Klaus Härö säger att han i verkligheten var mer stridslysten än filmens Stefan.

Efter döden kämpar far och son för att mötas

film.

Klaus Härös nya film är en berättelse om tiden strax efter hans mammas död. Livet efter döden är en film där han vill se på huvudpersonerna med värme.

28.2.2020 kl. 10:24

Redan när Klaus Härö var i 10–11-årsåldern visste han att han vill jobba med film.
– Film gjorde ett oerhört stort intryck på mig. Samtidigt kom det, som en skänk från ovan, en uppfinning som hette VHS. Det kändes som om världen öppnade sig.

Hans pappa hörde till generationen som vuxit upp med att klara sig på lite och sade bestämt nej till att köpa en videobandspelare.
Familjen skaffade ingen video och det blev en skola i tålamod. Film blev något eftersträvansvärt för honom.

När han var 23 år blev hans mamma sjuk i cancer. Han var studerande, kom hem på veckosluten. Han hade aldrig tidigare sett någon bli sjuk utan att bli frisk igen.
– Jag tänkte att nu är det svårt, men sedan blir det bättre. Min pappa var en finsk pessimist och drog genast slutsatsen att det här kommer att sluta dåligt. Jag var besviken på att han tog ut allt i förskott.

Ett år senare ringde hans pappa och sade: Om du vill se henne i livet ska du komma nu.
– Min pappa och jag var på olika planeter. Där jag såg fram emot ett tillfrisknande såg han fram emot det oundvikliga slutet.

Det är minnena från den närmaste tiden efter mammans död som ligger till grund för Klaus Härös nya film Livet efter döden.
– Min pappa ville bara bort, men själv ville jag minnas mamma och knyta an till min pappa.

I filmen är det Stefan och hans pappa Nisse som väljer olika sätt att hantera den första perioden av sorg. Nisse vill få begravningen ur världen så snabbt som möjligt och ger sin son i uppdrag att säga åt människor som ringer och beklagar sorgen att de inte är välkomna på begravningen. Nisses syster dyker också upp och har sin egen syn på hur saker och ting ska skötas.
– En del i filmen är förstås påhittat, men en del av det mest absurda har faktiskt hänt på riktigt.

Själv var han mera stridslysten än filmens Stefan.
– Stefan är en renodling av den sida hos mig som ville agera diplomat.

Försonades med fadern
Klaus Härö hade en dålig relation till sin pappa i tonåren.
– Jag var länge bitter på honom för att han hade attityden ”jag har klarat mig själv så du ska också klara dig själv”.

Minnena från tonåren satt kvar och när han bad sin pappa om hjälp och pappan kort svarade ”nä” väcktes ilskan i honom varje gång.
– Ilskan var som när en långtradare bromsar. Den stannar inte genast, utan på grund av tyngden fortsätter den in i väggen. Varje gång kunde jag tappa besinningen.

Stefan (Martin Paul) och Nisse (Peik Stenberg) i filmen Livet efter döden. (Foto: Citizen Jane Productions)

– Min dåvarande flickvän, nuvarande fru, fick mig att börja fundera över hur jag kan vara kristen och tala om förlåtelsen om jag inte kan förlåta min pappa.
Han bad: Gud, hjälp mig att förlåta. Länge tänkte han att han kan förlåta när pappan tar initiativet, när han medger hur svår han varit. Men den dagen kom aldrig.
– Sedan kom dagen när långtradaren bromsade utan tyngd och jag inte längre blev arg utan i stället tänkte: stackars man som nekar till gemenskap.

Han kunde tycka om och tycka synd om honom, och kravet på att han skulle förändras lättade.
– Jag försonades med min pappa – inte i den meningen att vi aldrig skulle ha grälat sedan dess, men tyngden i ilskan var borta.

Härö upplever också att när han själv började se med större empati på sin far kunde pappan ibland ge honom små glimtar av värme.
– Han kunde säga mitt i bastubadandet eller fågelskådandet: ”Jag var nog ganska hård mot dig i tonåren.”

Hans far dog för fem år sedan.
– Det var en sorg, men inte en lika stor chock som när mamma dog.
För fadern var det viktigt att man skulle klara sig själv, men i dag har Klaus Härö ett yrke där han inte får något gjort ensam.

Film lär oss empati
Filmskapandet kallar han ”sitt världsliga kall”.
– Det kunde också vara att sälja skor eller programmera datorprogram. Oavsett vad det är, är det mitt kall att göra det här för min nästa, så gott jag kan.

Det som syns offentligt – glamourösa filmpremiärer – är bara en liten del av helheten. Efter premiären är det bara att bita ihop och börja om igen.
– Det är jobb, men mitt värde finns inte där och mitt liv är inte där. Det jag lever för är nådens rike, trons rike.

Film kan enligt honom öva upp vår förmåga att känna empati.
– Den har möjligheten att visa det vi inte ser i vardagen: att andra människors problem är lika viktiga som mina.

I Livet efter döden skildrar Klaus Härö verkliga personer. Det har fått honom att fråga sig själv om han gör det på rätt sätt.
– Men jag känner mig trygg i att jag har ett försonligt förhållande till dem, att jag ser med värme på dem och deras tillkortakommanden.

Erika Rönngård



Kyrka. Kyrkpressens personal har valt att gemensamt stöda ett utvecklingsprojekt bland kvinnor i Sirinka, Etiopien och kommer att under ett års tid rapportera om projektet, till inspiration för andra arbetsplatser och enskilda. 13.4.2008 kl. 00:00

Kultur. ”Ensam andas jag trygghet ur ett urtidshjärta”, sjunger kören om Esbo domkyrka. Kyrkans 550-årsjubileum firas med kyrkokonserten Vingarnas valv, ett eko från 500-årsfestligheterna ett halvsekel tidigare. 12.4.2008 kl. 00:00

Världen. En kristen antiabortorganisation som ville annonsera på sökmotorn Google fick nej. Företagets annonspolicy tillåter inte abortsajter med religiöst innehåll. 11.4.2008 kl. 00:00

Kultur. Kvevlax har fått ett musikcafé. Mårten Streng har länge burit på visionen. 11.4.2008 kl. 00:00

Samhälle. Tammerfors fritänkare får inte adresser ur befolkningsregistret för sin direktreklam. Religion hör till den privata sfären som man inte får göra intrång på genom marknadsföring. 10.4.2008 kl. 00:00

Ledare. Då samlingspartiets ordförande Jyrki Katainen gav beskedet att Ilkka Kanerva måste lämna posten som Finlands utrikesminister var det många som drog en suck av lättnad. 10.4.2008 kl. 00:00

Sofia Torvalds. När vi flyttade för några månader sedan flyttade tv:n ut från vardagsrummet och in i sovrummet. Tanken var att inte låta den dominera över hemlivet bara för att någon i familjen fått för sig att se på den. I sovrummet försvåras tv-tittandet ytterligare av att man tvingas se på tv i en obekväm ställning: lutad mot en kall vägg, väjande för en hylla och alla packade tätt som sillar. 10.4.2008 kl. 00:00

Människa. Barbro Teirs största behållning av skribalägret i tiden var att hon lärde sig spela pidro. Än i dag undviker hon all organiserad andlighet. 10.4.2008 kl. 00:00

Kyrka. Trösklarna mellan olika religiösa rörelser ha blivit lägre, kunskaperna om kristendomens grunder och om Bibeln har blivit tunnare. Detta tillsammans med bristen på personliga erfarenheter av församlingsarbete ställer nya utmaningar på utbildningen till kyrkliga yrken. 10.4.2008 kl. 00:00

Världen. Det samlade biståndet från europeiska länder minskar visar nya OECD-siffor. 10.4.2008 kl. 00:00

Människa. – Jag vet inte vad som skulle bli kvar av mig om man tog bort min tro. Något litet och jätteosäkert tror jag. Tron är min trygghet, säger Christina Elving, 22. 9.4.2008 kl. 00:00

Insändare.  Trevligt att läsa norska kyrknyheter i Kyrkpressen! Ännu trevligare vore det om de var korrekta!  29. mars har Kyrkpressen ett uppslag om ”Norges första gatupräst”. Det är en sanning med modifikationer. Gatuprästena finns i alla stora norska städer, och de har funnits i många år.  -Men det stämmer att Oslo nu har fått en präst med ansvar för enbart ungdomar! Gatuprästerna organiseras via Kirkens Bymisjon, och de jobbar först och främst med de marginaliserade och utslagna i samhället: uteliggare, prostituerade, HIV-smittade och rusmissbrukare. De gör ett fantastiskt solidaritetsarbete och bemöter sina ”brukere” med respekt, som likvärdiga människor med integritet.    http://www.gatepresten.no/http://www.bymisjon.no/   Karin Hakalax    9.4.2008 kl. 13:56

Insändare. Trevligt att läsa norska kyrknyheter i Kyrkpressen! Ännu trevligare vore det om de var korrekta!      29. mars har Kyrkpressen ett uppslag om ”Norges första gatupräst”. Det är en sanning med modifikationer. Gatuprästena finns i alla stora norska städer, och de har funnits i många år.   Men det stämmer att Oslo nu har fått en präst med ansvar för enbart ungdomar!   Gatuprästerna organiseras via Kirkens Bymisjon, och de jobbar först och främst med de marginaliserade och utslagna i samhället: uteliggare, prostituerade, HIV-smittade och rusmissbrukare. De gör ett fantastiskt solidaritetsarbete och bemöter sina ”brukere” med respekt, som likvärdiga människor med integritet.    http://www.gatepresten.no/ http://www.bymisjon.no/         9.4.2008 kl. 00:00

Kyrka. ”Kungabarn” heter stiftets stora barnkörsstämma, som ordnas sista veckoslutet i april i Kronoby. Man räknar med fullt hus i kyrkan som har rum för tusen, inklusive småsyskon och vuxna. 9.4.2008 kl. 00:00

Kyrka. Regnen i norra Namibia har varit ovanligt rikliga i februari och april. Runt fem tusen människor har tvingats lämna sina hem då vattnet har stigit över trösklarna. 9.4.2008 kl. 00:00

flyktingar. Känslan av maktlöshet gjorde att Munsala United valde att hoppa av seriespelet i augusti. Nu fortsätter laget att utmana beslutsfattarna. 20.10.2016 kl. 01:00

Äktenskap. När den nya äktenskapslagen träder i kraft nästa år kan samkönade par få en juridiskt giltig vigsel i kyrkan. 18.10.2016 kl. 15:47

biskop. Biskop Guy Erwin är osageindian, homosexuell och kristen. – Det är lätt att gå sin väg, det svåra är att stanna och jobba för kyrkans framtid, sa han under sitt Finlandsbesök. 18.10.2016 kl. 12:00

Bok. Att ta sin konst på allvar, att försöka välja sitt liv och ibland inse att det inte går. Ylva Pereras debutroman Dödsdalsdansösen handlar om att leva i en värld som kunde vara magisk men ofta blir tragisk. – Jag tror vi alla längtar efter att misslyckas men ändå märka att det bär. 17.10.2016 kl. 13:09

Bok. Naondel är Maria Turtschaninoffs mest imponerande verk hittills, tycker Kyrkpressens recensent Sofia Torvalds. 17.10.2016 kl. 13:22