Karin Erlandsson vill gärna prata bara prata lite med Gud, så där vardagligt, så där som då man möter en bekant vid konservhyllan i matbutiken.

"Varje gång jag övar mig inser jag att orden fattas, att jag inte kan be"

tro. I del fyra i Karin Erlandssons serie om tro beklagar hon sig över att det bara är i ett sammanhang som hon som författare har svårt med ord. När hon ska be. 11.5.2017 kl. 14:01

Jag kan inte be.

Jag har skrivit varje dag i femton år. Förutom sommaren då jag städade toaletter på Pörkenäs lägergård, har min inkomst alltid kommit från att jag formulerat mig.

Men när jag ska be tar orden slut.

Bönen blir uppmaningar: Ge! Tänk! Visa! Led!

Något hjärtats språk handlar det sannerligen inte om.

Som uppvuxen i en pietistisk tradition har bön alltid varit ett personligt tilltal. Någon ställer sig på scen och säger hej Gud, och så följer en improviserad bön.

Jag improviserar aldrig ord. Jag redigerar dem.

Helt ärligt har jag också svårt för att man i de här sammanhangen inte bara uppmanar Gud att lyssna till ens bön, man förväntar sig också att han ska leda den.

Jag skulle aldrig ställa mig framför trehundra personer, inte ens två, utan att först tänka igenom vad jag ska säga. Inte ens, särskilt inte i, en bön.

Kanske är jag egentligen avundsjuk. Tänk att ställa sig framför trehundra personer och lita på Gud. (Men det där gnagande tvivlet: har jag tid att lyssna på den eventuella ledningen med trehundra bedjande ögon framför mig, eller blir bönen en andefattig improvisation? Jag är uppenbarligen inte den som testar.)

Så jag kan inte be.

Det upptäckte jag härom året.

Livet blev så sorgligt att inget annat fanns att göra än att be. ”Jag ber för er” sa jag och menade det. Sen blev det samma sak igen: Ge! Gör! Fixa! Hela! För i helvete, hela!

Nej, ingen hjärtas bön.

Då gjorde jag en överenskommelse med Gud; varje gång jag tänkte på mina vänner skulle Gud förstå det som en bön. Mina språkliga tillkortakommanden fick inte stå i vägen för bönen som vid det laget var det enda som fanns kvar.

Vi håller fast vid den överenskommelsen, Gud och jag. Tänker jag på någon, är det en bön. Det får duga så länge.

Jag övar regelbundet på att be och varje gång inser jag att orden fattas. Borta är desperationen då jag vill be om tillfrisknande för andra, jag vill bara prata lite med Gud, så där vardagligt, så där som då man möter en bekant vid konservhyllan i matbutiken.

Och orden finns inte. Orden som alltid annars finns.

Eh, ber jag. Öh.

Lyssna!

Nej, ingen uppmaning. Det är inte uppmaningar man sysslar med intill konservhyllan, det är samtal, utbyten.

Ni förstår att det här provocerar mig. Min starkaste sida försvinner då jag ska be, verbalt går jag tillbaka till en treårings nivå. Jag som brukar vara bäst på ord, är sämst.

Därför har det blivit en utmaning att hitta språket för min bön.

Då jag vanligen skriver sextusen ord om dagen, hittar jag orden för min bön i takt med ett ord i månaden. Egentligen gör det inget. Egentligen blir jag sporrad, inte provocerad. Det kan vara bra att något i mitt liv går långsamt. Vi har en evighet på oss, Gud och jag, för att hitta tilltalet då vi träffas.

På raderna här ovanför gjorde jag något som är typiskt kristet, kanske typiskt för alla troende i hela världen.

Jag letade efter meningen.

Att jag inte kan be, att orden tar slut just när jag ska prata med Gud, vill jag att ska ha en poäng, jag vill tro att också mina tillkortakommanden har en poäng.

Samtalet med Gud liknar inget annat, och ska inte likna något annat. Det är inget som ska ske på autopilot, inget som ska improviseras och inget som ska ramla över mig.

Samtalen med Gud, intill konservhyllan eller någon annanstans, är de viktigaste samtal jag för.

Månne jag inte då kan ägna energi åt att leta efter orden.

Jag vet också att allt inte har en mening. En del av det som händer och drabbar är komplett meningslöst. Att leta efter mening i meningslöshet är inte bara fruktlöst, utan destruktivt.
Men meningslöshet kan bli meningsfullt. Jag ser det som Guds största verk på jorden. Att han vänder riktningen, fyller tomheten, ger liv i död.

Det kanske ”är meningen” att jag inte ska kunna be, att orden ska ta slut.

Det kanske inte alls är meningen utan en bugg i mitt kristna system.

Det spelar ingen roll.

Faktum är att jag inte kan be, att jag letar efter orden och att jag aldrig annars letar efter ord. Det är varken upp eller ner, det är.

Medan jag letar efter orden kan jag använda kyrkans färdigt formulerade böner. Jag behöver inte tystna. Också här står kyrkan redo med instruktioner och texter.

Kyrkohandboken är full av böner, det är ingen i den lutherska kyrkan som tänkt sig att präster ska improvisera församlingens samtal med Gud. Prästerna ska läsa innantill.

Det ger mig råg i ryggen när jag redigerar och korrigerar mina taffliga försök. När jag efter år av letande fortfarande inte kommit längre än till ”öh … hej?”

Färdiga böner är inte alls sämre än de i sekunden påhittade.
(Dessutom har en misstanke stört mig den senaste tiden. Tänk om jag inte alls ska be, utan lyssna?)

Jag har svårt att tro på en Gud som hånler åt en ofullständig bön. Som tycker att du som är författare borde väl faktiskt formulera dig lite snitsigare.

Men för mig spelar det roll. För mig har det betydelse att samtalet vid konservhyllan handlar om annat än det kraftiga snöfallet förra veckan.

Eller så här: jag pratar gärna om snöfallet. Det, och döden, och livet, och cykelsitsen som än en gång är trasig. Medan jag letar efter orden väntar Gud. I evighet.

Karin Erlandsson



nedläggning. Petrus församlings Café Torpet har blivit omnämnt som ett av Helsingfors bästa caféer för barnfamiljer. Men verksamheten har kostat församlingen för mycket, och nu läggs caféet ner. 16.10.2019 kl. 11:38

ledarskap. Kvinnor som leder församlingar kan få kämpa för att bli tagna på allvar. "Jag har märkt att det finns situationer där mitt kön definierar mig mer än det ämbete jag representerar, " säger biskop Kaisamari Hintikka. 16.10.2019 kl. 10:59

Barn i kyrkan. Anne Koivula är ny präst i Petrus församling. Hon vill ge barnen plats i gudstjänsten så att de ska få känna att de är en del av kyrkans familj. 17.10.2019 kl. 00:01

hopp. Dagarna blir mörkare, men när timmarna med dagsljus blir allt färre vill kyrkan ta fasta på att vi kan dela ljus och hopp med varandra. 17.10.2019 kl. 00:01

verksamhetsledare. Han erbjöds ett proffskontrakt på halvtid som fotbollsspelare för Jaro. Men Per-Ole Hjulfors valde att engagera sig i bönehusen i Skutnäs och Risöhäll, först som tolk, senare som söndagsskollärare och predikant. Nästa vecka tar han över som verksamhetsledare för LFF. 15.10.2019 kl. 13:03

kyrkoherdeinstallation. På söndagen fick Kvevlax församling en efterlängtad ”permanent” kyrkoherde då Fredrik Kass installerades i tjänst. 13.10.2019 kl. 16:55

kyrkomötesval. Martina Harms-Aalto, Patrik Hagman och Ulla-Maj Wideroos. Det är några av de tunga namn som finns med bland kandidaterna i nybildade valmansföreningen ”En kyrka för alla”. Valmansföreningens målsättning är att samla kandidater över prosterigränserna i valen till kyrkomötet och stiftsfullmäktige. 11.10.2019 kl. 18:35

kaplansval. Församlingsrådet i Sibbo svenska församling valde på onsdagskvällen Helena Rönnberg till ny kaplan i församlingen. Valet var enhälligt. 11.10.2019 kl. 11:06

övergrepp. En katolsk präst som verkat i Finland är anklagad för sexuella övergrepp i USA. Kontrollen måste blir bättre, säger kardinal Anders Arborelius till SVT. 9.10.2019 kl. 17:31

dop . Församlingen beskriver morgondop som ett trevligt, gemensamt och festligt tillfälle där man kan låta döpa sitt barn. 9.10.2019 kl. 10:34

prästvigd. Hon fick höra att hon har ett kall, men det kändes inte så. "Jag hade en längtan, men jag vågade inte lyssna på den." För en vecka sedan blev Maria Leppäkari den första kvinnan i ett lokalt kristet samfund i Jerusalem som vigdes till präst. 6.10.2019 kl. 22:22

prästvigning. I samband med söndagens högmässa i Domkyrkan i Borgå fick stiftet fyra nya präster då Sini Aschan, Jakob Edman, Laura Serell och Elefteria Apostolidou vigdes till tjänst av biskop Bo-Göran Åstrand. 6.10.2019 kl. 18:07

film. Predikanten Maria Åkerbloms person och öde fortsätter att fascinera finländarna, och nu återberättas bitar av hennes liv i filmen Marias paradis. 4.10.2019 kl. 16:16

poet. Hon ville rymma med en cirkus, bli präst, vara ökeneremit, bo i kloster. Men poeten Eva-Stina Byggmästars kall är att vara en outsider, att vara patient och inte psykolog. 3.10.2019 kl. 13:45

konfirmation. Om man inte blivit döpt som barn men ändå vill gå på konfirmandläger – hur gör man då? Det korta svaret på frågan är: anmäl dig till konfirmandundervisningen. 3.10.2019 kl. 10:39

REGERINGSPROGRAMMET. Ärkebiskop Tapio Luoma kommenterar i ett ställningstagande den senaste tidens diskussion om de förslag till lagändringar som regeringen gjort. – Kyrkan inte får tiga om fattigdomen i samhället, säger han. 4.10.2023 kl. 15:38

NYTT FRÅN DOMKAPITLET. Karl af Hällström, Yvonne Terlinden och Markus Weckström söker kyrkoherdetjänsten i Karis-Pojo svenska församling. Det blir församlingsmedlemmarna som får välja herde. 2.10.2023 kl. 13:25

TILLGÄNGLIGHET. Då Claus Terlinden säger ”min församling” syftar han på alla människor med intellektuell funktionsnedsättning inom Borgå stift. I den församlingen är tomt prat överflödigt och vänskap avgörande. 29.9.2023 kl. 13:18

FLYGPLATSPRÄST. Flygplatsprästen Hanna Similä arbetar där många människor går genom gaten och porten till någonting nytt. Eller kommer hem igen. 26.10.2023 kl. 19:00

KVINNA OCH PRÄST. Domkapitlet i Borgå väntade inte på ett utlåtande från församlingen, efter att församlingsrådet bromsade pappret. Rådsmedlemmar i Karleby upplever sig "överkörda" efter domkapitlets resoluta beslut att förordna Annica Smeds. 28.9.2023 kl. 15:05