I butiken Lundagård i Jakobstad. Aja Lunds samlande är både jobb och hobby.

Våra saker blir konservburkar för våra känslor

samlare.

Man ska inte samla skatter på jorden, men tänk om sakerna är terapi, lek, möten och känslobehållare?

7.12.2019 kl. 11:13

– Min pappa dog när jag var tolv. Jag hade en idyllisk barndom, men då gick idyllen sönder, säger Aja Lund, fotograf, konstnär och samlare.

Efter sin pappas död samlade hon ihop de föremål hon förknippade med sin pappa och satte dem i en rödrosig chokladask som han hade haft på nattduksbordet.
– Jag tog det ganska rationellt då, kanske som ett skydd. Men sorgen efter pappa har kommit etappvis och följt mig hela livet: jag sörjer lite i taget.

Hon har alltid samlat. Först servetter, stenar, tepåsar, idag allt från dockskor till pianotangenter. I sina föremål förvarar och sparar hon sina känslor. Föremålen bär på det som det inte finns ord för, men de möjliggör också möten kring det som det inte finns ord för. I sin bok Jag är en samlare, jag vill ha mer! berättar hon om sitt eget samlande, men också om andras.
– Det intressanta är att samlandet och samtalen om föremålen ofta leder fram till något ganska svårt. Jag har aldrig varit särskilt mån om att ta reda på fakta eller historia om mina föremål. Jag kopplar inte mitt intellekt till föremålen, utan min känsla. Det är som med kärleken, det är någon sorts magi i det.

Hon tror att många samlare gömmer känslorna bakom sina föremål genom att intellektuellisera. Det är en njutning att umgås med sakerna och då vill man kanske inte prata sönder den. Att samla på föremål handlar inte bara om att gilla antikviteter eller om att tvångsmässigt omge sig med berg av grejer.
– Jag anser att föremålen gör oss personliga. De kan också vara väldigt kontaktskapande. För mig är samlandet en sorts terapi. Men det finns också en lättsamhet och lek i samlandet, något som inte alls är problematiskt utan handlar om lust.

Föremålen kan också berätta något om en händelse eller relation som varit viktig för oss.
– Föremålen blir som konservburkar för något berörande som vi varit med om.

För Aja Lund står sakerna för något positivt. Hon vill ha alla sina saker även om hon samtidigt kan känna att det är betungande att ha så mycket.
– Jag hinner inte vara med alla mina saker!

När hon träffar människor som ska göra sig av med saker – till exempel när de ska städa upp i sina föräldrahem och sälja rubbet – märker hon att det är väldigt känsliga situationer man kommer in i.
– Det är mycket sorg. När vi reder upp ett hem, när vi flyttar eller går vidare, kan sorg över sådant som vi inte fick representeras av föremål. Vi möts av känslan att livet kanske inte blev som vi hoppats på. Då tar vi ett föremål som ersättning för den känslan.

Hon kan inte svara på frågan om vilka föremål som är hennes viktigaste. Det skulle vara som att svara på frågan vilket barn som är hennes favoritbarn.
– Att jag samlar på så mycket material – trä och tyg och metall – kan jag uppleva som belastande. Jag lever i en mitt-i-livet-insikt om att livet är ganska kort. Jag har samlat väldigt mycket fram tills nu, och nu har halva livet gått och jag måste börja avsamla mig. Mitt materialsamlande påminner mig om min egen dödlighet.

För boken fotograferade hon till exempel sina samlingar av penslar och porslinsskärvor.
– Så satte jag dem på ekorosklasset, och jag var så nöjd! Men sen var jag där och plockade bort dem och satte dem in i förrådet igen.

Skärvorna fick stanna för att hon hade en fotoidé för dem. Med penslarna var det mer diffust.
– De är så fina, så vackra, jag har umgåtts med dem. Jag har egentligen inte ångest, men jag har mycket känslor: mycket sorg och saknad och drömmar och längtan och passion i mig. När jag målar – och jag målar mycket – då bearbetar jag allt det, jag målar in mina tankar och känslor i väggar, golv och tak hemma hos oss. När jag målar pratar jag kanske högt, jag kanske ber, jag kanske gråter, jag kanske lyssnar på en podd, jag kanske pratar i telefon med en vän. Mycket målande har gjorts i hemmet, som är en viktig plats för mig. Att inreda, att hålla på med hemmet, är mitt sätt att uttrycka någon form av omsorg och kärlek när jag kanske inte alltid klarar av att göra det i ord och handling.

I Bibeln står det att man inte ska samla skatter på jorden. Tänker du på det någonsin?

– Jag är uppvuxen med en stark bibeltro och tar seriöst på bibelordet, så för mig är det där ett problem som jag inte direkt har ett svar på. Visst kan jag se på sakerna som en form av missbruk och beroende, men jag kommer också till att det är mänskligt. Vem av oss har inte någon form av beroende?

Hon samlar ju inte på sakerna bara för att ha dem. För henne är de avkoppling, lek, något som förenar henne med andra.
– Jag kan ju också vara med Gud med mina saker.

Att skriva en bok om samlandet har varit svårt, för det känns egocentriskt, som om hon framhävde sig själv och provocerade – vilket hon också gör.
– Men jag vill bjuda på det personliga för att skapa möten och berättelser. Jag tror ju inte att vi ska leva genom saker utan gå bortom dem och söka människomöten, och Gud. Eller i omvänd ordning …

Egentligen tror hon att vi ska börja med att söka Gud.
– Men jag är väldigt dålig på det. Där finns det mycket skuld och dom i mig, i att jag hela tiden misslyckas så mycket med allt jag tror på. Men jag övar mig på att gå mot nåden och kärleken.

Sofia Torvalds



SEKUNDÄR TRAUMATISERING. Att känna empati är viktigt för dem som jobbar med att möta människor med trauma. Då de känner empatitrötthet eller har svårt att släppa tanken på klientens berättelse har dedrabbats av sekundär traumatisering. 24.7.2022 kl. 19:03

ANDETAG. Språket har en helt central betydelse i Mao Lindholms tillvaro. – Djupt allvar och smågalen humor tvinnar ihop sig till ord och meningar, ibland nästan obegripliga även för mig själv, säger Mao som bloggar på Kyrkpressens sajt. 24.7.2022 kl. 19:13

profilen. Det finns mycket att lära sig av ekumeniken. Men Sara Torvalds som är ordförande för Ekumeniska rådets finlandssvenska arbete gillar som katolik sin egen kyrkas kontinuitet och tradition. 22.7.2022 kl. 15:00

KYRKANS FÖRVALTNING. Stat och kommun har förenklat sin förvaltning. Men den utvecklingen har inte nått kyrkan. Den uppfattningen har Olav Jern i Vasa. 22.7.2022 kl. 08:00

KYRKANS FRAMTID. För ett år sedan blev Edgar Vickstöm präst efter en lång karriär bland annat som bankdirektör. Ett år senare är han förbryllad och lite bekymrad. En kyrka som handskas med personal, tid och pengar borde våga tänka på effektivitet. Men varför vet kyrkan inte ens om den har ett mål? 20.7.2022 kl. 19:12

BRÖLLOP. I mitten på 50-talet bestämde sig Lumparlands marthor att skramla ihop till en brudkrona till kommunens flickor. Till det behövdes 200 gram silver och 13 000 mark. Men när man ville skänka den till församlingen sade dåvarande pastorn nej tack. Några årtionden senare hittade den ändå till kyrkans förvar. Nu har den dammats av för en historisk tillbakablick. 21.7.2022 kl. 15:00

beslutsfattande. I början av juni sände Kyrkpressens redaktion iväg en enkät till alla församlings- och kyrkorådsmedlemmar i Borgå stift, och fick in 180 svar. En av frågorna lydde så här: Kyrkans lagstiftning ger kyrkoherden en stor roll i församlingens beslutsfattande. Tycker du att den är för stor? 6.7.2022 kl. 17:41

Personligt. – Och sen låta sig slukas av dem innan man kan komma upp till ljuset igen, säger My Ström. 7.7.2022 kl. 19:58

Franciskusfest. Sedan år 1979 har den ekumeniska Franciskusfesten firats på Kökar den första helgen i juli. Se foton från årets fest! 3.7.2022 kl. 19:41

Nekrolog. Bjarne Boije somnade in den 19 juni, mätt på livet, 101 år och två månader gammal. 1.7.2022 kl. 15:54

sommarteater. När församlingens ungdomsarbetsledare står på scen kan han plötsligt vara rebell, medan församlingens barnledare driver en bar. Christer Romberg och Mikaela Ståhl-Kokkola sjunger och dansar i Raseborg i sommar. – Vi gör egentligen samma sak som på jobbet: njuter av musik och gemenskap, säger de. 29.6.2022 kl. 19:30

Personligt. – Jag hade inte insett att hälsa är någonting man måste upprätthålla hela tiden, säger Markus Andersén, som bloggar på Kyrkpressens sajt. 25.6.2022 kl. 15:12

folkkyrka. Vad ska det bli av kyrkan? Kyrkskatteflödet sinar. Den evangelisk-lutherska kyrkan stöps om från en riksinstitution till en folkrörelse. Är det den väg frikyrkorna redan prövat i 150 år som väntar? Då finns det saker att ta som förebild. Och annat att att akta sig för, skriver Kyrkpressens opinionsredaktör Jan-Erik Andelin. 23.6.2022 kl. 11:30

PRÄSTÄMBETE. Pastor Dennis Svenfelt behåller sitt prästämbete men får inget förordnande som präst. 22.6.2022 kl. 13:08

profilen. Teologen och författaren Patrik Hagman är Kyrkpressens nya kolumnist. Sedan hösten jobbar han i Linköpings stift i Sverige med att utveckla och starta en utbildning för opinionsskribenter i Svenska kyrkans regi. 21.6.2022 kl. 19:00

ETT GOTT RÅD. Om Yvonne Terlinden fick en pratstund med sitt yngre jag skulle hon diskutera sin rastlöshet och sin perfektionism. 6.6.2024 kl. 08:00

Personligt. Som barn drabbades Lina Forsblom av leukemi och räddades till livet av en ryggmärgstransplantation. 23 år senare höll hon på att dö av blodförgiftning. – Jag tror inte det var Guds vilja att jag skulle bli sjuk. Men Gud kan använda sjukdomarna, bara jag låter mig bli använd, säger hon. 5.6.2024 kl. 10:18

KYRKANS EKONOMI. Kyrkan behöver se över sitt nätverk av församlingar. Omkring 40 av dem överlever inte årtiondet ekonomiskt. 5.6.2024 kl. 10:00

KLIMATKRISEN. KP-redaktören Rebecca Pettersson bevittnar en soluppgång hon aldrig borde ha sett. Det blir början till en ekologisk skuldspiral, och jakten på ett hopp som håller. 4.6.2024 kl. 09:46

SAMKÖNADE PAR. Jenny Jansson var delegat vid Metodistkyrkans generalkonferens när samfundet fattade beslut om att godkänna samkönade vigslar. 3.6.2024 kl. 20:28