”Första october war jag på min första resa till Helsingfors – låg öfver natten på Tojala gästgifvargård uti Akkas socken och Tavastehus län.” Så börjar fjortonåriga Zacharias Topelius dagboksanteckningar år 1832.
I dem får vi läsa om människor i hans omgivning (”sakramentskade nöt till piga”), vad han studerar (”sedan läste jag åter dugtigt Virgilius”) och ställen han besökt (”kommo kl. 1/2 6 öfver till en holme, eller rättare en ö, som kallas Drumsjö”). Under åtta år gör han nästan dagliga anteckningar om sitt liv i studiestaden Helsingfors och hemma i Nykarleby.
– Det är mängden material som är unikt, det att han skriver sammanhängande anteckningar under en så lång period. Dagböckerna är inget hastverk, utan skrivna med omsorg och möda, säger Pia Asp vid Svenska litteratursällskapet, redaktör för den färska historiskt-kritiska utgåvan av Zacharias Topelius dagböcker.
Asp är historiker och har särskilt intresserat sig för handskrifter. För tio år sedan började arbetet med Topelius dagböcker genom att hon och en kollega läste originalmanuskripten i Nationalbibliotekets specialläsesal. De gick igenom texten rad för rad, tecken för tecken.
– När man skriver under en så lång tid utvecklas man både som skribent och människa. De första anteckningarna är korta och uppräknande, men ganska snabbt börjar Topelius använda ett mer berättande språk.
Det är en socialt orädd ung man som träder fram i anteckningarna. Han verkar vila i en sorts självklar trygghet om att han har nätverk som bär honom, att pengarna räcker till, att han är välkommen och omtyckt. En av de få saker som kan rubba hans jämvikt är om det inte kommer post – varför skriver inte familjen och vännerna i Nykarleby, har något hänt?
– Jag upplever honom som väldigt nyfiken och social, inte inåtvänd, ingen ensamvarg. Han är öppen och alert, en iakttagare. Han har uppenbarligen också ett stort behov av att formulera sina iakttagelser i ord, säger Pia Asp.
Hon påpekar att Topelius dagböcker är ett fönster till 1800-talets Finland. Det är lite av nöjesreportage över Topelius anteckningar – han hade en förmåga att skapa nätverk eller ta del av dem som bjöds. Via mosterns man, friherre Carl Rosenkampff, får han en ingång till huvudstadens högre kretsar.
– I Nykarleby tillhörde Topelius överklassen, men också som student i Helsingfors är han tämligen välbärgad. Han vältrade sig inte i pengar men kunde föra ett anständigt liv och njuta av det som fanns till buds. Han kunde köpa böcker och gå på kafé och resa hem när han ville. Det kunde inte alla studenter.
Enligt dagens mått är Topelius en mycket from ung man. Han dricker visserligen lite för mycket punsch ibland – särskilt i de första dagböckerna – och spelar kort, och alltid går han inte i kyrkan. Men när han drabbas av förkrosselse över sitt leverne verkar ångern äkta, och ibland kan läsaren skymta en förnöjsamhet över att han, till skillnad från en del andra studenter, faktiskt ägnar Gud och Jesus innerliga tankar då och då.
Pia Asp menar att Topelius hade ett rätt bekvämt förhållande till andlighet när han var ung.
– Han var som andra studenter. Det här är ju inte Topelius, det här är den gossen som senare blir Topelius. Han röker, dricker och roar sig. Jag upplever inte att han gör ett stort nummer av sin tro. Den är en naturlig del av tillvaron, en del av hans arv och uppfostran och den tid han lever i.
I en anteckning gör han ett kyrkobesök och hänförs av en kvinna som är djupt berörd av nattvardsgången (”en huld quinlig ängel”). Han suckar över att sådana kvinnor är så sällsynta i stora städer. Verkar han tycka att de goda, fromma kvinnorna enbart finns i Österbotten?
– Det hör lite till dagbokens jargong att idealisera hemtrakten. Nykarleby står ofta för det lilla och det vackra, det sköna och det äkta. Helsingfors representerar motsatsen, mer som ett måste på grund av studierna. I dagboken jämför han de två städerna med orden: Den lilla världens stora glädje och den stora världens lilla glädje.
De känslomässigt intressantaste scenerna äger rum i Nykarleby. Där gror förälskelsen i först Mathilda Lithén och sedan Emilie Lindqvist. Också döden är alltid närvarande i dagboken, det här är ju en tid då få sjukdomar kunde behandlas ordentligt. En stor sorg skildras i de sista anteckningarna från år 1842, då Zacharias Topelius bästa Nykarlebyvän Henrik Backman plötsligt dör i ”nervfeber” – en form av tyfus.
Men i myllret av anteckningar kring sociala evenemang, skildringar av dåligt leverne på Estnäsbacken, hemliga kyssar och äkta sorg, finns också sådant som Pia Asp saknar.
– Jag kan tycka att rapporteringen från Nykarleby känns ensidig, med de otaliga kulturreportagen. Jag saknar information och anteckningar om vardagen på Kuddnäs, som var en stor gård som modern skötte och som rimligtvis måste ha krävt en hel del arbete. Han kan skriva att han hade ”quarn att gå” eller att de gick till landbonden för att säga upp kontraktet. Det livet har ju funnits där, men det får man inte läsa så mycket om i dagböckerna. Han väljer uttryckligen att skriva nöjesreportage. Det var förstås modern som drev gården, men samtidigt vill jag gärna tro att också Zacharias drog sitt strå till stacken.
Den digitala utgåvan är fritt tillgänglig på adressen topelius.sls.fi.
