Jörn Donners bok Sista striden bärs upp av en bar ärlighet. Han skriver om trötthet, magbesvär och depression, men han arbetar okuvligt vidare. Minnen och planer silas genom en hinna av missmod som framkallas av åldrandets svaghet och melankoli.
Du tar upp stora existentiella frågor: ensamhet, åldrande, död, svaghet. Du skriver till exempel om att ha diarré på offentliga platser. Det känns som den ultimata metaforen för kontrollförlust.
– Det är sanna historier från livet! Det är klart att det är väldigt mycket sådana känslor som äldre personer umgås med. Det är ju inte roligt att bli äldre. Det är ingen fars, precis. För man blir ju inte bättre, säger Donner.
Men blir man en bättre människa när man blir äldre?
– Man samlar ju på en viss erfarenhet, men inte vet jag om man blir bättre i moralisk mening. Man blir kanske mer tolerant mot andra. Samtidigt blir man mer medveten om vad man vill. Ensamhet är ju både en förbannelse och välsignelse. Jag är för det mesta hellre ensam, men ibland längtar jag också efter sällskap. Jag märker av en minskad lust att föra samtal eller hålla föredrag. Jag sätter mig hellre vid min dator och skriver. Jag är bättre på att uttrycka mig på det sättet. Därför är en mejlkorrespondens sällsynt väl anpassad för mig.
Är det lätt för dig att vara ensam?
– Jag har ju vant mig. Jag har haft långa perioder i mitt liv då jag levt helt ensam utan någon fast kvinnlig förbindelse. Men nog är ensamheten ett dagligt problem. Det kan kännas svårt ibland.
Hör ensamheten ihop med åldrandet? Så att vänner dör, kontakter avslutas, människor försvinner ur ens liv?
– Det finns ett samband. Det som jag är intresserad av – utöver att skriva – är att följa med vad som händer i världen. Jag har ju inga sådana samtalspartner. Många av mina samtida är döda. Jag ingår inte i någon självklar gemenskap, så det blir lite att prata med sig själv. Det går an. Jag läser ju mycket. Jag har sällskap av böcker, ständigt. Jag kan undgå ensamhet bara genom att öppna en bok.
På något ställe skriver du: ”Själen är sjuk.” Vad menar du med det?
– Jag tänkte på tillstånd av obalans. Jag vill inte påstå att jag har maniska anlag, men depressiva anlag har jag. Min mamma, som var född Bonsdorff, hade hört någon säga att det skulle behövas lite maniska egenskaper i den dystra donnerska dynastin. Att själen är sjuk handlar om ett slags pessimism, anlag för depression. Det har ökat lite med åren. Det beror också på de fysiska sjukdomstillstånden. De kan påverka själen också.
Jag är sällsynt mångsidigt drabbad av olika sjukdomssymtom. Jag hade mycket svårt att gå länge. Jag har haft prostatacancer. År 2006 blev jag opererad för lungcancer. Sedan dess har jag umgåtts med den här lungcancern nästan varje år, fått återfall och blivit strålbehandlad ett par gånger. Prognosen är osäker. Därutöver har jag lungsjukdom, KOL, som gör att jag har svårt att andas. Jag har dragits med mycket, men också överlevt.
Du skriver att du borde skriva mer om döden. Tänker du då att du borde tänka på döden men inte vill eller kan?
– Det är svårt att tänka på döden, för efter döden händer ju ingenting. Hur ska man tänka på det? Tanken slutar i och med att man dör. De flesta av oss är rädda för tomheten. Men man ska försöka ha ögonen öppna för att leva sitt liv så länge man kan.
Du säger dig lida av religionsallergi. Betyder det att du också har Gudsallergi? Eller helighetsallergi?
– Jag tycker ju om att sitta i tomma kyrkor. Hellre i tomma än i fulla kyrkor. Jag besöker kyrkor när jag är utomlands. Jag skulle inte säga att jag är allergisk mot det som kallas helighet. Den kan finns i musiken, i kyrkan. Jag sa tidigare att jag har blivit tolerantare, och jag har blivit tolerantare också mot religion, och mot mig själv i förhållande till religion. Så nej, jag är inte allergisk mot helighet. Jag är allergisk mot religiöst hymlande och predikningar. Men det finns ju element i kyrkorna och religionerna som är intressanta. Till exempel bikten i katolska kyrkan.
”Sista striden” känns som en väldigt ärlig bok. Är ärlighet något du lärt dig eller har du alltid haft lätt för det?
– Hundraprocentig ärlighet finns inte. Det finns ett skikt hos varje människa som hon kanske aldrig visar upp, och det är kanske inte heller nödvändigt. Men i övrigt försöker jag vara så ärlig jag kan. Förmågan till öppenhet är svår att handskas med. Jag har ju av olika skäl kommit att tala om mina sjukdomar i dagboken. Alla tycker inte om det. I min bekantskapskrets finns några stycken som dött knall och fall, men det har aldrig talats om vad de lider av. De drar sig undan, vill kanske inte ha kontakt under pågående sjukdom. Min stora lungoperation kom en gång ut i kvällspressen. Nu kan den som vill veta hur jag mår göra sig besväret att läsa boken.
Kanske sjukdom kan kännas som en svaghet. Eller som något alltför intimt för att delas.
– Ja, det finns människor som uppfattar att det jag berättat om mig själv är vulgärt.
Du återkommer ibland till att du är fundersam kring vissa val du gjort i ditt liv. Ångrar du mycket?
– Det kan komma ögonblick då jag minns handlingar från det förflutna som varit ovanligt töntiga. Och då kan man ju fråga sig hur det kommer sig att jag gjort mig skyldig till diverse, icke-nämnda dumheter när jag ändå är en mer än vanligt begåvad person.
Finns det något som du lärt dig av livet och gett vidare, exempelvis till dina barn?
– Den vägkost jag kanske gett mina barn är en viss flit. Jag tycker om att jobba. Den som håller på med intellektuellt arbete kan hålla på hur länge som helst. Jag kommer till mitt arbetsrum om morgnarna och tillbringar min dag här, och fem–sextiden försvinner jag. Om kvällarna läser jag. Men jag kommer hit varje dag, också lördag och söndag. Man ska inte överdriva min arbetskapacitet eller min arbetslust, det låter lätt som tomt skryt. Men det vore tomt utan arbetet.
