Ett nytt år kommer ofta med nya situationer att förhålla sig till. 2019 var ett förändringens år för mig. Jag blev klar med mina studier, hittade ett jobb och påbörjade därmed en ny fas i livet. Under 2020 ställs jag inför nästa stora fråga: var vill jag bo?
Att flytta hemifrån är en stor händelse i livet. Jag ställdes inför den förändringen för snart sex år sedan. Jag flyttade in i en studielägenhet med min nuvarande sambo och upplevde en känsla av frihet, av att stå på egna ben. Vi fick ändå inte väja vår bostad, utan vi fick tacka och ta emot det som erbjöds. Sex år senare är situationen en annan. Lägenheten börjar kännas trång, hyllorna svämmar över och de begränsningar som kommer med en studielägenhet känns orimliga. Det är dags att gå vidare.
Samtidigt som jag är redo för flytten känner jag hur de rosa glasögonen av nostalgi och tacksamhet blir starkare. Vi flyttade in i ett område i östra Helsingfors med dåligt rykte. Då våra vänner hälsade på skämtades det om hur de måste hem innan det blev mörkt och vi blev varnade för våldsstatistiken i det närliggande området. Allt kändes avlägset, lite skrämmande och andras fördomar lade en hinna av skam över lyckoruset.
Idag känner jag inte längre den skammen. Hör jag någon tala illa om det område som blivit vårt hem är jag inte sen att komma med ett försvarstal. Jag känner en tacksamhet för att jag fick bli vuxen just här. Där andra ser otrygghet ser jag rikedomen i att få leva mitt i mångfaldens centrum.
Det känns svårt och skrämmande att välja var vi ska bo de kommande åren. Men om de sex senaste åren lärt mig något så är det att ett hem formas då man väljer att hitta det fina och inte låter sig nedslås av andras fördomar.
Susanna Nygård jobbar som modersmålslärare.
Hennes favoritplats i stan är Observatorieparken.
