Författaren och teologen Joel Halldorf ville skriva en enkel, folkbildande bok som också är lite konstruktiv. Gud: Återkomsten handlar om att Gud är tillbaka i samhällsdebatten. Äntligen! tycker en del. Inte igen! tycker andra.
Lite som i ”Sagan om konungens återkomst”?
– Jag tänkte att titeln ska låta som en film: ”Gud: Återkomsten.” För mig är det liksom Sagan om konungens återkomst, för vissa andra The Empire Strikes Back, alltså någonting negativt. Så vi har lite olika syn på vilken film det är som utspelar sig, ler Halldorf.
Han berättar att han precis föregående dag fick ett samtal av en man som ville köpa tio stycken böcker för att dela ut till vänner och arbetslag. Äntligen en bok den svarslösa troende kan ta till i hetsiga religionsdebatter!
– De senaste åren har religionsfrågor lyfts också av politiska partier. Man vill förbjuda böneutrop, man vill förbjuda religiösa skolor – det blir en känsla av att det har gått för långt. Pendeln svänger från tolerans till intolerans. Då behövs saklighet och balans, säger Halldorf.
Egentligen handlar boken inte så mycket om Guds återkomst som om religionernas nya synlighet.
– På 1900-talet trodde vi att samhället var på väg att bli sekulärt. Religionen ignorerades och osynliggjordes. Den verklighetsbilden håller inte längre. Religionerna är här, de gör väsen av sig, och de är här för att stanna.
Är den allmänna uppfattningen att vi lever i en sekulär tid även om vi egentligen lever i en postsekulär tid?
– Det finns en sammanblandning här. Man är rädd för att religionerna ska återkomma, man säger att vi måste bevara det sekulära samhället. Men samhället är inte sekulärt. Samhället är pluralistiskt och postsekulärt. Däremot är staten sekulär, och det är någonting annat. Man blandar samman stat och samhälle. Det är ingen av oss som skriver om de här frågorna som vill ha en religiös stat. Men vissa verkar tycka att vi ska ha ett sekulärt samhälle och att religionen helt ska privatiseras. Det skulle bli ett väldigt förtryckande samhälle. Där skulle man förbjuda religiösa möten, man skulle förbjuda religiös förkunnelse på gatorna och kanske religiösa symboler. Och det är en väldigt obehaglig och totalitär samhällsvision, menar jag.
När medier rapporterar om religiösa samfund är det ofta för att det hänt något upprörande – sexuella övergrepp till exempel. Hur allmänbildade är svenska journalister när det gäller religion?
– Det finns ett enormt kunskapsunderskott hos journalister. Journalistiken har ju legat nära det man kallar den kulturradikala traditionen. Kulturradikalismen var väldigt kritisk mot Svenska kyrkans makt. Det fanns skäl till det. Men det är ett problem att journalister idag inte har kompetensen att hantera den religiösa mångfalden. De kan inte det de skriver om. Man kan skriva väldigt initierat om politik och idrott, men religion kan man skriva om bara när det gäller något spektakulärt och otäckt: övergrepp och våld. Det betyder att folk får en väldigt ensidig bild av religion. All vardagsreligiositet går helt under radarn.
Det sägs till exempel att Trumpväljarna är religiösa. Men du gör skillnad på religiös identitet och religionsutövande.
– Finns det ett samband mellan religiös identitet och säg främlingsfientlighet och nationalism? Ja, inom vissa religiösa traditioner. Men tittar man på svensk frikyrklighet finns inget sådant samband. Svenska frikyrkliga är mer positiva till invandring och moskébyggen än sekulära. Tittar man på Trumpväljarna så ser man att de nationalistiska värderingarna – till exempel att identiteten som ”vit” är mycket viktig – var något 60–70 procent av Trumpväljarna kryssade för. Bland religiösa väljare var de här värderingarna inte lika viktiga. Så den nationalistiska konservatismen både i Sverige och USA appellerar mer till sekulära konservativa än till religiösa konservativa. Det vi ser med Trump är alltså konservatismens sekularisering.
Vad kan vi göra åt att religionen fått dåligt rykte?
– Mina svärföräldrar har berättat hur det var förr, när min farfar var pingstpastor i Linköping. De säger ofta: ”Det var så skönt när din farfar kom till stan, för han kunde prata med kommunalråden och man kände att man var normal som pingstvän.” Jag har aldrig riktigt förstått vidden av det där. Kyrkorna måste alltså anstränga sig för att bli en samtalspartner i lokalsamhället: lära känna folk, tala med journalister, vara en normal del av samhällslivet. Det är viktigt att man också visar att man vill vara med och bygga ett gott samhälle, att man bryter isoleringen.
Du skriver att Jesus var revolutionär. Hur menar du?
– Vi tänker idag att idén om människans lika värde, att alla människor har ett unikt och okränkbart värde, är något självklart. Men tittar vi på historien och globalt så ser vi att det inte alls är så. Det normala har varit väldigt hierarkiska samhällen där vissa människor haft mer värde än andra. Så var det också i det antika Rom, där de fria männen hade ett människovärde. Men slavar, kvinnor, barn – de hade inget människovärde, dem kunde man mer eller mindre handskas med som man ville. Så kommer Jesus och säger till dem som inte räknades: Det som ni har gjort för dessa mina minsta, det har ni också gjort för mig. Han identifierar de fattiga och utsatta med Gud. Det är revolutionärt. Att vi inte ser det har att göra med att den här revolutionen har segrat. Vi ska inte ta den för given.
– Tittar vi på samhällets historia så har vi händelser som avlöser varandra på ytan. Under händelserna ligger ideologier, strömningar, trender i tiden, och under dem en mentalitet. Den mentaliteten är fortfarande kristen. Jag skulle säga att den håller på att tonas ut betänkligt, men den lever kvar. Mycket av det vi uppfattar som självklart goda värderingar är en kvardröjande kristen mentalitet. Om den försvinner – det uppfattar jag som den stora utmaningen.
Hur kunde en god, postsekulär politik se ut?
– Det behövs ett kunskapslyft. Den svenska religionspolitiken är utformad för att reglera den svenska statens relation till Svenska kyrkan, en enhetlig religiös aktör. Idag är det inte en religion, det är religionerna. Man måste hantera den här pluralismen, och då måste man kunna göra lite mer kvalitativa bedömningar: vad är det här för slags religion, vad är det här för slags gemenskap, kan vi samarbeta och samverka med dem? Det kräver mycket mer kunskap och mycket mer relationalitet. Tjänstemän och politiker måste känna aktörerna och kyrkorna måste också jobba på de här relationerna. Det finns en bra bild: två händer. Ena handen måste hålla borta den destruktiva religionen, den som är extrem och våldsbejakande. Men all religon kan inte behandlas så, för då göder man snarare extremism och motståndsidentitet. Så den andra handen ska sträckas ut till vanliga religiösa så att vi inkluderar, så att vi säger att vi är tillsammans i detta projekt: att bygga ett gott samhälle.
