När Simone Öhman tog en paus i sina klasslärarstudier kom hon till Kristinestads svenska församling.
– Jag har varit en del i dagklubben – och sysslat med kreativa uppgifter och utmaningar, beskriver hon sitt arbete.
Hon har sytt julrekvisita, gjort pyssel, producerat videor. När barngrupperna fick ta paus på grund av coronapandemin har fokus legat mer på det kreativa.
– Stina kom en dag och sa: Vi skulle behöva stora dockor då vi berättar bibelberättelser i kyrkan. Skulle du kunna tänka dig att göra dem?
Församlingens ledande barnledare Christina (Stina) Caldén-Back och ungdomsarbetsledare Jeanette Ribacka-Berg låg bakom idén. Församlingen hade redan några dockor, men de tyckte de var så små att de inte syntes ordentligt.
– De hade en idé om att vi skulle göra basen av Pringles-rör och några plastkoner som de hade fått. Jag fick experimentera fritt och använda mig av allt jag kunde tänkas hitta i materialskåpen.
"Det är många olika moment. Ansiktet görs av gamla strumpbyxor, ögonen av tygrester, munnen målar jag och armarna har en ståltrådsstomme så att de ska gå att böja och ändra position på dem. Sedan ritar och syr jag kläder och skapar personliga frisyrer åt dockorna."
Även om just dockprojektet var en ny erfarenhet beskriver sig Simone Öhman som en kreativ person, hon tycker om att pyssla och handarbeta.
– Oavsett var jag jobbar är det som att jag drar till mig lite sådana uppgifter. Det har varit väldigt roligt.
– Det är många olika moment. Ansiktet görs av gamla strumpbyxor, ögonen av tygrester, munnen målar jag och armarna har en ståltrådsstomme så att de ska gå att böja och ändra position på dem. Sedan ritar och syr jag kläder och skapar personliga frisyrer åt dockorna.
Hennes tips för den som blir inspirerad är: Kolla Pinterest, idea med någon, kolla materialskåpen. Och återbruka! Många gånger kan man återanvända sådant som annars skulle hamnat i återvinningen. Bara fantasin sätter gränser för skapandet.
Simone brukar få höra: ”Oj, hur kan du göra sånt där, jag skulle aldrig”. Själv väljer hon inställningen: våga prova! Ofta ser saker mer avancerade ut än vad de faktiskt är.
– Så sätter man sig ner och kliar sig lite i huvudet och blir lite frustrerad – vad har jag egentligen gett mig in på? – men sen blir det nog bra i slutändan, bara man låter processen ha sin gång.
Dockorna illustrerar olika personer i Bibeln och tanken är också att en docka ska kunna spela flera roller.
Dockorna lär också få en roll i Kristinestads traditionella levande julkalender, där olika fönster i staden förvandlas till kalenderluckor. (Men vad som kommer finnas i den luckan ska vi inte avslöja här.)
Foto: Jeanette Ribacka-Berg
Rätt plats att vara
Församlingens barnverksamhet var ganska ny för Simone Öhman när hon började jobba i Kristinestad. Hon växte upp utanför Stockholm och flyttade i skolåldern till Lappfjärd, som är hennes mammas hemtrakt.
– Man märker att det är en annan sammanhållning i en mindre kommun. Fler barn deltar i de aktiviteter och klubbar som ordnas.
Att det är hennes grej att jobba med barn har tiden i församlingen bekräftat. Men den här arbetserfarenheten har även gett henne nya insikter.
– Det blir lätt att man tänker: jag vill jobba som klasslärare, det är det jag ska göra i resten av mitt liv. Men man märker ju att det finns så många andra inriktningar eller arbetsplatser. Jag tycker att Stinas jobb och det jag gör nu är väldigt roligt. Det är något jag kunde tänka mig att jobba med även i framtiden.
Hon är tacksam och tycker hon haft tur som på vägen till att återuppta studierna får vara just här.
– Det är nog rätt plats att vara på, både med personerna och arbetsuppgifterna. Hela atmosfären är väldigt välkomnande och varm.
