Fastan har ett mönster. Du kan se det i din egen livsväv. Inte medan arbetet pågår. Mitt uppe i arbetet vid väven ser du inte de olika inslagen klart, eller vilket mönstret blir. Du får bara arbeta på, försöka ta emot de olika inslagen och försöka se till att varpen inte trasslar sig.
Fastan har sitt eget mönster. Inslagen är strama, i dämpade färger. Mönstret talar om koncentration, om avklädande och insikt. Mönstret i din egen fastetid följer sällan kyrkans år, men det finns där, när livet för dig alltför nära gränserna.
När det som inte kunde hända händer och när du befinner dig långt på fel sida om gränsen för din egen bekvämlighet, då blir det mörkt. Då är smärtan ordlös och livet naket.
I fastans mönster syns avståendet och smärtan klarast, men i takt med bommens dunkande eko i ditt hjärtas slag växer det fram liv, koncentrerat och blottat.
De mörka inslagen i din väv påminner om tider då det var svårt, men visst finns där också glädjens lätthet. Så hänger fasta och påsk samman. Mitt uppe i arbetet med livet ser du bara de enskilda inslagen, också om du med åren allt mera kan ana lidandets mönster. Först när ditt liv en dag är färdigvävt och skärs ned från bommen kommer det stora mönstret, påskens mönster, att binda samman och ge mening åt de olika inslagen.
Ur smärtans och avklädandets strama toner klarnar bilden, en bild där de mörka tonerna behövs för djup och konturer men där ljuset, det överallt strålande ljuset dominerar.
Så är också påskens mönster, från död till liv, tillvarons innersta hjärta.
