»Jag avundades deras förmåga att gå in i ett rum och genast känna sig välkomna.« Sofia Torvalds

Mörkret som finns i ditt bröst

avund.

Vi skäms över vår avund, men alla är vi avundsjuka. Avund kan göra oss bittra, men den kan också sporra oss. Säg mig vad du avundas så ska jag säga dig vad du längtar efter.

18.7.2020 kl. 19:00

Avund är en känsla som uppstår när en person saknar någon annans överlägsna egenskap, prestation eller innehav, och antingen önskar sig det eller önskar att den andra personen inte hade det. (Wikipedia)

Avund har av otaliga skribenter definierats som den mest nedslående av alla de sju dödssynderna: en synd som inte är rolig alls, någonsin. Inte ett uns njutning har jag någonsin utvunnit ur en endaste stund av avund i mitt liv.

Jag hade aldrig tänkt på att jag skulle ha något särskilt stort problem med avund eller missunnsamhet. Det krävdes ett test för det.

Jag fyllde i ett frågeformulär hos den psykiater som skulle avgöra om jag skulle få terapi för min ångest, och när formuläret var ifyllt ögnade han igenom det, höjde sin klara blick mot mig och frågade: Känner du dig ofta avundsjuk?

Jag minns inte exakt vad jag svarade, men jag tror att jag sa ”ja”, om än följt av ett ”men”.


När det gäller avund finns det åtminstone många att identifiera sig med. Bibeln är full med avundshistorier. Vi har Kain och Abel. Lea och Rakel. Jakobs söner som gnisslade tänder över att Josef var den utvalda favoriten. Vi har, givetvis, den äldre brodern i berättelsen om den förlorade sonen.

Och vi har de avundsjuka i sagorna: Askungens elaka styvsystrar, Snövits styvmor, den nästvackraste. Först som vuxen har jag insett hur frustrerande Askungens uppenbarelse måste ha varit för dem som växte upp med henne: en person med Miss Universums kropp och heliga Franciskus själ i samma hus. Vem skulle inte bära agg mot en som vunnit en sådan jackpot i det genetiska lotteriet?


"Vem skulle inte bära agg mot en som vunnit en sådan jackpot i det genetiska lotteriet?"

Vi avundas den kärlek någon annan har. Vi avundas att de är utvalda, någons ögonsten. Avunden föds i jämförelsen, när vi upplever oss vara i underläge, när vi känner oss kränkta och åsidosatta.

Som jag minns det blev jag avundsjuk i tonåren, för det var först då jag började känna att något fattades mig.

Jag kände mig klumpig, blyg, hopplös och malplacerad i livet – jämfört med andra jämnåriga då. Jag avundades deras vackra, solbrända ansikten och strålande leenden (själv hade jag tandställning) och deras svallande hår (själv såg jag ut som en tofsmes) och deras söta små näsor. Jag avundades deras seglingsberättelser och moonboots och deras förmåga att åka slalom utan att falla och vara livrädda.

Allra mest avundades jag deras förmåga att gå in i ett rum och genast känna sig välkomna.

Avund kan binda oss i bitterhet, men den kan också sporra oss. Jag bestämde mig för att börja öva på det där med att komma in i ett rum och inte tänka på vad andra tänker om mig. Så jag blev bättre på det. Jag blev så bra att den avunden bleknade, bara för att ibland flamma upp i någon situation som fick mig att känna mig ovälkommen.

Säg mig vad som väcker din avund så ska jag säga dig på vilket livsområde du har ambitioner att nå lite längre.

Sådant jag nästan helt slutat känna avund över: Människors förmåga till small talk. Människors fina hem. Människors fina matlagning. Människors skönhet.

Saker jag fortfarande känner avund över: Välklädda människor. Människor som ger ut fina böcker och får fina recensioner. Människor som får beröm för sin godhet och medkänsla och vishet.

Jag tror att de flesta av oss, ju äldre vi blir, blir mindre benägna att vilja byta liv med någon annan. Vi lär oss att det finns djupa sprickor bakom polerade ytor och stor smärta bakom bländande leenden. Jag har lärt mig att tala om min egen smärta och jag har börjat förvänta mig att andra ska tala om sin, och det är den bästa medicinen mot avund.

Ju bättre du känner en människa, desto mindre benägen är du att avundas henne. När ni kommer varandra nära ser ni varandra så klart: två stackars kryp, kämpande under bördan att leva ett gott liv. Det blir uppenbart att ni gör klokast i att hålla varandra i handen.

Men ändå finns sådant som får smärtan i bröstet att vakna. Jag kan avundas andra deras förmåga till glädje. Jag, som ofta är tung-sint, kan känna gnagande avund över andras förmåga att stanna upp och se på blommor och grässtrån och solglimtar.

Jag avundas andras förnöjsamhet.

Jag, som så ofta är rastlös, avundas andras lugn.


"Men jag avundas också andras prestationer. Jag, som lever på att skriva, avundas dem som skriver bättre. Jag avundas dem som når större framgångar med sitt skrivande."

Men jag avundas också andras prestationer. Jag, som lever på att skriva, avundas dem som skriver bättre. Jag avundas dem som når större framgångar med sitt skrivande.

Det här är naturligt. Vår avund fyller oss med skam men den sporrar oss också. Allra mest avundsjuka är vi på dem som står oss nära: dem vars liv vi följer med, dem vi känner, dem som gör ungefär samma sak som vi och klarar sig ungefär som vi men som är lite yngre, lite snabbare, lite vackrare, lite gladare och lite mer uppmärksammade.

De som kunde vara vi, men som ändå är lite mer.

En av mina vänner sa att så fort hon känner avund väljer hon att välsigna. Hon har känslan, men hon kanaliserar den i en handling som förminskar den.

Jag är inte så bra på det än, men jag övar. Jag har gillat så många härliga sommarstugor på Facebook nu (jag skulle vilja ha en stuga) att det lilla stråket av avund nästan förvandlats till en varm känsla av medmänsklig kärlek.

Känslor är så stora att de kan fylla en med mörker och desperation. Avunden, har jag märkt, trivs i mörka rum. Den lever upp när man lägger sig på en obäddad säng, uppfylld av uppgivenhet och rädsla. I det rummet blir man lätt bitter, men också handlingsförlamad.

Den sporrande avunden däremot, den får oss att jogga, skriva bättre böcker och städa bort skit ur våra liv.

Om du påstår att du inte är avundsjuk tror jag antingen att du ljuger eller att du är den lyckligaste människan på jorden. Men vår avund är okej, för den berättar något om vår längtan.

Det är möjligt att vi kan göra något åt den.

Vår uppgift är att älska att det går bra för våra vänner och släktingar. Att säga ”tack Gud, vad underbart!” när folk vi känner når framgång i livet och får hundratals gillanden på Facebook eller Instagram.

Vår uppgift är att krypa fram ur vårt mörka rum och dra ut skiten ur vår själ, att titta på den och säga: ”Det här finns också i mig, fy vilken luktande sörja, jag vräker den ur mig och lägger den i solen så alla ser den, kanske lukten försvinner småningom.”

Att medge vår ynklighet, våra futtiga tankar, vår osvikliga förmåga att missunna andra deras framgång och begåvning, vår ledsenhet över allt det som gick oss förbi. Kanske till och med säga: ”Jag avundas dig. Men jag önskar ändå att det ska gå dig väl.”

Text: Sofia Torvalds 



Kyrkans ungdoms sommarläger i Pieksämäki samlade dryga 800 deltagare. Men för att göra ett läger möjligt krävs det en massiv insats av frivilliga. Frivilliga som med ett leende på läpparna ställer upp bakom kulisserna. 1.8.2013 kl. 15:01

Sedan ett halvt sekel tillbaka har Svenska Lutherska Evangeliföreningen skickat ut missionärer till Afrika. Men missionsverksamheten handlar inte längre bara om evangelisering och undervisning. 2.8.2013 kl. 10:45

I kölvattnet av inrikesminister Päivi Räsänens tal på folkmissionsdagarna tidigare i juli visar debatten om vem som får säga vad inga tecken på att avta. 1.8.2013 kl. 18:00

Den här kyrkan kan man läsa som en historiebok, lager för lager. Det är San Clemente som står i tur i KP:s serie om tidiga kristna kyrkor i Rom. 22.7.2013 kl. 11:55

Fem och en halv miljoner biblar och annan litteratur med kristen koppling kommer varje år ut ur tryckpressarna i St Michel Print. Tryckeriet är det enda i Norden som kan trycka och binda böcker på tunnpapper. 21.7.2013 kl. 12:00

Efter två böcker om Markusevangeliet och några försök att berätta delar av det är kaplan Boris Salo i Jakobstad redo för nästa utmaning: Han ska berätta hela evangeliet. 20.7.2013 kl. 12:00

Nästa vecka sjösätts Ingå församlings förbindelsebåt, upprustad av ett kunnigt gäng på tio frivilliga som samlats inom församlingens ”träffpunkt för gubbar”. – I en skärgårdsförsamling ska församlingen syssla med samma saker som medlemmarna, säger församlingspastor Tom Hellsten 19.7.2013 kl. 13:11

I sex månader gick journalisten Heidi Finnilä omkring med svåra fysiska symptom. Läkarna hittade inget fel på henne och hon fortsatte att jobba. Tillslut insåg hon själv att problemet var psykiskt. 19.7.2013 kl. 09:45

Frågan om var stadens store son Anders Chydenius med säkerhet är begraven är ännu obesvarad i Karleby. Med hjälp av DNA-prover ska man nu försöka få svar på frågan. 18.7.2013 kl. 12:44

Inrikesminister Päivi Räsänen upplevs som en belastning både för sin kyrka och sitt parti. Men hennes uttalanden ryms inom kyrkans läroramar och i partiet finns ingen som har axlar breda nog att ta över. 18.7.2013 kl. 09:32

Det har snart gått fyra år sedan Björn Vikström blev vigd till biskop för Borgå stift. Den 17 juli fyller han 50 år. 14.7.2013 kl. 12:00

Adoptera en grav. Den uppmaningen går nu ut till föreningarna i Karleby. Den första graven är redan adopterad. 12.7.2013 kl. 13:38

Att bli offer för en narcissist drabbar inte vem som helst men kan drabba var som helst: på jobbet, i familjen, i församlingen. Teol dr Raimo Mäkelä, pionjär i vårt land med att lyfta fram det problem som var okänt ännu på 1980-talet, förskönar inte sanningen för den som råkar ut för en narcissist: ”Du är illa ute." 12.7.2013 kl. 09:43

Han växte upp i två kulturer: den ena var livet på storgodset Tervik och den andra var livet utanför trädgården, där allmogen huserade. Av sin mor fick han i arv en kristen övertygelse som han hållit fast vid hela sitt liv. En kvinnlig teolog kom med de förlösande orden som avslutade en mångårig troskris. 11.7.2013 kl. 13:05

Kampen om de populära vigselkyrkorna är hård och bokningarna sker ofta ett år i förväg. Men ryktet om att finlandssvenska par får gå före i kön är överdrivet. 11.7.2013 kl. 10:21

SJUKHUSPRÄST. Jessica Högnabba-Akin är ny sjukhuspräst på Kvinnokliniken i Helsingfors. Hennes egna erfarenheter av sjukhus har lärt henne att inte komma med klichésvar vid svåra frågor. 15.12.2021 kl. 15:59

anpassning. Tina Westerlunds jultraditioner har förändrats många gånger om, det har också hennes liv. Sjukdomar, att bli rullstolsbunden och att flytta från ett kärt hem har krävt stor anpassningsförmåga. – Jag hoppas mina barn har sett att det går att komma igenom svårigheter. 15.12.2021 kl. 10:32

Personligt. För knappt två år var Lillemor Asplund-Haapasaari på botten av sitt liv. Då sa hennes pastor: "Gud har förlåtit dig – men det är du själv som inte har förlåtit dig". 14.12.2021 kl. 15:00

film. I höst kom den – filmatiseringen av Kjell Westös bok Den svavelgula himlen. Regissören Claes Olsson berättar hur det kom sig att just han fick det ärofyllda uppdraget att göra romanen till film. 9.12.2021 kl. 08:54

jul. Ärkebiskop emeritus John Vikström minns både barndomens härliga jular och en julandakt i Kakolafängelset, då några fångar planerat att ta ärkebiskopen som gisslan. 9.12.2021 kl. 08:35