Karin Erlandsson vill gärna prata bara prata lite med Gud, så där vardagligt, så där som då man möter en bekant vid konservhyllan i matbutiken.

"Varje gång jag övar mig inser jag att orden fattas, att jag inte kan be"

tro. I del fyra i Karin Erlandssons serie om tro beklagar hon sig över att det bara är i ett sammanhang som hon som författare har svårt med ord. När hon ska be. 11.5.2017 kl. 14:01

Jag kan inte be.

Jag har skrivit varje dag i femton år. Förutom sommaren då jag städade toaletter på Pörkenäs lägergård, har min inkomst alltid kommit från att jag formulerat mig.

Men när jag ska be tar orden slut.

Bönen blir uppmaningar: Ge! Tänk! Visa! Led!

Något hjärtats språk handlar det sannerligen inte om.

Som uppvuxen i en pietistisk tradition har bön alltid varit ett personligt tilltal. Någon ställer sig på scen och säger hej Gud, och så följer en improviserad bön.

Jag improviserar aldrig ord. Jag redigerar dem.

Helt ärligt har jag också svårt för att man i de här sammanhangen inte bara uppmanar Gud att lyssna till ens bön, man förväntar sig också att han ska leda den.

Jag skulle aldrig ställa mig framför trehundra personer, inte ens två, utan att först tänka igenom vad jag ska säga. Inte ens, särskilt inte i, en bön.

Kanske är jag egentligen avundsjuk. Tänk att ställa sig framför trehundra personer och lita på Gud. (Men det där gnagande tvivlet: har jag tid att lyssna på den eventuella ledningen med trehundra bedjande ögon framför mig, eller blir bönen en andefattig improvisation? Jag är uppenbarligen inte den som testar.)

Så jag kan inte be.

Det upptäckte jag härom året.

Livet blev så sorgligt att inget annat fanns att göra än att be. ”Jag ber för er” sa jag och menade det. Sen blev det samma sak igen: Ge! Gör! Fixa! Hela! För i helvete, hela!

Nej, ingen hjärtas bön.

Då gjorde jag en överenskommelse med Gud; varje gång jag tänkte på mina vänner skulle Gud förstå det som en bön. Mina språkliga tillkortakommanden fick inte stå i vägen för bönen som vid det laget var det enda som fanns kvar.

Vi håller fast vid den överenskommelsen, Gud och jag. Tänker jag på någon, är det en bön. Det får duga så länge.

Jag övar regelbundet på att be och varje gång inser jag att orden fattas. Borta är desperationen då jag vill be om tillfrisknande för andra, jag vill bara prata lite med Gud, så där vardagligt, så där som då man möter en bekant vid konservhyllan i matbutiken.

Och orden finns inte. Orden som alltid annars finns.

Eh, ber jag. Öh.

Lyssna!

Nej, ingen uppmaning. Det är inte uppmaningar man sysslar med intill konservhyllan, det är samtal, utbyten.

Ni förstår att det här provocerar mig. Min starkaste sida försvinner då jag ska be, verbalt går jag tillbaka till en treårings nivå. Jag som brukar vara bäst på ord, är sämst.

Därför har det blivit en utmaning att hitta språket för min bön.

Då jag vanligen skriver sextusen ord om dagen, hittar jag orden för min bön i takt med ett ord i månaden. Egentligen gör det inget. Egentligen blir jag sporrad, inte provocerad. Det kan vara bra att något i mitt liv går långsamt. Vi har en evighet på oss, Gud och jag, för att hitta tilltalet då vi träffas.

På raderna här ovanför gjorde jag något som är typiskt kristet, kanske typiskt för alla troende i hela världen.

Jag letade efter meningen.

Att jag inte kan be, att orden tar slut just när jag ska prata med Gud, vill jag att ska ha en poäng, jag vill tro att också mina tillkortakommanden har en poäng.

Samtalet med Gud liknar inget annat, och ska inte likna något annat. Det är inget som ska ske på autopilot, inget som ska improviseras och inget som ska ramla över mig.

Samtalen med Gud, intill konservhyllan eller någon annanstans, är de viktigaste samtal jag för.

Månne jag inte då kan ägna energi åt att leta efter orden.

Jag vet också att allt inte har en mening. En del av det som händer och drabbar är komplett meningslöst. Att leta efter mening i meningslöshet är inte bara fruktlöst, utan destruktivt.
Men meningslöshet kan bli meningsfullt. Jag ser det som Guds största verk på jorden. Att han vänder riktningen, fyller tomheten, ger liv i död.

Det kanske ”är meningen” att jag inte ska kunna be, att orden ska ta slut.

Det kanske inte alls är meningen utan en bugg i mitt kristna system.

Det spelar ingen roll.

Faktum är att jag inte kan be, att jag letar efter orden och att jag aldrig annars letar efter ord. Det är varken upp eller ner, det är.

Medan jag letar efter orden kan jag använda kyrkans färdigt formulerade böner. Jag behöver inte tystna. Också här står kyrkan redo med instruktioner och texter.

Kyrkohandboken är full av böner, det är ingen i den lutherska kyrkan som tänkt sig att präster ska improvisera församlingens samtal med Gud. Prästerna ska läsa innantill.

Det ger mig råg i ryggen när jag redigerar och korrigerar mina taffliga försök. När jag efter år av letande fortfarande inte kommit längre än till ”öh … hej?”

Färdiga böner är inte alls sämre än de i sekunden påhittade.
(Dessutom har en misstanke stört mig den senaste tiden. Tänk om jag inte alls ska be, utan lyssna?)

Jag har svårt att tro på en Gud som hånler åt en ofullständig bön. Som tycker att du som är författare borde väl faktiskt formulera dig lite snitsigare.

Men för mig spelar det roll. För mig har det betydelse att samtalet vid konservhyllan handlar om annat än det kraftiga snöfallet förra veckan.

Eller så här: jag pratar gärna om snöfallet. Det, och döden, och livet, och cykelsitsen som än en gång är trasig. Medan jag letar efter orden väntar Gud. I evighet.

Karin Erlandsson



Stina Lindgård. Pastor Stina Lindgård har valts till gemensam kyrkoherde för Lappträsk svenska församling och Liljendal församling. 29.8.2014 kl. 15:14

Ingen annan personifierar årtionden av finländsk bibeldebatt som Heikki Räisänen. Hans nyutkomna självbiografi är en av höstens stora händelser på den kyrkliga bok- och kulturfronten. 28.8.2014 kl. 15:09

freja häggblom. Freja Häggblom är förvånad över den mängd energi många kristna använder till att försöka övertyga andra med intellektuella argument. 28.8.2014 kl. 00:00

Patrik Hagman. I höst blir det söndagsskola för vuxna i Pargas. De som deltar ska få svar på en fråga som sällan ställs i kyrkan men som är brännande aktuell för många: Varför vara kristen? 26.8.2014 kl. 23:18

Maria Sundblom Lindberg. En trotsig treåring kan göra de mest harmoniska föräldrar galna och en bråkig tonåring kan splittra en syskonskara. Yle Fems nya familjeserie tar tag i vardagslivets utmaningar. 25.8.2014 kl. 12:57

syrien. Nordiska Inremissionsrådet (NIR) vädjar till regeringar och massmedia i de nordiska länderna om att inte förbise de förföljelser som drabbar kristna i Syrien och Irak. 25.8.2014 kl. 12:48

För Tomas Koskinen är projektet Familjen Ab det allra viktigaste i livet. Som sexbarnspappa uppskattar han det kontaktnät som barn i olika åldrar ger. Det var också familjen som bidrog till att kören Ichtys startades. 22.8.2014 kl. 09:14

Kyrkoherdetjänsten i Kristinestads svenska församling kan nu sökas. Därmed beaktade domkapitlet inte församlingsrådets önskemål att utse en tjänstförrättande kyrkoherde för två år framöver. 21.8.2014 kl. 15:22

Emilia Enlund. Efter tre månader på låtskrivarskola i Texas har Emilia Enlund i Närpes fått mersmak för musiken. Hon håller ändå låg profil och ser tiden an vart musiken för henne. Men drömmen är att få göra en egen skiva. 21.8.2014 kl. 11:05

israel. Judarna i Finland har inte blivit utsatta för hatbrott, men i Sverige har Gazakriget lett till en våg av antisemitiska attacker. 20.8.2014 kl. 00:00

kyrkoherdeval. Domkapitlet i Borgå stift retirerar i frågan om att avkräva kyrkoherdekandidaterna skriftliga löften om fullt samarbete med både kvinnliga och manliga präster. Tillsvidare ska det räcka med ett muntligt löfte. 19.8.2014 kl. 09:59

Han har mist sin fru och två av sina barn. Ändå är Bernt Mårtensson en lycklig och tacksam människa. Hemligheten ligger i att uppskatta allt det fina livet för med sig, även när det inte längre är fysiskt närvarande. 14.8.2014 kl. 09:43

Irak. "Vi talar Jesu modersmål, vi är de första kristna, men den kristna världen har glömt oss." 12.8.2014 kl. 10:02

Juha Lehtola. Döden som tema i böcker och film behandlas ofta genom det tunga. Regissören Juha Lehtola gick en annan väg. 12.8.2014 kl. 00:00

ebola. När våra tidningar fylls av oroande ebolanyheter är perspektivet ett helt annat i Västafrika. Anna Tikum, FMS-missionär i Senegal, berättar att hon knappt diskuterat viruset med någon, trots att sjukdomen skördar offer i grannländerna. Sjukdomen får inte heller några stora rubriker i de senegalesiska medierna. 12.8.2014 kl. 10:08

media. Radioredaktör Stefan Härus valde att jobba vid Yle till 68. Där med har han gjort radioprogrammet med andlig musik Tack och lov halva sitt liv. 27.4.2022 kl. 19:00

SAMARBETSFÖRHANDLINGAR. Löneräknarna. Barnledarna. Gravgrävarna. När kyrkan skär bland sina 19 000 anställda står de här yrkesgrupperna nu oftast med sina jobb under luppen. 26.4.2022 kl. 19:00

Åbo. Inka och Göran Fried gifte sig för femton år sedan. Vart femte år har de haft förmånen att få sitt äktenskap välsignat. – Det är en trygghet, säger de. 26.4.2022 kl. 16:10

TINGSRÄTTEN. Pengar avsedda till välgörenhet som kanaliserats via ett privat konto är beskattningsbar inkomst. Det slår Österbottens tingsrätt i Karleby fast och dömer Johan Candelin för grovt skattebedrägeri till villkorligt fängelse. 25.4.2022 kl. 16:40

KYRKOMÖTET. Klicka på nyheten så får du se direktströmningen! 3.5.2022 kl. 18:14