter mig inte själv ner och pratar med människor som tänker helt annorlunda än mig särskilt ofta. Det är svårt att erbjuda öppensinne, men man måste ju göra det. Och det suger.
Ellen Strömberg
Bor i Jakobstad tillsammans med maken Pär samt katterna Sylvi och Viola. Växte upp i Larsmo.
Är aktuell med sin femte bok vid namn Bli utan.
Har börjat styrketräna och gillar det. Det är explosivt och kräver inte så mycket tankeverksamhet.
Tilldelades Augustpriset 2022 i kategorin Årets svenska barn och ungdomsbok med Vi ska ju bara cykla förbi.
