Sådana par kan alltså ingå äktenskap. Detta naturligtvis förutsatt att svenska staten beviljar kyrkan den vigselrätt som den har anhållit om. Efter beslutet att börja viga samkönade par finns det dock ingen orsak att tro att vigselrätten inte skulle beviljas. Beslutet var mer eller mindre en förutsättning för att rätten beviljas.
I en kommentar till kyrkomötets beslut att homosexuella ska få gifta sig kyrkligt skriver tidningen Smålandsposten bland annat följande i sin ledarkommentar: ”Oavsett vad man anser i sak står det klart att det är lagstiftaren som satt agendan för hur landets största trossamfund beaktar äktenskapet.”De sju biskopar som varnar för att beslutet splittrar Svenska kyrkan säger för sin del ”att kyrkomötets beslut om äktenskap och vigsel har tillkommit på ett sätt som inte fått en tillfredsställande förankring inomkyrkligt och ekumeniskt, inte fått en betryggande begrundning i vår kyrkas tro, bekännelse och lära”.
Smålandsposten och de sju biskoparna säger i stort sett samma sak: det är samhället och inte kyrkans tro, bekännelse och lära som definierat hur kyrkan ska ha det med sin äktenskapssyn och följaktligen med uppfattning om vilka man kan viga.
Intrycket av statens, i sista hand den politiskt formulerade allmänna opinionens avgörande roll, förstärks av den svenska ärkebiskopen Anders Wejryds konstaterande efter kyrkomötesbeslutet: ”Vi har ett samhälle där traditioner betyder förhållandevis lite. I Sverige är det viktigare för människor vad som känns rätt.”För att fortsätta med Smålandspostens formulering kan man säga att det är olyckligt oberoende av vad man anser i den aktuella frågan. En kyrka som är mera intresserad av människors uppfattning om vad som känns rätt än av vad kyrkans Herre vill, saknar kapten, karta, kompass, roder och mål. En sådan kyrka är som ett spökskepp som seglar omkring utan mening och utan mål.
En sådan kyrka kan knappast ens med välvillig tolkning göra anspråk på att vara en Kristi kyrka, en Guds kyrka.
De som arbetar för vigsel av samkörande ger naturligtvis inte upp sitt mål, det ska inte nås med ett aggressivt frontalangrepp utan steg för steg. Varje nytt steg motiveras med de som redan har tagits. Har kyrkan sagt A ska den också säga B.
Ärkebiskop Jukka Paarma är dock entydig: i Finlands evangelisk-lutherska kyrka ser man äktenskapet som ett förbund mellan en man och en kvinna. Svenska kyrkans beslut att viga samkönade påverkar enligt honom på intet sätt detta.
Det är alltså inte alls sagt, vilket en del hoppas och andra fruktar, att vår kyrka följer det svenska exemplet. Sveriges vägval är Sveriges vägval och ingenting annat.
I och med beslutet i Svenska kyrkan är det troligt att diskussionen om välsignelse av homosexuella parförhållanden och i förlängningen vigsel av samkönade nu i alla fall blir livligare också hos oss.
För alla som följer med den diskussionen och/eller deltar i den skulle det gälla att hålla reda på argumenten och argumenteringen. En huvudfråga måste vara om det är den kristna läran som styr eller om det – som blivit uppenbart i Sverige – är opinionen som blivit gud.
Beslutet i Svenska kyrkan aktualiserar också en annan fråga, nämligen förhållandet mellan kyrkan och den samhälleliga utvecklingen, inklusive den allmänna lagstiftningen.
Smålandspostens konstaterande att det ”är lagstiftaren som satt agendan för hur landets största trossamfund beaktar äktenskapet” visar hur det kan gå. Tyvärr också hos oss.
I vår kyrka är det biskoparnas skyldighet att övervaka att kyrkans uppgift sköts troget i enlighet med kyrkans bekännelse. Deras uppgift är inte att se till att kyrkan likriktas med samhället eller att den allmänna känslan av vad som är rätt blir norm för kyrkan.
Utvecklingen i Sverige visar att detta påpekande kanske inte är helt obefogat trots att det kan kännas förmätet.
