Under de senaste månaderna har coronapandemin påverkat oss alla. Den så tryggt invanda vardagen har i mångt och mycket förändrats. Det som vi trodde alltid skulle fungera visade sig vara skörare än vad vi trott och vi har också blivit begränsade i vårt resande.
Jag och min fru Nina hade bestämt oss för att sälja vår kära båt och gå vidare för att så småningom eventuellt köpa en större. Vi hade också en resa till Sardinien inbokad och såg fram emot den men coronan satte stopp. Idag är vi glada att ingen köpte båten och skulle någon vara intresserad så skulle de få betala riktigt ordentligt för att vi skulle släppa den.
Sommaren blev mer hemesterlik än ursprungstanken och vi har besökt många öar i den lokala skärgården, med naturupplevelser, god mat och gemenskap i fokus. Vi har också fått möjlighet att ge vårt hem och gården omsorg, men framför allt så har vi haft mer tid att fundera och samtala både ytligt och djupt.
Ett samtalsämne som berörts många gånger är kulturer. När vi hör ordet kultur så tänker vi ofta på stora kulturkrockar. Men kulturer är mer utbredda än så och vi har dem i mindre sammanhang som våra olika kyrkor, på arbetsplatserna, i kompisgängen och också hemma. Ofta är kulturerna så invanda att vi inte ens tänker på dem. Men jag tror att vi behöver uppmärksamma dem. Jag är född i Sverige och flyttade till Österbotten 2005 så jag har erfarenheter av att skillnaderna i kultur kan vara stora även om man talar samma språk, delar stora delar av historien och har samma tro.
Ända sen jag var liten har jag fått lära mig att man ska ta av sig mössan, speciellt viktigt var det i kyrkan. När jag besökte västra muren i Jerusalem blev det en konflikt i sinnet för där fick man inte närma sig muren utan att täcka huvudet och det var av samma orsak som vi här måste ta av oss mössan.
Detta har fått mig att se att den invanda kulturen är starkare och viktigare än något annat. Många lägger sin trygghet i den invanda kulturen med den följd att de känner sig otrygga om någon sticker ut från mönstret. En annan sak som jag iakttagit är att de som är trygga i sin personlighet och i sin tro har lättare att acceptera och samexistera med andra som inte tycker och tänker som dem i allt.
I mitt arbete med ungdomarna lägger jag därför tonvikten på att alla ska förstå att oavsett vem de är, vad de tycker om sig själv, vad de sysslar med så är de älskade till 100 %. Förstår vi att Gud accepterar och älskar oss med alla våra fel och brister och så är det enklare att ha samma synsätt mot sina medmänniskor och det blir också lättare att ta itu med sina problem om man förstår att ens frälsning och evighetsvärde är oberoende av ens egna prestationer utan att det bara är av nåd.
