Klaus Härö säger att han i verkligheten var mer stridslysten än filmens Stefan.

Efter döden kämpar far och son för att mötas

film.

Klaus Härös nya film är en berättelse om tiden strax efter hans mammas död. Livet efter döden är en film där han vill se på huvudpersonerna med värme.

28.2.2020 kl. 10:24

Redan när Klaus Härö var i 10–11-årsåldern visste han att han vill jobba med film.
– Film gjorde ett oerhört stort intryck på mig. Samtidigt kom det, som en skänk från ovan, en uppfinning som hette VHS. Det kändes som om världen öppnade sig.

Hans pappa hörde till generationen som vuxit upp med att klara sig på lite och sade bestämt nej till att köpa en videobandspelare.
Familjen skaffade ingen video och det blev en skola i tålamod. Film blev något eftersträvansvärt för honom.

När han var 23 år blev hans mamma sjuk i cancer. Han var studerande, kom hem på veckosluten. Han hade aldrig tidigare sett någon bli sjuk utan att bli frisk igen.
– Jag tänkte att nu är det svårt, men sedan blir det bättre. Min pappa var en finsk pessimist och drog genast slutsatsen att det här kommer att sluta dåligt. Jag var besviken på att han tog ut allt i förskott.

Ett år senare ringde hans pappa och sade: Om du vill se henne i livet ska du komma nu.
– Min pappa och jag var på olika planeter. Där jag såg fram emot ett tillfrisknande såg han fram emot det oundvikliga slutet.

Det är minnena från den närmaste tiden efter mammans död som ligger till grund för Klaus Härös nya film Livet efter döden.
– Min pappa ville bara bort, men själv ville jag minnas mamma och knyta an till min pappa.

I filmen är det Stefan och hans pappa Nisse som väljer olika sätt att hantera den första perioden av sorg. Nisse vill få begravningen ur världen så snabbt som möjligt och ger sin son i uppdrag att säga åt människor som ringer och beklagar sorgen att de inte är välkomna på begravningen. Nisses syster dyker också upp och har sin egen syn på hur saker och ting ska skötas.
– En del i filmen är förstås påhittat, men en del av det mest absurda har faktiskt hänt på riktigt.

Själv var han mera stridslysten än filmens Stefan.
– Stefan är en renodling av den sida hos mig som ville agera diplomat.

Försonades med fadern
Klaus Härö hade en dålig relation till sin pappa i tonåren.
– Jag var länge bitter på honom för att han hade attityden ”jag har klarat mig själv så du ska också klara dig själv”.

Minnena från tonåren satt kvar och när han bad sin pappa om hjälp och pappan kort svarade ”nä” väcktes ilskan i honom varje gång.
– Ilskan var som när en långtradare bromsar. Den stannar inte genast, utan på grund av tyngden fortsätter den in i väggen. Varje gång kunde jag tappa besinningen.

Stefan (Martin Paul) och Nisse (Peik Stenberg) i filmen Livet efter döden. (Foto: Citizen Jane Productions)

– Min dåvarande flickvän, nuvarande fru, fick mig att börja fundera över hur jag kan vara kristen och tala om förlåtelsen om jag inte kan förlåta min pappa.
Han bad: Gud, hjälp mig att förlåta. Länge tänkte han att han kan förlåta när pappan tar initiativet, när han medger hur svår han varit. Men den dagen kom aldrig.
– Sedan kom dagen när långtradaren bromsade utan tyngd och jag inte längre blev arg utan i stället tänkte: stackars man som nekar till gemenskap.

Han kunde tycka om och tycka synd om honom, och kravet på att han skulle förändras lättade.
– Jag försonades med min pappa – inte i den meningen att vi aldrig skulle ha grälat sedan dess, men tyngden i ilskan var borta.

Härö upplever också att när han själv började se med större empati på sin far kunde pappan ibland ge honom små glimtar av värme.
– Han kunde säga mitt i bastubadandet eller fågelskådandet: ”Jag var nog ganska hård mot dig i tonåren.”

Hans far dog för fem år sedan.
– Det var en sorg, men inte en lika stor chock som när mamma dog.
För fadern var det viktigt att man skulle klara sig själv, men i dag har Klaus Härö ett yrke där han inte får något gjort ensam.

Film lär oss empati
Filmskapandet kallar han ”sitt världsliga kall”.
– Det kunde också vara att sälja skor eller programmera datorprogram. Oavsett vad det är, är det mitt kall att göra det här för min nästa, så gott jag kan.

Det som syns offentligt – glamourösa filmpremiärer – är bara en liten del av helheten. Efter premiären är det bara att bita ihop och börja om igen.
– Det är jobb, men mitt värde finns inte där och mitt liv är inte där. Det jag lever för är nådens rike, trons rike.

Film kan enligt honom öva upp vår förmåga att känna empati.
– Den har möjligheten att visa det vi inte ser i vardagen: att andra människors problem är lika viktiga som mina.

I Livet efter döden skildrar Klaus Härö verkliga personer. Det har fått honom att fråga sig själv om han gör det på rätt sätt.
– Men jag känner mig trygg i att jag har ett försonligt förhållande till dem, att jag ser med värme på dem och deras tillkortakommanden.

Erika Rönngård



Samhälle. Forumet Religionernas Samarbete i Finland uppvaktade republikens president Tarja Halonen på FN:s barnkonventionsdag. 21.11.2009 kl. 00:00

Samhälle. I dag är det en viktig dag för alla barn och unga då FN:s barnkonvention fyller 20 år. Dagen firas på olika sätt runtom i Finland genom olika tillställningar och genom att barn och vuxna ingår ”Överenskommet” – avtal. 20.11.2009 kl. 00:00

Kultur. I dag firar vi kyrkoårets sista helg, domsöndagen. Nästa söndag är kyrkans ”nyår". Hur fungerar kyrkoåret egentligen? 22.11.2009 kl. 00:00

Kultur. Sjö Sofia, doktor i religionsvetenskap, får forska för 17 000 euro. Temat är kyrka, tro och mening i modern nordisk film. 20.11.2009 kl. 00:00

Kultur. Den enda svenska sammansättningen bland Finska Missionssällskapets körer, Borgå stifts egen Furaha, firar 35 år på lördag. 20.11.2009 kl. 00:00

Kyrka. Barnombudsmannen Maria Kaisa Aula tycker att kyrkan blivit vägvisare såväl i det finska samhället som internationellt. 19.11.2009 kl. 00:00

Människa. Seppo Häkkinen, biskopen i Sankt Michels stift, överväger att ställa sig till förfogande i ärkebiskopsvalet. 18.11.2009 kl. 00:00

Ledare. I mars för tio år sedan publicerade biskoparna ett gemensamt uttalande under rubriken ”Att dela med sig av det goda”. 19.11.2009 kl. 00:00

Stig Kankkonen. Ett vanligt talesätt är att säga att det är jämna plågor. Men mina erfarenheter säger att det inte alls är så. Egentligen är det tvärtom. 19.11.2009 kl. 00:00

Kultur. Fräls hårdrockare genom att skjuta dem. Sätten på vilka kristendomen framställs inom spelmediet är minst sagt varierande. 19.11.2009 kl. 00:00

Människa. Kyrkpressens chefredaktör Stig Kankkonen går i pension nästa år. 18.11.2009 kl. 00:00

Människa. Mat är på modet – och har alltid varit så. Vilka traditioner och värden förknippar du med mat? 19.11.2009 kl. 00:00

Människa. Professorn i dogmatik vid Helsingfors universitet, teologie doktor Miikka Ruokanen, har gett sitt samtycke till att ställa upp i ärkebiskopsvalet. 18.11.2009 kl. 00:00

Samhälle. Riksdagen har godkänt lagen om utvidgat söndagsöppet. Rösterna föll 107-53. 18.11.2009 kl. 00:00

Kyrka. Allt fler kvinnor prästvigs i Norden men många kommer inte högre upp i den kyrkliga hierarkin. 18.11.2009 kl. 00:00

teater. På Kyroboas möter vi en predikant som är osympatisk redan från början. Under liten himmel är en obehaglig berättelse om maktmissbruk och svårigheten att säga ifrån. 11.7.2019 kl. 14:55

ledarskap. Teemu Laajasalo leder ett brokigt stift där församlingarna trots sina skillnader ställer samma fråga: Hur kan vi tala om evangeliet så att det blir relevant för människor i dag? 11.7.2019 kl. 00:01

sorg. Jan-Erik Nyman hade varit präst i ett år när han förrättade sin första jordfästning. Det svåraste som präst har varit att möta den sorg som kommer oväntat – och att inte gömma sig bakom yrkesrollen när sorgen kommer nära. 27.6.2019 kl. 10:20

sorg. Sorgen är inget att skämmas över – eller att vara stolt över, säger Fritjof Sahlström. Den är en del av livet. Men han tror vi behöver våga dela berättelser och ge rum för sorgen i vardagen. 27.6.2019 kl. 10:00

sorg. Pamela Granskog skriver om sorgen i att mista en förälder och om hur man talar om för sina barn att deras mormor inte kommer finnas hos dem. Hon tror det är nödvändigt att tala med barn om döden – för henne var det en viktig bit i den egna sorgeprocessen. Samtidigt måste vi ge dem hopp. 27.6.2019 kl. 10:00