Det började med att bilen var på service för ett litet men irriterande fel. Radiomodulen hade fått för sig att den måste ta en kort tupplur då och då. Visserligen vaknade den upp igen efter en kort tystnad, men irriterande var det i alla fall.
Något fel hittades inte så jag hämtade bilen i samma skick som jag hade fört den till verkstaden. Trodde jag. Följande morgon visade det sig nämligen att bilbatteriet inte endast tog en tupplur. Det var stendött. Det enda som hände då jag vred om strömnyckeln var ett att bilen åstadkom en liten knäpp och i en liten ruta under hastighetsmätaren uppenbarade sig en bild av en nyckel som var x-ad.
Till all lycka såg verkstaden till att jag fick låna en bil och kunde sköta dagens korta men ganska många resor. Först på kvällen hann jag ordna med transport av min bil tillbaka till verkstaden. Med lätt hjärta såg jag den föras iväg och var glad över lånebilen under det låsta biltaket.
Följande morgon visade det sig att det inte bara var min bil som hade åkt iväg till verkstaden. Med bilen hade också nycklarna till biltakets port försvunnit. Så där stod jag igen utan tillgång till transportmedel och med bara en halv timme till dagens första möte.
Nå, allt ordnade sig så småningom och jag hann med det mesta som var inprickat för den dagen.
De två dagarna med nyckelproblem gav mig en inte speciellt välkommen men förmodligen mycket välförtjänt påminnelse om att inte glömma att vara tacksam då allt – eller åtminstone det mesta – är ”bara som vanligt”.
