Trodde du att du skulle återvända till Kyrkpressen?
– Först trodde jag det. Det var självklart att jag kommer. Det hade inte gått upp för mig vad hjärnblödningen och afasin egentligen handlade om. Men när jag förstod det, då trodde jag inte.
– Inte heller min talterapeut – som var jättebra – trodde på det. Hon sa: ”Jag tror inte att du kommer att klara av att jobba med språk mer. Du kan kanske skriva en bok, tillsammans med någon annan.” Då tänkte jag: Jag ska faktiskt skriva en bok alldeles själv! Och då hade jag aldrig ens drömt om att skriva en bok, och jag vet inte om det blir en heller.
Men du skriver. Du har till exempel skrivit en kolumn i den här tidningen (se sid 20). Har du jobbat hårt för att komma så långt?
– Jo, men för mig är det inte det hårda jobbet som har varit svårast. Jag bara måste skriva och prata. Det är inte jobb, det är en nödvändighet.
Vad ska du göra på jobbet?
– Jag ska inte jobba mycket. Jag har fortfarande terapier som tar mycket tid. Tidigare jobbade jag som webbjournalist, så jag börjar med det, för det är enkelt. Men jag kan faktiskt skriva ganska bra. Det tar lång tid, eller längre än förr. Min talterapeut ger mig lite för tråkiga uppgifter. Jag tycker det är bättre att göra någonting som betyder nånting, och som behövs.
Är det någonting du oroar dig för nu när du börjar jobba igen?
– Jag är lite orolig för att jag ska ta för mycket jobb på mig, så att mina terapier lider. Jag måste gå på fysioterapi och träna mycket, annars blir kroppen stel och sjuk. Så kanske är jag orolig för att det ska bli för roligt att jobba.
Hur har du tagits emot?
– Först tänkte jag: De vill inte ha mig. De tar mig bara för att vara snälla. Men jag hoppas att det inte är så. Vår personalchef sa att jag kan fundera på om jag behöver något hjälpmedel.
– För ett drygt år sedan kom jag kom in på besök och tittade på mitt arbetsbord och alla foton jag hade där och sa: ”Jag borde plocka ner dem och ta hem dem.” Men en kollega på förlagssidan sa: ”Inte ännu.” Det har jag tänkt på många gånger.
