Romarna är ute efter oss så det får inte finnas något som avslöjar oss som kristna, vi skriver inte ner något utan minns allt, vi berättar inget för andra än dem som vi är förtrogna med.
En del av konfirmandgruppen får lära sig fem saker som Jesus gjorde, en annan del av gruppen memorerar fem saker som Jesus sa till oss. En del av gruppen får i uppgift att lära sig några sånger. Någon går ut och letar efter en trygg plats där vi kan fira vår gudstjänst.
Hjälpledare agerar romare och har som uppgift att luska reda på var och när mötet sker. Det här är en lek, men när vi samlas på en vind, i en glänta i skogen eller ett i båthus blir det allvar.
Sällan är vittnesbörden om Jesus Kristus så äkta som när en 15-åring delar med sig av vad hen minns, eller när vi sjunger de sånger som vi kan utantill. Det känns som att sätta sig vid ett måltidsbord där vi alla berättar vår berättelse om vår Frälsare.
Några gånger har jag valt att också fira nattvard. Då läser jag instiftelseorden i den enklaste formen utan papper, sedan har vi delat sakramentet tillsammans, riktigt bröd och riktigt vin. Riktigt liv. Varje gång har det varit något alldeles unikt att se hur nattvarden blir verklig i dessa unga människors liv.
Under coronavåren var det många som längtade efter nattvardens gemenskap, att på ett fysiskt sätt påminnas om trons stora mysterium. När vi kunde mötas kring nattvarden igen den 7 juni var det något alldeles speciellt som vi var med om. Trots handsprit och säkerhetsavstånd i kön till nattvardsbordet var det som om många återupptäckte heligheten i stunden. Aldrig har det känts så speciellt att få påminna medkristna om vad vi tar emot.
Också nästa söndag har du en möjlighet att bli påmind om hur mycket Gud älskar dig när han är färdig att offra Jesus för din skull. Välkommen!
P.S Kyrkor är underbart svala i sommarhettan, bra för djupt funderande.
