– Om man vill vinna populäritespoäng är det inte det smartaste att starta en församling. Då är det bättre att sälja glass.
Robin Nyman vet vad talar om, för han har gjort båda.
När han och hans hustru återvände till hemstaden Jakobstad år 2000 efter ett och ett halvt år i Australien hade han en vision. Han ville skapa en mötesform i församlingen med låg tröskel, där lekmännen bar ansvaret. Han kontaktade Jakobstads svenska församling, där visionen föll i god jord. Det var startskottet för Forum. Samtidigt var det också startskottet och för en resa som berörde många människor i Jakobstadsnejden.
– I Australien kom vi i kontakt med visionär församling, som jag erfor stämde överens med min personlighet.
När de kom dit första gången sträckte någon fram handen och sa: Hej, vem är ni, där finns det kaffe. För Robin Nyman kändes musiken som spelades som den musik han lyssnar på annars också.
– Där fanns en modig företagsamhet. Det händer mycket på lekmannanivå i den lutherska kyrkan också. Men jag saknar den snabba responsen och uttrycken för att vara troende. För mig finns en glädje i att det nya blir till. Det var som om någon dragit undan en slöja och visat att den galenskap och drömmar jag bär på kanske är mitt bidrag till Guds rike.
Forum verkade i cirka fyra år inom Jakobstads svenska församling. Då valde ledarskapet att gå sin egen väg och bilda en ny församling, Oikos. En del av Forum följde med. De som stannade kvar omorganiserade verksamheten och kallade den Fokus.
– När man etablerar något nytt och annorlunda som inte är mainstream drar det per automatik med människor som inte känner sig hemma i mainstream. De som steg på tåget drevs av olika motiv. En del sökte ett annat uttryck för sin tro medan andra drogs med för att de var besvikna på något. I efterhand har jag lärt mig att man som ledare måste vara vis när man hanterar besvikelse. Som ledare borde du kunna urskilja vad som är sanna motiv och vad som bara är besvikelse. Vilken väg är kärlekens och vilken är bara en protestväg? Den ledarskapsförmågan hade jag inte.
Nyman säger att man lätt blir ifrågasatt och kritiserad och man går i en konstig riktning.
– Då tycker folk tycker att man är på fel väg och undrar om man hört Gud över huvudtaget. Till sist börjar man undra själv också.
När han blickar tillbaka ser han idag att han blev väldigt mekanisk i sin syn på församling.
– Jag tänkte mig att om vi bara fick olika bitar på rätt plats så skulle allt lösa sig och församlingen per automatik ha större möjligheter. Om vi hanterar dopfrågan så här, så då … Om vi utrustar evangelister, så då … Den mekaniska synen gör att man plötslig kommer bort från kärlekens väg. Jag klarade inte av att sträva efter det och samtidigt behålla kärleken och nåden.
Oikos existerade som egen församling i knappt två år. De hyrde en samlingslokal och organiserade församlingen i bönegrupper.
– I något skede började jag ifrågasätta om vi lever efter den vision vi hade i början. Då sa vi att vi skulle etablera något enkelt, som har låg tröskel, för människor att komma till. Vi hade valt bort ett stort paraply under vilket människor kände sig trygga. Jag ställde mig frågan om vi faktiskt gör det enkelt för människorna, eller håller vi på att bli en exklusiv grupp för dem som har samma åsikt? Den här våndan växte allt starkare inom mig.
Robin Nyman tar på sig ansvaret för beslutet att lägga ner Oikos. Det var hans livs tuffaste beslut.
– I det läget var vi inte så många människor, kanske trettio personer i sex–åtta familjer. Men oberoende av hur många vi var så berördes vi.
Vart alla tog vägen vet han inte.
– Jag umgicks ju inte med alla på det sättet. Men jag vet att någon hittade ett andligt hem i den lutherska kyrkan, någon i baptisterna och någon i missionskyrkan.
Själv blev han församlingslös och hamnade i ett stort mörker.
– Jag hade i åtta–nio år satsat helhjärtat av min tid och mitt engagemang på något jag trott på och som jag trott Gud kallat mig till. När det som varit mitt liv i så många år plötsligt klipptes av öppnades ett svart mörkt hål. Jag kände mig misslyckad och tyckte att jag varit med om att skapa kaos och negativitet för andra, vilket inte var min intention.
Fem år var han mest mest därhemma och anklagade sig själv.
–Jag såg varken någon idé att öppna Bibeln eller gå med i någon församling. Se nu bara hur det gick sist jag gjorde det. Jag blev en bra måltavla för själafienden då jag isolerade mig från allt och alla.
Men det kom också mäniskor som berättade att de kom till tro i Forum.
– Det tyckte jag var bra, men just då hade jag svårt att glädjas över det.
Vad gjorde att du kom över mörkret?
– Det var en process. Att man känner sig oduglig och värdelös är kanske också en känsla som tappar kraft med tiden.
Han sökte sig också aktivt till en del människor för samtal och själavård.
– Vid några tillfällen sa någon en mening som betydde mycket för mig. En själavårdare sa att kreativiteten inom mig måste hitta ett uttryck. Annars blir jag sjuk. Det kände jag igen. Kanske en del av mitt engagemang i församlingsvärlden var ett uttryck för min kreativitet. Kreativiteten är en Guds gåva, men då man misslyckats begraver man gåvan. Då säger man ”aldrig mer”. Men då begraver man en del av sig själv.
Läs en längre intervju med Robin Nyman i Kyrkpressen 15-16/2017
